Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödhakesångaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lustiga rörelser. Med lämplig vård uthärdar han
under flera år i fångenskapen och tyckes fullkomligt
försona sig med sin lott. Man känner exempel,
att rödhakesångare, som tillbragt en vinter i
boningsrummet och hade blifvit lössläppta följande
vår, på senhösten åter inställt sig i sin gästväns
hus och liksom bedt denne att åter upptaga dem; man
har vant enskilta att flyga ut och in, ja, ett par
har till och med fortplantat sig i boningsrummet.
Rödhakesångaren visar sig hos oss redan i Mars månad,
så vidt vädret tillåter det. Men i fäderneslandet,
för hvilket han förkunnar vårens återkomst, har han
ännu ofta mycken köld och brist att uthärda. Han reser
nattetid och isolerad, starkt skriande, högt uppe i
luften och sänker sig vid dagens inbrott i skogar,
buskar och trädgårdar, för att här mätta och hvila
sig. Så snart han slagit ned sina bopålar, ljuder
skogen åter af hans skallande lockton, ett skarpt
»schnickerikik», hvilket ofta upprepas och stundom
klingar drillartadt. Den första varma solblicken
väcker också den sköna sången. Nalkas man stället,
hvarifrån hans toner komma, så ser man hanen sittande
i toppen på ett af de högsta träden med något hängande
vingar och uppblåst strupe, i värdig, stolt hållning,
allvarsam, högtidlig, som om han förrättade det
vigtigaste arbete i sitt lif. Han sjunger mycket,
redan i morgongryningen och ända till nattens
inbrott; han sjunger om våren och qvittrar ännu
under hösten. Sitt område bevakar han med afundsjuka
och fördrager ej inom det samma något annat par; men
det ena parets trakt gränsar omedelbart intill det
andras. I midten af det gebit, som ett par förvärfvat
sig, ligger nästet alltid nära marken, vanligen på
den samma, i jordhål, eller i ihåliga trädstammar,
mellan rötter, i mossan, bakom gräsknippen, till och
med i öfvergifna bon efter många däggdjur etc. Torra
löf, med hvilka också en ganska stor fördjupning
delvis utfylles, jordmossa, torra växtstänglar och
blad eller mossa ensamt sammanväfvas till ytterväggar,
späda smårötter, strån, hår, ull, fjädrar sammanlagras
omsorgsfullt innantill. Bildar hålan icke tillika
tak öfver nästet, så bygges ett sådant och dervid
anlägges ingångshål å sidan. I Maj månad äro de fem
till sju finskaliga, på ljusgul botten med mörkare,
rostgula punkter betäckta äggen fulltaliga. Begge
föräldrarne rufva nu skiftesvis, kläcka ut ungarne
på fjorton dagars tid, uppföda dem skyndsamt, föra
och ledsaga dem ännu en vecka efter utflygandet,
öfverlemna dem sedan åt deras eget öde och bereda
sig, i fall vädret är lämpligt, att rufva för andra
gången. Om man nalkas nästet eller de nyss utflugna
ungarne, så utstöta de gamle upprepade gånger sin
lockstämma eller varningsropet »sih» och visa sig
ganska ängsliga; ungarne, hvars qvittrande man förut
hörde, tystna ögonblickligen på detta tecken och mera
klättra, än flyga upp bland grenarne.
I början födas ungarne med hvarjehanda mjuka maskar;
sednare erhålla de samma näring, som de gamle
använda: insekter af hvarjehanda slag och i alla
lefnadstillstånd, spindlar, sniglar, daggmaskar
etc.; på hösten vederqvicka sig både gamla och
unga med bär å skogs- och trädgårdsträden eller
buskarne. Insekternas hårda skal utkastas åter,
sammanknådade till små klumpar. Att rödhakesångarne
icke äro kostföraktare bevisa de i fångenskapen:
de vänja sig här småningom vid nästan alla ämnen,
som menniskan förtär.
Efter fulländad rufningstid i Juli eller Augusti
rugga rödhakesångarne. Sedan den nya beklädnaden är
fulländad, rusta de sig småningom till afresa. När
man under sträcktiden en aftonskymning befinner sig
i en skog, hör man deras glädtiga stämmor ljuda från
hvarje buske, – i början nära marken,
derpå allt högre, tills de uppnå
trädtopparne. Här tystna de; ty när dagens sista
sken försvinner blifver allt stilla i skogen, och
man förnimmer då deras stämma blott i luften. Af den
kan man iakttaga, att de tåga från solens uppgång
mot hennes nedgång, eller om våren tvärt om.
Nu mera
fylles vinterherberget med dessa älskliga gäster. På
platser, hvarest man under sommaren förgäfves letade
efter rödhakesångare, träffas de i hvarje buske. Alla
södra och mellersta Spaniens höga
berg, hvarje häck, hvarje trädgård herbergera
de muntra fåglarne. Hvarje enskilt har äfven
här förvärfvat sig ett bestämdt gebit och vet att
försvara det; men hvar och en är mera anspråkslös än
i hemlandet: en enda buske tillfredsställer honom,
och hela sällskapet bildar på visst sätt blott en
enda familj.
I början äro vintergästerna stilla och
stumma, liksom om saknaden af hemmet ännu vore hos
dem allt för mäktig; men så snart solen höjer sig,
vaknar också lefnadslusten å nyo hos dem: de sjunga,
de tvista, de strida åter. Sakta, snarare som ett
qvitter än som en sång, ljuder den visa, man först hör
från dem; men hvarje ny dag gifver dem ny glädtighet,
och långt innan våren höll sitt intåg i deras hemland,
har han intågat i deras hjertan. Sångens början är
början till hemfärden.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
