Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XIX. Carl Gustaf Tessin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjömakterna England och Holland. För att trygga
sig, sökte Österrike äfven allians med Ryssland,
som länge haft förbindelser med den engelske
pretendenten. Detta närmande befrämjades genom de
särskilta underhandlingar, som Tessin inledde å
Sveriges vägnar om ett förbund för Pommern, emedan
det äfven afsåg hertigens af Holstein gynnande,
hvilket låg Ryssland så varmt om hjertat.
Inseende de faror, som hotade med ett väldigt
anfall, skyndade England att å sin sida den 3
September 1725 ingå ett motförbund med Frankrike
och Preussen, den s. k. Hannoverska alliansen,
afseende en garanti för makternas innehafvande
besittningar och handelsförmåner, hvarigenom
äfven Holland vanns. Vid denna Europas tudelning
blef Sveriges beslut af stor vigt. Om det anslöte
sig till Ryssland-Österrike-Spanien, skulle det
underlätta de ryska planerna att slita Slesvig
från Danmark och Bremen med Verden från England,
för att läggas till Holstein, hvars hertig skulle
blifva Sveriges konung, men äfven utsätta Pommern
för ett preussiskt angrepp, under det Österrike
och Spanien angrepo Frankrike. Det skulle gifva
signalen till ett europeiskt krig, som helt visst
skulle sluta med Sveriges beroende af Ryssland. Mot
Sveriges anslutande till den Hannoverska alliansen
talade folkets hat till Preussen, som allt sedan
Carl XII:s tid betett sig lömskt och bedrägligt mot
Sverige, och oviljan mot England, hvars flotta skulle
understödt Sverige 1719 och 1720 mot Ryssland, men låg
alldeles overksam, sålunda skadande Sverige. Men för
detta anslutande talade Frankrikes deltagande deri,
hvilket i de gamla makternas intresse ville grunda
ett universalsystem, för att sätta en gräns för ryska
monarkiens tillväxt på de gamla europeiska staternas
bekostnad. Till detta ändamål ville det bilda en
kedja af förbund mellan Svarta hafvet och Östersjön,
i hvilken Turkiet skulle vara södra och Sverige
norra länken. En sådan tanke måste tilltala Sverige,
som redan lidit så mycket af Ryssland och hade mera
att frukta; och då Frankrike med sitt anbud förenade
löften om subsidier för försvarsverkets upphjelpande,
vann denna plan en ej ringa popularitet.
Emellertid hade Tessin lyckats erhålla Österrikes
biträdande af den svensk-ryska alliansen (den
5 April 1726) och hade hemskickat traktaten för
ratificering. Ryssland rustade, en engelsk flotta
nalkades, Sverige måste fatta beslut och välja mellan
de båda stora förbunden. I sista stunden lofvade
Frankrike och England att moraliskt understödja
äfven hertigen af Holstein. Detta verkade, och
Kanslikollegiet, med Arvid Horn i spetsen, beslöt
att tillstyrka Sveriges biträdande af Hannoverska
förbundet. För att afgöra i frågan, sammankallades
ständerna till den 1 September 1726. Tessins vänner
uppmanade honom att komma hem, för att verka för den
rysk-österrikiska alliansen. Riksdagen sammanträdde,
ogillade Tessins åtgärder, under förevändning att
han öfverskrida sin befogenhet, störtade holsteinska
partiet och förklarade sig för Hannoverska alliansen.
Denna partihvälfning kostade flera riksråd deras
embeten, bland andra äfven Tessins far. Sonen
uppträdde härvid till hans försvar med ett föredrag af
utmärkt vältalighet. Kort efter, år 1728, afled gamla
riksrådet Tessin och sonen efterträdde nu fadern
i öfverintendents-embetet. I denna sin egenskap
egnade han sig med lif och intresse åt de sköna
konsterna. Hans hus var en gästfri samlingsplats
för konstens idkare. »Han umgicks», heter det
i ett minnestal, »med alla konstnärer såsom sina
fosterbröder, han bröt af sitt bröd åt den torftige,
han eggade deras nit, han underhöll deras snilles
eld genom uppmuntran, belöning och beröm; hans anda
upplifvade hvar och en af dem till det ädla tänkesätt,
att icke så mycket af vinningslystnad förfärdiga alla
konststycken, som icke fast mera för deras egen heder
och rikets lustre.»
Genom slottsbyggnaden i Stockholm blef Tessin själen
i den krets af konstnärer, som för det dekorativa
arbetet samlades dit och bland hvilka må nämnas
Hårleman, landskapsmålaren Taraval, bildhuggarne
Belletti, Lelièvre och Cousin, italienaren Francia,
ornamentsbildhuggaren Masreliez uch guldbroderaren
Sergill, Johan Pasch och Arenius, för hvilka alla
Tessin var den sammanhållande kraften. För att bereda
äfven för framtiden de sköna konsterna ett fast hem i
Sverige, inrättade han en ritskola för lärlingarne,
der Taraval gaf undervisning och hvilken den 10
Mars 1735 upphöjdes till rang, heder och värdighet
af kongl. ritare-akademi, varande grunden till Fria
Konsternas Akademi.
Men Tessin slets tyvärr snart åter bort från
dessa sysselsättningar, för att indragas i
politikens labyrint, der hans inflytande skulle
blifva stort genom de lysande egenskaper, af
hvilka han var i besittning. Så skildrar
honom den danske ministern grefve Lynar vid denna
tid: »Denne herre förenar hos sig så många
lysande egenskaper, att man ej bör förvånas att
se honom främst på skådeplatsen. Född talare,
behöfver han endast låta höra sig, för
att draga på sin sida allas sinnen och röster.
Vänlig, artig, förekommande mot låg som hög,
läggande i dagen ädla och högsintar tänkesätt,
har han förstått att vinna hjertan.» Den
Hannoverska alliansen hade brutits af England, som
närmat sig Österrike, så att en söndring med Frankrike
inträdt, hvilken måste inverka på så väl Sveriges
yttre ställning som dess inhemska partier. Horn,
som stod i spetsen för våra angelägenheter, ville
hålla sig väl med både Frankrike och England,
för att hafva en motvigt mot Ryssland, Danmark
eller Preussen. I Polen inträffade tronledighet,
hvilken kom Frankrike att uppträda för Stanislaus,
under det Ryssland, Österrike och Preussen ingått en
öfverenskommelse, som sedan ledde till den märkliga
delningen. Frankrike begärde Sveriges allians
för ett krig och Turkiet erbjöd förbund mot Ryssland.
Horn motarbetade dessa planer, för att få behålla
fred; men ett annat parti med grefve Gyllenborg i
spetsen gynnade de franska försöken. Till detta
parti hörde Tessin, ehuru han uppträdde hofsamt,
men Horn, som fruktade honom, lät honom vid
främmande hof utföra några diplomatiska uppdrag,
för att vara af med honom. Nu inträffade den
märkvärdiga riksdagen 1738, till hvilken båda
partierna, freds- och krigspartiet, rustade sig
af alla krafter, understödda hvartdera af sina hof.
Från denna riksdag blef detta partimutande en vana.
Tessin, en af krigs- eller hattpartiets chefer,
blef vald till landtmarskalk och hattarne fingo en
afgjord öfvervigt, emedan hatet till Ryssland
var ofantligt och deras politik var allianser,
för att hämnas vid tillfälle på den östra grannen.
Underhandlingar om förbund skedde först i hemlighet
mellan Tessin och franska sändebudet och slutligen
blef ett vänskapsförbund den 31 Oktober 1738 ingånget
mellan Frankrike och Sverige. Horns hela statskonst
led nederlag, i det förbundet med England stördes,
mösspartiet drog det kortare strået, och Horn afgick.
Genom alliansen med Frankrike kom Sverige i en
fiendtlig ställning till Ryssland, som väl såg,
att dess spets var riktad emot just det; hvarföre
det nu rådande partiet beslöt att skicka en fullt
pålitlig person till Frankrike, att der bevaka
dess intressen. Till denna vigtiga beskickning,
som likväl icke skulle i början vara officiel,
utsågs Tessin. Han och hans grefvinna (Lovisa Ulrika
Sparre, dotter af riksrådet och fältmarskalken Erik
Sparre), med hvilken han fick en stor förmögenhet,
voro just egnade att lysa vid franska hofvet och
i dervarande sällskapskretsar. De tillvunne sig
äfven mycket bifall, och Tessin fick tillnamnet
maitre d’elegance. Man har dock anmärkt, att
han vida mera sökte lysa och förtjusa, än han
utförde sitt uppdrag. Fryxell säger, att Tessin
genom förblommerande af Frankrikes verkliga tankar
påskyndade krigsutbrottet med Ryssland. Då franska
premierministera kardinal Fleury vägrade att lemna
subsidier för en svensk truppsändning till Finland,
sade Tessin stolt, att, om ock Sverige öfvergåfves
af hela verlden, skulle det icke öfvergifva sig
sjelft, utan söka med egna krafter befrielse ur
det närvarande betrycket. Emellertid hade Tessin så
mycken förargelse, att han under sitt vistande i Paris
begärde afsked, för att återgå till privatlifvet;
men i stället utnämdes han är 1741 till riksråd
med efterskänkande af betydande skulder till några
allmänna kassor.
Det var ej någon angenäm tid att vara
riksråd. Hattpartiets stora företag, att från Ryssland
återvinna förlorade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
