Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XIX. Carl Gustaf Tessin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provinser, misslyckades. Den krigiska ifvern i
hela riket svalnade plötsligen, då man såg sig stå
ensam mot den starke grannen. En svår vidräkning
för hattpartiet stundade till 1742 års riksdag,
då det, för att gifva sinnena annan sysselsättning,
satte tronföljdsfrågan på tapeten. En stark jäsning
följde: somliga ville hafva hertigen af Holstein,
andra Adolf Fredrik, men det stora flertalet önskade
danske kronprinsen till tronföljare, och dalkarlarne
gjorde till och med uppror, sägande – »att man borde
med något års-underhåll hemskicka den gamle tysken
konung Fredrik, denne halfkonung, och hans frilla och
sedermera skaffa sig i danske kronprinsen en riktig
konung». Omsider lyckades man få fred med Ryssland,
Adolf Fredrik valdes till kronprins, och Tessin
afgick år 1743 som ambassadör till Danmark, för att
der söka åvägabringa förlikning. Detta lyckades,
och följande året afgick Tessin som ambassadör
till Berlin, för att der definitivt afsluta den
förberedda giftermålsförbindelsen mellan Adolf Fredrik
och prinsessan Lovisa Ulrika af Preussen. »Denna
beskickningen var icke till annat ernad än till prakt,
och äfven deruti hade grefve Tessin föga sin like»,
säger Höpken. Hans vältalighet, hans vitterhet, hans
smak och kännedom i de fria konsterna, hans håg för
prakt och frikostighet tillvunno honom prinsessans nåd
och Berlinerhofvets tycke, undantagandes konungens –
»denne herre mätte statsmän efter en annan måttstock»,
anmärker Fersen i sina nyligen utgifna memoirer. Den
svenske ambasadören öfverträffade sjelfve konungen
i prakt och smak och lyckades alldeles intaga
kronprinsessan. Man ville veta, att Tessin blef
verkligt förälskad i den snillrika damen, men detta
är väl mera en af de hofanekdoter, som på en så
lättfärdig tid sattes i omlopp, än en sanning. Tessin
och hans grefvinna kommo i den uppgående nya solens
sken, och det behöfdes ej mera, för att hofafunden
och skandalen skulle bjuda till att kasta sina skuggor
öfver så nådigt belysta.
Konungen skänkte kronprinsessan det nybyggda
Drottningholms slott, och här tillbragte det unga
hofvet en tid af fester, hvilka af samtida skildras
såsom ej blott praktfulla, utan äfven spirituella, och
i dem alla var Tessin själen. De bildande konsterna
och vitterheten ställdes här i tjenst hos en stegrad
njutningslystnad och bidrogo att gifva den ett
ökadt behag. De vördnadsvärda allonge-perukerna,
som sutto så oviga på karolinernas allvarliga
hjessor, hade efterträdts af de lätta stångpisk-
och snirkelperukerna, som så väl klädde frihetstidens
rörliga hufvuden. Det var en kuriös tid, vetgirig till
nyfikenhet, upplyst utan pedanteri, hållningslös i
tankar och moral. Konsterna gjorde tjenst i form af
nätta surpriser vid allehanda festligheter, såsom då
Adolf Fredrik lät Adelcrantz eller Rehn bygga »Kina»,
föra det till Drottningholm och dermed öfverraska
sin gemål, eller då Tessin roade hoffröknarne med
jettonger öfver diverse små tilldragelser. Bekant är
»hönstaflan», deri han genom Taraval lät hofvets
ryktbaraste skönheter framställas såsom hönor med
porträtthufvuden och åtföljda af en temmeligen
frispråkig inskrift.
Det var den franska bildningen, som då smög sig in på
vårt, så väl som alla andra länder. Tessin, som gjort
sin edukation vid prinsen-regentens hof i Paris och
till och med glänst som minister vid Ludvig XV:s hof,
skulle naturligtvis blifva ett mönster för denna till
svenska öfverflyttade franska bildning. Då prins
Gustaf föddes, blef han på kronprinsessans begäran
utsedd till barnets guvernör, hvilken plats han
beklädde äfven för de andra kungliga barnen. Men
då hattpartiets chef Carl Gyllenborg dog, måste
Tessin äfven öfvertaga presidentskapet i kansliet
(utrikesministersbefattningen) år 1747. Ryssland,
som ej tålde Tessin, uppträdde emot honom och gaf
äfven kronprinsen en skrapa för hans uppträdande
mot Rysslands intressen. Dess sändebud fordrade
återställandet af den fordna ministèren, mösspartiets,
samt anklagade Tessin och hans vänner, »som endast
hade för afsigt att förlänga oron i norden». Denna
oförsynta inblandning af en främmande makts
sändebud jemte åtskilliga samtida mot Tessin riktade
partiskrifter gåfvo honom anledning att hos rikets
ständer begära undersökning om sitt förhållande. Han
gjorde detta i ett tal, som med
rätta ansågs för ett mästerprof i den tidens retoriska
konst. Riksdagen frikände Tessin helt och hållet från
alla beskyllningar, så att Ryssland måste snopet
draga sig tillbaka. Men då det ej kunde bibehålla
sitt inflytande på regeringen, hotade det i stället
med rustningar, biträdt af Danmark, hvilket allt
vållade Tessin mycken förargelse.
Tessins ställning var äfven allt annat än behaglig. På
ena sidan hade han en utlefvad, opopulär konung,
på den andra ett ungt regeringslystet hof, allt
under det makterna genom bestickningar inverkade
på riksdagsmedlemmarne och han sjelf som prinsens
guvernör hade ett ansvarsfullt, tidsödande kall
att besörja. »Denna époque», säger han sjelf i sin
dagbok, »var mina bekymmersammaste år, då jag städse
måste vara med spadan i hand, att uppgräfva ut-
och inländskt ogräs.»
Man insåg, att konungens lefnad ej kunde blifva
långvarig; den enerverade kroppshyddan lutade till
fall. I hemlighet arbetade kronprinsen och hans
gemål på att komma i åtnjutande af större makt vid
den stundande regeringsförändringen. Man trodde sig
i gunstlingen Tessin hafva en vän och befrämjare af
dessa planer. Men han anade dessa anslag och beredde
i rådet en ny konungaförsäkran, hvilken bibehöll
makten hos ständerna och rådet. När konung Fredrik
den 25 Mars 1751 dog, blef denna konungaförsäkran
hastigt framlagd för Adolf Fredrik, innan det unga
hofvet ännu haft tid att få i ordning sin tillämnade
revolution. Den nye konungen måste underteckna denna
försäkran, och Tessin höll till honom ett kraftfullt
tal, önskande, »att envälde aldrig måtte göra ett
fritt folk till trälar, utan att folkets oinskränkta
lydnad måtte under en oförkränkt frihet endast vara
grundad på dess kärlek». Drottningens förbittring
emot Tessin kan man lätt tänka sig, liksom hans
missräkning. »Tessin ville», säger Fersen, »beherrska
både drottningen och hela rådet; men drottningen
ville beherrska Tessin och hela riket.» En söndring
var under sådana omständigheter helt naturlig.
En allt för väl bekant strid uppstod nu emellan det
efter förökad makt begärliga konungahuset och rådet,
som ej ville släppa efter. Tessin, som genom sin
ställning till hofvet i egenskap af kronprinsens
guvernör måste vara i nära beröring med konungaparet,
hade stora obehag af den onåd, som drottning Lovisa
Ulrika visade honom, på grund af hans bestämda
hållning. Pamflettlitteraturen undergräfde samtidigt
hos folket hans anseende, så att han i Januari
1752 föreslog i rådet, att för ständerna framlägga
ställningen. »Det torde eljest hända», tillade han,
»att den tid kom, då på dem kunde lämpas ett ställe i
skriften, der det heter, att de, som eder dräpa, skola
mena sig göra Gudi en tjenst dermed.» Tessin, som fann
sin ställning alltmera odräglig, begärde slutligen
afsked från sina befattningar, men hans ansökan
bifölls endast i afseende på kanslipresidentskapet,
hvilket öfvertogs af riksrådet baron Höpken (1752). I
riksdagsbeslutet erhöll han formligt erkännande.
Men hofvets fysionomi blef för honom allt mera
surmulen, och han beslöt att tillbringa sommaren på
Leckö i Westergötland. Till hans missräkning utsåg
man under tiden riksrådet grefve Stromberg till
vice guvernör för kronprinsen. Detta smärtade honom
synbarligen djupt. Han skref nu under ledigheten
sina förut påbörjade »En gammal Mans utvalda Bref
till en Ung Prins». Dessa bref uppmana dels direkt,
dels indirekt genom små berättelser, fabler, sagor
och dylikt till dygd, rättsinne och gudsfruktan. De
börja med år 1751, då prinsen var fem år, och gå till
år 1756.
Under Tessins frånvaro på landet arbetade hans ovänner
emot honom af alla krafter. Kabalen, partiintrigen,
afundsspindlarnes alla nät samverkade emot den
nyss förut så mäktige mannen. Denne, som fann
sina permissionsansökningar blifva lätt beviljade,
begagnade sig af landtlifvets lugn och hvila tills
hösten 1753, då han åter infann sig i Stockholm. Här
möttes han vid hofvet af stel köld, och då han skulle
återtaga guvernörskapet hos prinsen, ville denne ej
lyssna till honom. Grefve Tessin framhärdade ett par
månader i att söka återvinna prinsens förtroende,
men motarbetades i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
