Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den egna torfvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härmed blef äfven äganderättsförhållandet de
enskilta emellan i någon mån regleradt, och
derigenom fick begreppet »den egna torfvan»
sin stora betydelse. Deromkring knöt sig landets
lifskraft; kring detta begrepp bildade sig vårt folks
alltid friska kärna.
Hvilka omhvälfningar vi än varit underkastade – den
egna torfvan har dock stått qvar orubbad, trogen och
fruktbar. Vi hafva sett vår politiska makt utsträcka
giriga armar och huru eröfringslustan i vild brånad
rusat fram genom vår halfva verldsdel, för att
åter slungas tillbaka och sammankrympa inom de egna
naturliga gränserna; vi hafva sett medeltidens och den
s. k. frihetstidens aristokrati växa ut till ofantliga
dimensioner och ofantlig makt, underläggande sig
största delen af landets jord och skapande furstliga
herresäten; vi hafva sett oerhörda rikedomar, genom
lyckliga spekulationer, genom våld och list, samlas
på ett fåtal händer, för att åter lika hastigt liksom
spårlöst blåsas bort. Men under alla dessa vexlingar
har landets egentliga jordbrukande befolkning,
den egna torfvans bebyggare, trots allt svek, allt
förtryck och alla af de mäktige förvållade olyckor,
stadigt gått framåt i sakta, någon gång stannad, men
säker utveckling och förkofran. De hastigt skapade och
konstigt sammanfogade stora possessionerna försvinna,
de stora godsägarnes antal blir allt mindre, under
det de, som offra sitt lif, sin intelligens, sina
armars kraft och sitt hjertas kärlek för vinnande af
en egen liten torfva, blifva allt flere.
Den ovärderliga vinsten för fosterlandet af detta
lyckliga förhållande ligger i öppen dag och synes
bäst, om man jemför en daglönare med en sjelfägande
man, äfven en sådan, hvars egna torfva ej utgör mer
än 3 à 4 tunnland, men som der har sitt säkra hem.
Sjelfständighetskänslan väcker hos honom krafter och
binder honom vid lifvet med intressen, om hvilka den
förre ej har aning och aldrig skall få aning, förr
än äfven han står på egen torfva. Och det är denna
känsla, som föder en nations lifskraft, som gör den
obetvinglig. Den svenska jorden känner icke heller
några andra eröfrare än dem, som kommit med plogen
och spaden, och annat skall förhållandet ej heller
blifva, så länge den jordägande klassen år efter år
ökas. Hon har aldrig låtit taga sig annat än genom
flit och kärlek, trogen kärlek framför allt. Hon
är odalmannens ärbara hustru, icke lättingens fala
synderska, och derföre är hon också dyrbar, derföre
äges hon ock af en odalmannaklass, bland hvilken
ärbarheten ännu icke blifvit ett af dessa gamla mynt,
hvilka man som kuriositeter gömmer, utan går och
gäller för mer än perlor och guld.
Allt för länge dröjde staten, som haft tillgångar
till så mycket, angående hvilket man med skäl kan
fråga, hvad det egentligen tjenat till, att kraftigt
taga landets modernäring under armarna. Det behöfdes i
detta, som i nästan allt annat, att utlandets exempel
centnertungt skulle falla öfver oss, förr än det blef
allvar af. Skottland, England, Belgien, Tyskland och
det lilla Danmark, existerande under vida gynnsammare
naturförhållanden än vi, hade gjort betydligt mer för
sitt jordbruks höjande, än Sverige för sitt, oaktadt
vi hade så många naturvidrigheter att bekämpa och
redan derför bort vara främst i afseende på omtanka
och användning af alla tillgängliga hjelpmedel.
Men tonen var här en annan.
Det var ej långt ifrån att det talades med ett
visst förakt om »landtbrukare» och »landtbruket» i de
tongifvande kretsarne, bland dem, som anse all jordens
lycksalighet bestå uti att »vara i statens tjenst». –
»Han duger ej till något annat än till landtbrukare»,
hette det – och så skickade den förnäma familjen sin
odugling till son ned i en aflägsen landsort, der
han blef, hvad naturen eller en förvänd uppfostran
gjort honom till – en odugling. Denna föreställning,
beklagligen allmän, återverkade hämmande på
jordbrukets utveckling. Det var intelligens, som
fattades; okunnighet och dumhufvuden hade man
tillräckligt förut.
Ändtligen grep staten in. En landtbruksskola
upprättades i hvarje län, och Ultuna förvandlades
till landtbruksinstitut. Dermed började en friskare
vind blåsa, hvarvid äfven den föraktfulla tonen
nedstämdes. Vetenskapsmän ställde sina kunskaper
till jordbrukets tjenst, och de väckte, kan man säga,
nytt lif i myllan, nya, oerhörda krafter för arbetet,
de undervisade och röjde bort fördomarnes ogräs, de
stampade skördar ur jorden. En fullständig revolution
försiggick och öppnade en ny och stor framtid, som
nu med jättekrafter håller på att eröfras.
»Mera kunskap!» blef lösen, och behofvet af ett
nytt landtbruksinstitut för södra Sverige uppstod
snart och måste fyllas. Kungsgården Alnarp, i Bara
härad af Malmöhus län och anslagen till boställe
åt detta läns höfding, föreföll särdeles lämplig
att förvandlas till rikets andra högskola för
landtmannabildningen. Riksdagen var frikostig
på anslag till det nya institutet. Derigenom blef
den förut oansenligt bebyggda gården försedd med
slottslika åbyggnader, hvilka till och med obehöfligt
stöta litet på lyx, såsom den å sid. 73 förekommande
teckningen af Alnarps hufvudbyggnad visar. Egendomen,
som har särdeles väl danad jordmån, består af
10 7/10 mantal och gaf förut i arrende 1,400 tunnor
spannmål. 1862 öppnades institutet, som från början
haft till föreståndare professor Hjalmar Nathhorst,
en man, som redan förut gjort sig ett namn såsom
skicklig teoretisk jordbrukare. Sedermera har vid
detta institut anlagts äfven ganska storartade
trädgårdar, från hvars trädskolor årligen tusentals
ädlare fruktträd skola utplanteras i de närgränsande
länen och der sprida ökadt behag, väcka håg för det
prydliga och lära på nytt att »menniskan icke lefver
af bröd allena».
Dessa instituters och skolors verksamhet har
redan burit riklig frukt. Af alla de framsteg,
vi varit lyckliga nog att i många riktningar få
bevittna, har intet varit så i ögonen fallande som
jordbrukets. Jordens produktionsförmåga har under
en mansålder fördubblats, och odlingen framgår mera
raskt och säkert. Der vilda stenören för några år
sedan stängde vägen för oss, der ogräset frodades,
der kärret spridde sina osunda ångor – der vagga
nu sädesfälten sitt guld inför odlarens segerglada
och rörda blickar. Den egna torfvan, hvars värde
fördubblats, har derigenom äfven fått ökad betydelse
för vår framtid. Dess innehafvare känner sig stå på
säkrare grund än förr, och bättre än förr vet han,
att det är han, som bär vår framtid på sina skuldror,
att hos honom, mer än hos den indelta arméen och
hela vårt försvarsverk, har landet sin trygghet,
sitt försvar. Det fordras mer flit, mer tålamod och
mer kärlek att komma framåt på jordbrukarens väg än
på andra: der möta motgången, olyckan, hindret oftare
än på andra vägar, och den lyckliga slumpen ses der
ytterst sällan. Men hvad som fordrar strid, är just
det, som lockar, och det motsträfviga skänka vi
oftast vår varmaste kärlek. Så äfven här. Ju svårare
den egna torfvan är att få, desto kärare blir hon,
en gång vunnen.
Strid är lif. Derför ära åt dem, som strida, för att
lefva; ära åt dem, som arbeta tyst, men oförtrutet,
för odlingens utbredning, på byggandet af vår framtids
säkraste grund; ära åt dem, som med uppoffringar
och försakelser visa sin fosterlandskärlek och
gifva föredömen af stora exempel! Kärleken till
fosterjorden, denna vår moder, som gifver oss
allt och derför äfven har rätt att fordra allt, är
menniskohjertats renaste och derför äfven starkaste
känsla och bildar den orubbliga grundpelaren för
ett folks nationella lif. Den enskiltes kärlek till
den egna torfvan, som för honom är allt och ofta
resultatet af ett långt lifs mödor och arbete, är
i smått, hvad ett folks kärlek till dess land är i
större skala. Och denna kärlek är såsom kungsträdet
eken i vårt lands skogar. Under det den med starka
hjertrötter näres af jorden, gifver den sjelf skydd
och näring åt henne, brottas med stormen och höjer
sin krona mot himlen.
"Sprid sällhet, Du, o Fader,
Kring Sveriges täcka floder
Och dessa floders stränder
Och dessa stränders lundar
Och dessa lundars hyddor!"
A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
