Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelfängaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hämplingar, grönsiskor och steglitser, en korsnäbb
och en domherre», svarade han och blickade på frågaren,
en yngling om tjugo år med studentmössa på hufvudet. Tre
kamrater hade tillika med honom stannat, för att
betrakta burens innehåll.
»Huru mycket vill du hafva för hela surfven?»
»För alle sammans», upprepade gossen och såg förbluffad
ut.
»Ja, alla tillsammans.»
»Åh, det blir mycket penningar», menade den unge
säljaren och lyftade upp buren. »De äro tio, och jag
brukar få 1 rdr stycket för steglitserna, för........»
»Det der rörer mig icke, ditt nöt», afbröt honom
studenten. «Jag vill köpa dem i klunga. Är du
nöjd med 10 rdr?»
»Vist är jag det», blef svaret.
Ynglingen framtog en 10-rdrs-sedel och gaf den åt
gossen, under det hans kamrater gjorde sina
betraktelser öfver de stackars djurens flaxande.
»Nu äro ju fåglarna mina?» sade köparen.
»Det är säkert, som banko det. Hvart vill herrn jag
skall bära dem.»
»Du skall strax få veta det.» Ynglingen öppnade
luckan på buren, och i nästa minut var det lilla
fängelset tomt. De tre kamraterna skrattade.
»Det var bra gjordt, August», sade de; fria studenter
tåla ej se fångar, utan att frigifva dem.
Gossen tog den tomma buren och vandrade hem. Han var
glad öfver affären, han gjort, men kunde likväl
icke afhålla sig ifrån att tänka på de ord,
studenterna uttalat, och icke heller på att han,
som köpte fåglarna, genast släppte ut dem. Det var,
liksom om detta grumlat hans glädje.
Han hade lång väg att gå. Först på Roslagstulls-gatan
gick han genom porten på ett grått plank och in
på en stor gård, full af streck med upphängda rena
kläder. En qvinna, stark och frisk till sitt utseende,
höll på att hänga upp ännu mera af den tvätt, hon
gjort, och nickade vänligt åt pilten, i det hon sade:
»Är du hemma redan, Oscar lilla, jag väntade dig icke
så snart.»
»Och med buren tom, kära moster. Jag har sålt
hvareviga en.»
»Godt och väl det, kära barn; men jag begriper
icke, hvarför du håller på med det der välsignade
fågelfängeriet, då du icke för nöd behöfver drifva
omkring först i skogen och sedan på torg och gator,
för att bjuda ut de arma kräken.»
»Jo, ser moster, jag gör det derför, att jag vill bli
rik med tiden, så att moster som gammal skall slippa
att släpa, som hon nu gör. Jag har mina tankar för
mig, jag. Moster vet, att jag ej har håg för något
handtverk, men väl för handel, och derför handlar jag
med den vara, jag kan förskaffa mig, utan att behöfva
köpa den. I morgon sätta vi in de här 10 riksdalrarne
på sparbanken. Jag har fem rdr der förut.»
»Men du försummar att läsa, är jag rädd för. Jag
har icke velat fråga presten, hur pass du är i dina
stycken; men det säger jag, att det skulle blifva
en evig skam för mig, om du ej får ett vackert
prestbetyg, när du läst dig fram.»
Oscar log ett öfverlägset leende åt mosters farhågor
och förklarade, att då Christi-himmelsfärdsdag nu
snart var inne, finge hon vid storförhöret öfvertyga
sig, att den oron allt varit öfverflödig. Nu var han
hungrig, och moster skulle allt vara snäll, om hon
gåfve honom något litet att äta, sedan skulle han ut
i skogen igen med sina limstickor, för att få flera
fåglar. Dem han hade, ville han icke sälja förr än
längre fram; det var rara fåglar det.
Mostern smålog belåtet mot honom, tog
10-rdrs-sedeln och lofvade att sätta in den på
sparbanken, och så gingo de in i deras gemensamma
boning, som låg bredvid tvättstugan.
Det var rent och snyggt i madam Ekmans rum, och man såg genast,
att hennes arbete skyddade dem från nöd.
På ett bord, försedt med vaxduk, framsatte
madamen smör, bröd, sill, kall potatis och en
mugg dricka; men innan
Oscar lät sig väl smaka af dessa anrättningar, gick
han fram till en stor bur, hvaruti funnos flera fåglar
af olika slag. De
tycktes en längre tid hafva vistats der; ty de voro
icke så vilda, som dem han försålt åt studenten, ehuru
ganska rädda. Oscar följde deras oroliga hoppande från
pinnarna till ståltrådarna, från ståltrådarna till
pinnarna, med uppmärksamhet. Han erfor, för första
gången, ett obehag vid åsynen af deras obelåtna
utseende. Slutligen gick han ifrån dem och till
häckburen med kanariefåglarna. Dessa voro tama och
helsade honom med att qvittrande komma nära gallret,
liksom begärde de något. De voro födda och uppfödda
i buren och funno sig bra i att vara fångar.
Han öppnade burdörren och gick sedan att äta.
De befriade fåglarna slogo sig ned på bordet jemte
maten, plockade upp smulor, som Oscar kastade åt dem,
och åto ur hans hand eller sutto på hans hufvud,
glada åt att få sällskapa med honom.
Efter slutad måltid gick han ut på gården och satte
sig att skära pinnar af rörpipor.
»Moster», sade han, »tycker ni, att det är synd att
fånga fåglar och sälja dem.»
»Nej, kära barn, det tycker jag icke. I Guds ord
står ju, att bara vi icke plåga och pina djuren, så
äro de gifna till menniskans nytta. Annat vore det,
om du för fågelfångsten glömde att läsa din katekes,
då blefve det en synd.»
»Men fåglarna tycka icke om att vara i buren, moster»,
invände Oscar.
»Oxen tycker icke om att blifva slagtad», genmälde
madam Ekman, »men han får ändå släppa till lifvet,
derför att det är oss till gagn, och när det är
tillåtet att slagta, då är det......»
Någon bultade på porten. Madam Ekman blef härigenom
afbruten och Oscar upptog icke samtalsämnet, sedan
den, som sökte tvätterskan, aflägsnat sig, utan begaf
sig bort med sina limstänger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
