Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelfängaren. (Forts. fr. sid. 79.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyckan hade i sitt synnerliga hägn tagit
fågelfängaren. Affärerna på kontoret gingo ännu
bättre, än när han vandrade omkring med sin låda. Alla
hans spekulationer slogo väl ut och han förtjenade
hvarje år allt större och större summor. Man förutsåg,
att han, inom en ganska kort tid, skulle blifva en
förmögen man, något, som vid den tiden icke var så
underbart inom köpmansverlden; och än i dag händer
det, att af en fattig yngling blir en rik man;
men hvad som var anmärkningsvärdt, var, att Oscar
bibehöll sina enkla vanor, sitt flärdlösa väsende
och indragna lefnadssätt.
Bland köpmännen var han allmänt omtyckt och mycket
ansedd, och det oaktadt alla kände att han i flera år
gått omkring med låda på ryggen, alldeles som
en simpel smålänning eller knalle. Detta förringade
på intet vis det anseende, han vunnit genom sin
redbarhet och stora duglighet såsom affärsman.
Efter att hela dagen hafva suttit vid sin pulpet,
gick han om aftnarna till sitt anspråkslösa hem, der
hans gamla anförvandt mötte honom med ett fryntligt
ansigte. Medan de åto tillsammans, talade gumman om
flydda tider eller om sina framtidsdrömmar, huru det
skulle blifva, då Oscar gifte sig.
En afton kom Oscar hem med en mindre belåten min.
»Hvad fattas dig, barn?» frågade mostern. »Du ser ut,
som om icke alla getterna vore hemma.»
»Det kan nog hända det», sade Oscar och iklädde sig
den nattrock, gumman Ekman räckte honom. »Jag har hört
talas om Skog, och det har bedröfvat mig. Redan för
flera år tillbaka visste jag, att han i det närmaste
var ruinerad; att han med familj och det lilla
af förmögenheten, som återstod, begifvit sig till
Amerika; men huru det gick för honom der, hörde man
icke talas om. I dag fick jag ändtligen veta det.»
»Är han död?» frågade mostern.
»Icke, som det vill synas. För något öfver ett
år tillbaka återvände han till Sverige, för att
tillfredsställa hustruns hemlängtan. I Amerika hade
han så användt sitt lilla kapital, att han betydligt
förökat det, men var nog oförsigtig att föra pengarna
med sig. Fartyget förliste och han förlorade icke
allenast alla sina ägodelar, utan äfven hustru och ett
barn, som blifvit födt i Amerika. Sjuk och utblottad,
ankom han till Göteborg, och hvart han sedan tagit
vägen, känner man icke. Moster förstår väl, att
jag måste hafva reda på, hvar den mannen finnes,
som varit orsaken till min uppkomst, så att jag nu
i min tur kan blifva hans hjelpare.»
»Visst begriper jag det, men huru skall du bära dig
åt, för att få fatt i honom.»
»Jag skall lysa i tidningarne, och det på ett sätt,
att han måste gifva sig tillkänna. Jo, det vore just
en vacker historia, om han och barn skulle lida nöd,
utan att jag gjorde något, för att få reda på dem.»
I alla Stockholms tidningar lästes derefter att
f. d. brukspatron Skog skulle uppgifva sin adress
till grosshandlaren Örnström, på det att en gammal
gäldenär skulle få tillfälle återbetala sin skuld.
Intet svar erhölls härpå.
Grosshandlare Örnström höll på att jemte sin moster
äta middag, då tjenarinnan inträdde med en fågelbur
i handen.
»Det är en fattig yngling, som bjuder ut den», sade
hon.
Oscar besåg buren. Den var ett litet konststycke i
sitt slag, sammansatt af endast rör, men vackert och
ändamålsenligt gjord. Priset var tio riksdaler.
»Bed ynglingen vänta, till dess jag slutat min måltid»,
sade grosshandlaren. Han var stor vän till samt ägare
af flera kanariefåglar.
Ynglingen trädde in.
Han var lång och skranglig,
snyggt, men tarfligt klädd.
»Hvem har gjort den här buren?» frågade Oscar
och betraktade den unge säljarens ansigte, der
förlägenhet, sorg och betryck stodo att läsa.
»Min far», blef svaret, som afgafs med osäker röst.
»I så fall kan jag få beställa ett par till», återtog
Oscar.
Ynglingen bugade sig jakande, och grosshandlaren
gjorde upp om priset för tvenne större, samt betalte
den nu utbjudne.
Han frågade derpå efter den unge säljarens namn. Vid
denna fråga blef gossen mörkröd, och svarade efter
litet betänkande:
»Jag heter – Ed....Edberg.»
Oscar Örnström fixerade honom. Det föreföll misstänkt,
att han icke gerna uppgaf sitt namn.
»Hvar bor ni?» sporde Oscar vidare, allt med ögonen
fästade på ynglingen.
Åter samma tvekan och samma förlägenhet, innan han
uppgaf, att det var på Humlegårdsgatan.
»Skulle den stackars pojken stulit buren», tänkte
Oscar, och lät ynglingen gå, utan att vidfoga några
vidare frågor; men han tog hatt och rock, för att
följa efter honom.
Nedkommen på gatan igenkände Oscar hans skrangliga
figur, belyst af gaslyktorna, och följde efter på
tillbörligt afstånd, tänkande för sig sjelf:
 |
| De resandes träd. (Se texten, sid. 87.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
