Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tafla af Guido Reni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En tafla af Guido Reni.
I vår uppsats om Guidos »Morgonrodnaden»
[1]
hafva vi antydt, huru efter målarkonstens förnämsta
blomstringsperiod uti Italien – »renaissancens» tid –
en manierism inträdde, hvilken dock på ett segrande
sätt bekämpades af de nu uppträdande »väljarne»
(eklektikerne), så kallade efter deras grundprincip:
»att af de bästa (föregångarne under den stora tiden)
taga det bästa etc.», och sålunda
återföra konsten till dess rätta urkälla. Lodovico
Carracci (1555-1619), jemte sin broder Annibale,
och en kusin Agostino, hvilka stiftade den berömda
akademien i Bologna, ställde som
sin uppgift att verka i denna anda. Den förstnämde
följde sin lärares (Tintorettos) valspråk:
»Michel Angelos teckning och Tizians kolorit!»
Summan af deras teori var emellertid: för formen
den antika skulpturen; för figurernas rörelser och
attityder florentinarne Leonardo da Vinci och Michel
Angelo; för kompositionen och uttrycket Rafael,
och för koloriten de venetianska mästarne såsom
mönster. Detta program fick genom Annibale Carracci,
sedan han kommit att skåda Correggios målningar i
Parma-dômens kupol, ett ytterligare tillägg: för
att befordra det storartade i kompositionen, vore
Correggios belysning det lämpligaste medlet.
Också lyckades Carraccierna och dess skola att
gifva en värdefull efterglans åt den dem föregående
konstperioden, måleriets verkliga storhetstid.
Dominico Zampieri, kallad Dominichino, och Guido Reni
framstodo slutligen såsom de förnämsta eleverna
ur Carracciernas skola. Vi hafva förut, i ofvan
åberopade uppsats, berört karakteren af dessa båda
konstnärers skaplynne: hos den förre innerlighet
och djup, hos den sednare framför allt elegans och
formskönhet. Till följe häraf gör sig också uti Guidos
arbeten studiet efter mönstret af grekisk plastik
framför allt gällande. Vi hafva ock sett detta vara
förhållandet med hans mest betydande arbete: »Aurora»
eller »Morgonrodnaden» i palatset Rospigliosi i
Rom. Hans flyktiga tycken kommo honom att ibland i
sina målningar afvika från den »silfverklara» ton,
som är honom så egen – utmärkande för det nyssnämda
mästerverket –, hvarom vittnar hans framställning af
Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
