- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
90

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tafla af Guido Reni. - En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

korsfästelse, som han målade i den dystre Carravaggios
mörka maner; dock detta såsom en täflingsstrid med
den sednare.

Quirinalpalatset i Rom, hvilket Guido smyckat
med flera alster af sin pensel, äger, utom de
alfresco-målningar, som pryda väggarne i det påfliga
privatkapellet, äfven i samma kapell en altartafla
af hans hand – »Marie bebådelse» –, hvilken romarne
sjelfva anse som en af deras stads förnämsta
konstskatter, och af hvilken vi å föregående sida
lemnat en afbildning.

Ehuru ej jemförlig med Guidos grandiosa komposition
af den, vid morgonens annalkande, framför solgudens
spann lätt
sväfvande och blomsterströende Aurora, vittnar
dock äfven denna tafla om mästarens framstående
egenskaper – en lätt och luftig ton öfver en plastisk
formbildning.

Men framför allt utmärker sig den öfver gruppen
af Jungfru Maria och bebådelsens engel sväfvande
englakedjan för en glädtig och ljuf skönhet, genom
det verkligt poetiska skimmer, som hvilar öfver denna
oskuldsfulla och himmelska barnaskara, ett motiv,
som konstnären ock ofta med förkärlek behandlat. Vi
erinra om hans »musicerande englar», hvilka icke
minst bidragit till Guido Renis verldsrykte.

Svante.

En barndomsdröm.

Skiss af Onkel Adam.

1.

En liten menniskovarelse.

För många år sedan fanns det en liten grå stuga,
omgifven af ett potatesland, några hundra alnar från
en grind, som – ingen visste huru länge – hängt på
en hake och således måste släpas upp och igen; men
ungefär en fjerdedels mil derifrån låg kyrkan och
prestgården och klockarebostället och rike nämdeman
Pehr i Hilleberga, som han allmänneligen kallades.

I den lilla stugan bodde en medelålders qvinna,
som hvarken var hustru eller enka, utan så der midt
emellan; ty mannen var, sade de, som känt honom, både
»si och så» och hade blifvit borta eller rymt, några
år innan vår berättelse börjar. Sällan såg man qvinnan
ute; ty hon satt inne och arbetade åt fattigvården –
det vill säga, spann blånor och stickade strumpor; men
alla, som foro vägen fram, sågo en liten flicktulta,
som, efter flere somrars växande, hunnit så långt,
att hon, om den vägfarande hade god tid att vänta,
hann med att släpa upp den tunga grinden och förstod
att i vägdammet söka upp den kastade slanten.

Det var ett litet vackert barn med ljust, guldgult
hår, som blekts i solen till nära silfverhvitt, och
ett par, de allra som sötaste, blåa ögon. Hon hade med
de der ögonen funnit nåd inför många resande och fått
sig en »batting» [1]
för denna naturens gåfva och en
batting till för det vackra småleendet, som krusade
hennes läppar, då hon, barfotad och barbent, iklädd
en liten kort kjol, »stöpte ljus» så snällt, till
tack för slanten. Mer än en gammal herre, som hade
råd att köpa taflor och således var en »konstvän»,
ansåg flickan för en alldeles ypperlig modell till en
liten Guds engel på någon altartafla och hade säkert
för detta ändamål medtagit henne, om ej verlden varit,
sådan den är, och kunnat sprida ut, att han hade någon
slägtskap med den lilla engeln; ty det ville han för
ingen del misstänkas för. Emellertid var det många,
som tyckte om det älskliga barnet; men välviljan
steg aldrig högre, än till några slantar och ett
vänligt ord. En fru, som for vägen fram, var den enda;
ty hon var sjelf mor och hade en jemnårig dotter
med sig och tillställde, medan hästarne pustade,
någonting rörande vid den tunga grinden. Lilla Amelie
fick nämligen i uppdrag att skänka »det lilla kräket»
kransar och pepparkakor ur en påse – emedan det var
så nyttigt för moralen, att barnen tidigt vandes
vid att öfva barmhertighet mot de fattiga. Hennes
nåd brukade sedan ofta vid teet för sitt främmande
berätta, huru rörande det varit, att se lilla Amelies
kärleksfulla hjertelag och den lilla grindflickans
innerliga tacksamhet, och hur hon kysste Amelie på
handen – icke på munnen –, och hvilken urskiljning
bevisade, att tiggarbarnet hade ett naturligt anlag
och takt i uppförandet.

Klockaren i Hilleberga,
som var en utmärkt kommunalman och menniskokännare,
kunde aldrig förlåta fattigt folk, som höll sig hund,
men fattigt folk hafva vanligen ingen enda trogen
vän, om de icke hafva en så kallad »hundracka», som
sofver vid sängfötterna och välkomnar med svansen
och följer med öfverallt, utan att få särdeles för
besväret. Klockaren
Löfstedt hade anmält att Mårtensonskan på Kilen ägde
en hund, och således icke förtjenade någon fattigdel –
men detta var icke hennes skull, utan lilla Olavas,
som bedt så vackert för Rapp, då mor påstod, att hon
måste göra sig af med honom. Familjen bestod således
af Mårtensonskan sjelf, lilla Olava och Rapp, förutom
en del gråsparfvar och ett par svalor, som bodde under
samma tak. Der var visst fattigt; men allt gick sin
gilla gång, och lilla Olava öppnade sin tunga grind
och lekte med Rapp, som var en klumpig persedel, då
han skulle leka och på intet sätt hade så fina maner,
som prostinnans lilla King-Charleshund, som låg på en
stoppad puta och måste förargas för att äta skorpor
i kaffet.

En vacker sommardag satt Olava på en liten pall
utanför stugan och tittade med de stora, klarblåa
ögonen på en tupp, som stod afmålad i en liten bok.
Det var en ABC-bok, som modren fått; men Olava
hade i lärdomen icke kommit längre än till tuppen.
Rapp var borta med mor – man var »mol ensam» hemma
med sparfvarne, svalorna, enbuskarne och
skogen, och grinden med, forstås!

Då kom Rapp plötsligen med fart mot stugan, men
hviftade icke med svansen, utan sprang rätt fram
till flickan, satte sig der och fastade sina
kloka ögon på barnet, under det att han lät höra
ett klagande gnäll och skakade på hufvudet. Sådan
hade Rapp aldrig varit, och dessutom var han våt –
men det var ej så sällsynt, att han badade sig i
en å, som brusade fram öfver rötter och stenar i en
djup dalkjusa, som gick fram genom skogen.

Det var bestämdt något Rapp ville; men Olava kunde
icke gissa något. Emellertid var det så tydligt, att
Rapp ville hafva henne med sig, att hon följde honom genom skogen;
ty der, på andra sidan, skulle mor vara, för att klappa upp
litet kläder.

Rapp sprang före och Olava efter genom skogen,
utan att det tycktes det allra minsta besvära henne
att med bara fötter trampa på barr och ris och tallkottar och
enrisqvistar, som törnbeströdde hennes stig.

De kommo till ån – Rapp snokade omkring och stannade
på ett ställe, der han började tjuta. Stackars Rapp –
han var ledsen öfver att han ej hittade mor!

Olava förstod ej att bli orolig, ty mor kom alltid
hem just då solen gick i skogen och detta hade aldrig
slagit felt; men Rapp var det så mycket mera och
fortsatte sin gång nedåt ån, beständigt påminnande Olava att
följa honom, om hon trött satte sig på en sten. Och så
gick vandringen ända till mot qvällen; men fastän Rapp syntes
outtröttlig, var detta ej fallet med Olava, som allt oftare ville
hvila och som nu började känna till, att hon hade allt för fina
fotsulor för en dylik långresa. Hon ville återvända, men Rapp
hindrade henne. Han bet i den lilla kjorteln, morrade sakta
och drog flickan framåt ett stycke, liksom han velat säga: Du skall
lyda mig, du lilla menniskovarelse. Så gick vandringen,
och solen var längesedan nere – natten bredde på, och sjelfva Rapp
fann att en smula hvila behöfdes; och som han tydligen
ansåg sig


[1] Så kallas i Östergötland de gamla kopparslantarna
af 1/4 skilling banko valör. Red. anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:48 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1871/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free