Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam.
- Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VIII. En björnvisit och ett misslyckadt anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom brände hennes små fötter – att dessa speglar
uppslukade hela rummet och henne sjelf. Hon var såsom
förtrollad; men hvart hon kom – ingen »mor» sågs till
– blott den svartklädda frun, som jollrade med barnet,
och lilla hofjunkaren, som oupphörligt upprepade:
»Charmant – charmant!»»
Rapp lunkade med, han; men tycktes ej tåla ordet
»charmant», som han syntes anse för ett oqvädingsord,
det hans lilla herrskarinna icke behöfde tåla.
»Omklädd, bästa Jaquette, blir den lilla engeln
förtjusande – fina drag, till och med någonting
nobelt i den lilla, blomstrande bondfysionomien och
en säkerhet, en obesvärad hållning – charmant!»
»Morr - orr!» mumlade Rapp.
*
Ett litet bord framsattes och så en liten korgstol,
och der sattes Olava ned, för att få mat. Icke kunde
hon anklagas för att ej låta maten smaka sig. Hon åt
stark mat, som förskräckte hofjunkaren.
»Hon har en riktig jernnatur, den der lilla engeln –
en matsmältning utan like» – sade hofjunkaren – »åh
ja – ’barnmagen – stöfvelkragen’, säger ordspråket;
men jag skulle dö af ett sådant mål.»
»Det är möjligt, ty det är en stor skilnad mellan
ett friskt barn och en gammal ruin.»
Flickan hade något så när gjort reda för sig, och
grefvinnan hade utskickat bud, för att få veta något
om hennes mor.
Lilla Olava sysselsattes med ett gammalt dockskåp från
grefvinnans egen barndom, då Grönström, den gamle
betjenten, inträdde. Redan på hans uppsyn såg man,
att han hade någon olyckspost att förkunna. Han sade
något mycket sakta till grefvinnan och pekade på det
lekande barnet.
Grefvinnan bleknade – »Tyst! tyst endast ...»
»Faderlös förut», suckade hon med låg röst – »och nu
moderlös också!» Plötsligen glänste hennes ögon af
fröjd – hon tyckte, att det var Guds skickelse, och då
den kommer, fröjdas hjertat och glänser blicken. Hon
skyndade upp och bort till det lekande barnet, tog
det upp i sin famn och sade: »Lilla Olava, vill du ha’
mig till din mamma?»
»Ja – nej – det tycker icke mor om, hon har bara
mej.»
»Lilla Olava – din mamma har gått långt bort – du får
ej träffa henne på länge – emellertid blif hos mig –
jag skall vara din mamma.»
»Och Rapp med?»
»Ja, Rapp får också vara med!»
»Ja, då blir jag qvar och väntar, tilldess mor kommer
Hon har nog gått in till staden, kan jag tro.»
Sanningen var att modern drunknat i ån – och Olava
fick vänta länge, länge, innan hon förstod, att hon
var moderlös.
Hon fick, att börja med, en svart klädning och sörjde
med kläderna, långt innan hon ännu sörjde med hjertat. Man
kunde ej se ett skönare barn, än denna lilla
sorgklädda docka, som, ovand vid de fina kängorna,
trippade, i trädgård och park, vid grefvinnans sida
och med Rapp i hälarne efter sig.
»Jag gratulerar lilla Jaquette», sade hofjunkaren,
»att ha’ fått sig en liten nätt kammarpiga! Hon
blir en förträfflig kammarjungfru med tiden och
tacksamhetens heliga band skola knyta – –»
»Nej, det är jag, som är tacksam – jag, som aldrig
ägt något barn och som mistat den ende, jag älskat –
nej – nej – kammarjungfru blir hon inte.»
»Nåh – ja – mamsell då – bra det också; men lilla
Jaquette har smak – det är ett förtjusande barn. Det
gifves många barn af börd, som icke se så pass ut,
som hon, fastän själsegenskaperna – –»
»Nog af, bäste Gyllenpistol – ni är så införlifvad
med romaner och samhällets alla fiktioner – och med
slägtregister – att – –»
»Hvad att, Jaquette?»
»Att ni icke förstår mig.»
*
»Grefvinnan har sina idéer, käre Grönström», sade
hofjunkaren till den gamle trotjenaren; »men hon
är också af borgerligt folk – salig Adolf hade
ej spik i väggen, då han gifte sig och gjorde
henne till grefvinna. Emellertid är Jaquette ett
charmant fruntimmer; men hon kan väl aldrig vilja,
till vårt förfång, upptaga den der torparungen till
sin arfvinge. – Men hvad tror Grönström?»
»Ja, ja – jag vet inte; men grefvinnan har sina egna
åsigter, hon.»
»Men det vore en himmelsskriande orättvisa mot salig
Adolfs slägtingar, och hon kan ej genom en sådan
handling nedsvärta det namn, som hon genom honom
erhållit.»
»Ja, Gu’ vet», sade Grönström; men tänkte: »Jaså,
klämmer skon der!»
’Arte et Marte’ står der på riddarhuset», fortfor
hofjunkaren ifrigare – genom vetenskap och tapperhet
har den svenska adeln förvärfvat sig gods och gårdar
och många lagrar – och så skall en förmögenhet,
som –»
»Som en ofrälse köpman förvärfvat», sade Grönström,
som i själ och hjerta var rabulist, utan att vara
sämre betjent för det; men hade blifvit uppfostrad
hos och af salig kommerserådet och kunde således ej
öfvertygas om, att det vore en orättvisa mot grefvens
slägt, om penningarne tillföll någon annan än dessa.
Hofjunkaren hade andra åsigter; men så är det – den
ena menniskan har ej samma åsigter, som den andra,
och så måste det vara, för att hålla själslifvet
i rörelse – det är vågsqvalpet af olika meningar,
som hindrar förruttnelsen.
(Forts.)
Kronolotsens berättelser,
upptecknade af Aldebaran.
VIII. [1]
En björnvisit och ett misslyckadt anfall.
Det var en klar och varm sommardag. Solen lekte
med sina glindrande strålar in igenom de till
hälften tillslutna fönsterluckorna. Jag visste ej,
hvar jag var; en besynnerlig känsla af lidande
genomträngde mitt väsende och åstadkom en smärta, i
synnerhet i mitt hufvud, som gjorde mig i högsta grad
förbryllad. Förgäfves sökte jag i mitt minne återkalla
händelser och personer – allt bildade ett kaos,
som jag ej är i stånd att beskrifva. Jag befann mig
liggande till sängs och vid min sida satt en person,
som det var mig omöjligt att igenkänna. Jag reste mig
med möda på armbågen och blickade med stirrande ögon
på detta ansigte, som mitt dunkla förstånd ej kunde
gifva något namn, ehuru mitt hjerta
klappade högre vid dess åsyn, och en onämnbar känsla
sade mig, att jag framför mig hade en person, som
var dyrbar för mitt hjerta.
Med en djup suck sjönk jag åter ned mot örngottet och
kände, i det jag tillslöt ögonen, huru en välvillig
hand höjde mitt hufvud samt mina brännande läppar
svalkades af en kylande dryck.
Efter en längre sömn vaknade jag åter och igenkände
nu min herre, markis de Pontchateau, som välvilligt
betraktade mig, under det hans läkare undersökte
min puls. De första ord jag uppfattade voro den
sistnämdes, hvilken halfhögt yttrade till markisen:
»Jag kan nu glädja eder, nådig herre, med att eder
protegé har genomgått det farligaste ögonblicket af
sin
[1] De föregående berättelserna återfinnas i 8:de
och 9:de banden af denna tidskrift.
Red:s anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0097.html
