Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VIII. En björnvisit och ett misslyckadt anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fått mitt afsked nu och hundra francs om året i
pension, och hus har jag, och gumma har jag; men allt
det der förslår inte, utan nu ska’ jag ut igen.» Och
derpå började den raske gubben med dundrande basröst
en af sina improviserade visor eller »blänkare»,
som han kallade dem:
"Ut på den fria, den rullande våg!
Ditåt mitt sinne mig kallar.
Hafvet det leker nu uti min håg.
Hör du dess bölja? Den svallar.
Kom och mig följ till den nordliga pol!
Der jag vill hvalfiskar fånga.
Kom dit och se, huru midsommar’ns sol
Dagarne göra så långa!
Följ mig, o yngling! till faror och fröjd;
Fröjd – men ock faror – är gifvet,
Hvad du riskerar, det är, på sin höjd,
Endast det ömkliga lifvet."
En besynnerlig känsla väcktes hos mig. Det var, som
om en genklang af den sista versen utaf Martials
visa hade uppkallat idéer, på hvilka jag förut ej
hade tänkt. Jag närmade mig gubben och frågade honom:
»Ämnar Martial verkligen gå om bord på en
hvalfiskfångare?»
»Om jag ämnar? Jo jo men! eller rättare sagdt nej»,
sade gubben, småskrattande.
»Hvad vill det säga? Nu förstår jag ej», sade jag,
i det jag tog den gamle sjöbussen under armen.
»Jo, si saken är den, att jag redan är ombord på en
hvalfiskfångare, och det en, som heter duga. Ser ni
det der barkskeppet, som ligger der?» Martial pekade
nu på det af mig nyligen besedda fartyget. »Ja»,
fortfor han, »det är »L’Étoile du Nord», den
präktigaste skuta, som någonsin luktat tran; och
vet ni, hvad förste styrman der heter? Nej – det
kan jag nog tro, ty ni har, ta mig sju millioner
storbrassar! gått och slukat väder en lång tid. Ni
har icke en gång helsat på edra gamla bekanta. Se
så, se så! jag vet, hur det stått till med er, för –
ser ni – aldrig kom markisen in på varfvet, utan att
gamle Martial var framme och frågade, huru det stod
till med monsieur Seeman. – – – Och nu skall jag säga
er, hvem som är förste styrman på Hvalfiskfångaren;
jo det är Henry François Martial, för detta konstapel
i kejserliga franska flottan, innehafvare af medaljen
för tapperhet till sjös och numera öfverkonstapel i
reserven. Jo jo, det klingar något, tror jag.»
ȁh! jag gratulerar Martial till den dubbla
utnämningen, och det skulle vara mig ett nöje att få
blöta fullmakten i ett godt glas vin här hos madame
Pepin», sade jag, i det jag förde gubben in på det
efter värdinnan så kallade värdshuset.
Här sutto vi nu, förtöjda vid en flaska godt Bordeaux,
och Martial hade mycket att förtälja. I synnerhet
uppehöll han sig vid hvalfiskfångsten, om hvilket
fiske han varit med på fyra expeditioner förut.
»Ja, vet du, min gosse!» fortfor gubben, »bättre
än på en hvalfiskfångare kan man inte ha’; man mår
som i kajutan på en örlogsman, och huru vackert är
der inte! Solen skiner der som – som gull, ja, och
norrskenet – norrskenet hm! ja, det skiner som tio
solar. Och här har ni er en ’blänkare’, så att ni
kan förstå hur det går till.
Ja, tänk dig bara, hur grant det lyser,
När solen skiner på berg och is.
Och om det händer, att der man fryser,
Man klä’r sig genast i björn-pelis.
När master, vanter och tåg och nockar
Som silfver lysa i månans sken,
Man mår så godt uti renskinsrockar,
Med té och skeppsskorpor till supéen;
Och går det lyckligt, som oftast händer,
Man lastar skutan full utaf tran.
Till ballast nyttjar man hvalrosständer,
Och tjenar pengar af blanka fan.
»Så går det till, skall ni veta. Kom derföre med! Vi
skola hafva en tredje styrman denna gång, och jag
är just ute på slag efter en sådan. Platsen är
ledig. Vill ni ha’ den, så står den eder öppen.»
»Topp! det är uppgjordt», sade jag hastigt, i det jag
räckte gubben handen, »om blott markis de Pontchateau
ej har någonting deremot.»
»Han skall väl – vid alla millioner toppläntor,
läsegels-spiror och bramsegels-skot! – ej vara emot
det, då det just är han, som – som – hm!» – och nu
tystnade Martial och blef mera röd i sitt väderbitna
ansigte, än han förut var brun.
»Hvad menar Martial, ’ham som, som’?»
»Som – hm! som – ja! som gifvit mig permission –
förstår han då, min unga herr frågvis?» svarade
Martial med ett temmeligen förläget utseende.
»Permission?» frågade jag; ty det var något hos
den annars så öppne konstapeln, som gjorde mig
nyfiken. »Martial har ju tagit afsked, och då behöfver
han inte permission.»
Martial bet sig först i läppen, men rusade sedan upp
och, slående sin breda näfve i bordet, sade: »Det
var då milimetriska – hm – inhalare, uthalare och
taljelöpare – om ni inte kan begripa, att man, utaf
gammal vana och aktning för sin gamle chef, alltid
af honom begär permission vid stora företag. Och
nu har jag inte tid längre, utan farväl så länge –
vi återse hvarandra i morgon qväll, då ni är god
kommer om bord.» Och härmed rusade gubben på dörren,
gnolande på någon ny »blänkare».
Ehuru jag tyckte, den gamle var mycket besynnerlig,
glömde jag snart hans uppförande, för att tänka på
det beslut, jag tagit, och skyndade mig derföre
hem samt inträdde hos markisen, med föresats att
underrätta honom om mitt beslut. M:r de Pontchateau
var nyligen hemkommen och satt, som vanligt, i sitt
arbetsrum. Vid mitt inträde reste han sig upp och,
förande mig med mildt våld till en soffa, tvingade han
mig att sätta mig ned samt yttrade, i det han vänligt
såg mig i ögonen och lade armen kring min hals:
»Min käre Seeman, jag har någonting att bedja dig om
förlåtelse för.»
»Ni, herr markis?»
»Ja, just jag, min vän! – jag har nämligen spelat en
liten komedi med dig. Du har i dag träffat Martial
och lofvat honom att som tredje styrman gå ut på
’L’Étoile du Nord’.
»Hvad, herr markis! Ni skulle redan veta ...»
»Ja, min gosse, saken är den, att jag en lång tid
varit mycket bekymrad för din skull. Du har gått och
saknat sysselsättning samt sett hängfärdig ut. Jag
undrar ej derpå, ty äfven jag har lidit, kanske
mer än du – men en man måste med kraft och mod möta
motgångar och olyckor, mången gång krossa sina egna
känslor och böjelser, och detta utan att verlden bör
få se eller märka en skymt af den förfärliga strid,
han utkämpar. Då är han en man. Emellertid, min vän,
hade jag beslutat, att du skulle resa, men hvart,
derpå funderade jag länge. Här om dagen träffade jag
en ungdomsvän, en nu mera mycket förmögen köpman,
som jag lyckats att göra några tjenster under mitt
guvernat i Indien. Han omtalade, att han utrustade
ett skepp för hvalfiskfångst, och, efter ett kort
samtal, hade han lofvat mig plats for dig som tredje
styrman. Martial har fått göra resten, och jag hoppas,
att du förlåter både honom och mig det lilla spratt,
vi spelat dig.»
»Huru! Tycker ni, herr markis, att jag skulle hafva
något att förlåta er – Jag, som deremot är skyldig
er så mycken tacksamhet för all er välvilja och
faderliga godhet mot mig? Jag skall nu resa med
det glada hoppet, att få återse er, och skall alltid
försöka att göra mig värdig er godhet.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
