Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXI. Paris eröfradt och franskt land taget af skandinaver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen i Frankrike hette då Carl den skallige
och var sonson till Carl den store, upprättaren af
det vesterländska kejsardömet. Han beslöt att möta
vikingarne och våga en drabbning, och sedan han i
Saint-Denis’ kloster anbefallt sig i den heliga Dionysii
beskydd, tågade han med sin här ut mot fienden. Men
han blef slagen, och nu betogs Paris af skräck. Alla,
som kunde, sökte sin räddning i flykten och medtogo
sina förnämsta dyrbarheter. Alla vägar hvimlade af
flyende män, qvinnor och barn, och munkarne buro
framför sig sina klosters heliga reliker. Den slagne
konungen inneslöt sig jemte qvarlefvorna af sin här i
det fasta klostret Saint-Denis, men måste der blifva
en overksam åskådare till nordmännens tåg, när de
nu hejdlöst närmade sig staden. Denna föll i deras
händer, men lemnade dem intet byte, och de spredo sig
omkring i trakten att plundra. En härjande farsot,
föranledd af för mycket förtärande af omogna frukter,
äfvensom af det ovana klimatet, besegrade slutligen
de oöfvervinnelige. Vikingarne sände bud till konung
Carl i Saint-Denis och erbjödo sig att draga bort,
mot en viss summa i silfver. Konungen och hans store
gingo in derpå och utbetalade 7,000 marker silfver,
hvarpå den förfärlige fienden gick till skepps igen
och seglade hem, riktad med ett omätligt byte af
silfver och guld.
På detta sätt fortforo 800-talets vikingar att
förhärja Frankrike. Svärm kom efter svärm; man
köpte sig fred af dem, och så försvunno de blott för
att lemna rum åt nya våldskräktare, tills slutligen
invånarne icke funno annat medel till skydd, än
att gifva sig under fienden. Besittningstagandet af
Normandie bildar slutpunkten i den långa historien om
nordmännens framfart i dessa trakter, en framfart,
som förmådde presterna att insätta i litanian de
bekanta orden: »Från nordmännens raseri bevara oss,
milde Herre Gud!»
Det var Gånge Rolf, som tog Normandie. Han var
son af en mäktig jarl på vestkusten af Norge, som
frivilligt slöt sig till konung Harald Hårfager,
när denne började sitt storverk att underlägga sig
hela Norge. Jarlen vann ock derföre högt anseende hos
konung Harald och åtnjöt mycken gunst af honom. Han
hade, utom Rolf, tvenne söner, alla dugande män
och mycket utmärkte; men ingen af dem vann dock
den verldshistoriska betydelse, som Rolf, ehuru det
visserligen från början såg helt annorlunda ut för
menniskors ögon. Redan från sin tidiga ungdom låg
han ute i viking och svärmade omkring på hafven. Så
kom han en höst till öarne vester om Skotland
(Hebriderna), och emedan vintern hindrade honom från
att gå hem, drog han till England. Här hade han
efter några strider en dröm, att han skulle draga
till Frankrike. Han lösgaf nu de fångar, han tagit,
och mellan honom och konung Alfred den store, som
då regerade i England, uppstod derefter en trofast
vänskap. Om våren skulle han då draga öfver till
Frankrike.
Han lemnade också England, men blef stormdrifven till
ön Walcheren. Här blef han öfverfallen, men segrade
och tågade sedan härjande omkring i frisernes land
samt vände sig derpå till Hennegau. Grefve Raginer af
Hennegau, en tapper och stridbar man, uppbjöd alla
sina krafter, för att hämma Rolfs framträngande,
men förgäfves. Rolf vann seger på seger. Slutligen
lade sig Raginer i bakhåll för Rolf, men blef af denne
öfverraskad och tillfångatagen. Nu blef bestörtningen
stor i landet, och Raginers grefvinna sände bud till
Rolf och bjöd honom tolf i de föregående striderna
tillfångatagna nordmän såsom lösen för sin herre och
man. Sändebuden återkommo med det svar, att grefven
skulle ögonblickligen halshuggas, om icke dessa tolf
män genast frigåfvos och återsändes tillika med allt
det silfver och guld, som fanns i landet. Betagen af
fruktan för sin mans lif, fullgjorde grefvinnan de
hårda vilkoren, skonande dervid icke ens kyrkorna,
och alla dessa skatter sände hon till Rolf med helig
försäkran, att landet icke hade mer att gifva. Då
kallade Rolf grefven inför sig, och sedan han
förebrått honom anfallet på Walcheren, återgaf han
honom friheten. »Jag återgifver dig, ättstore och
stridbare man» – låter krönikeskrifvaren honom säga –
«jag återgifver dig åt din hustru, jag återgifver
dig ock hälften af allt det guld och silfver, som hon skickat
mig till lösen iör dig; vare det hädanefter ingen
oenighet mellan oss, utan stadig vänskap och fred!» –
Sedan Rolf lemnat detta minne af storsinthet och
ädelmod efter sig i Frisland, drog han bort efter
kusten, aktande sig nu till Frankrike. Men ödet
hade annorlunda beslutat. Bud kom från konung
Alfred i England, som begärde hans hjelp mot
sina fiender. Rolf befann sig redan på väg uppför
Seinen, då konung Alfreds bud hunno honom, och han
vände genast om, hvarpå han en tid uppehöll sig i
England samt derefter åter drog ut i härnad till
åtskilliga länder. Slutligen gjorde han ett tåg inåt
Östersjön, och på återvägen derifrån seglade han till
fäderneslandet, men gjorde dervid enligt vikingased
strandhugg i Wiken, såsom Bohus län då kallades. Med
strandhugg menades att gå i land, taga och nedslagta
all den boskap, man kunde öfverkomma, för att sålunda
förse fartygen med lifsmedel. Konung Harald, som nu
genomfört sitt verk och samlat hela Norge i sin hand,
var en sträng och mäktig konung, som ville hafva
ordning och fred i sitt rike och derföre förbjudit
alla röfverier. Det ville sig nu icke bättre, än att
konungen sjelf befann sig i Wiken, när Rolf der gjorde
sitt strandhugg, och han blef högligen förtörnad öfver
hvad som skett, samt stämde genast Rolf inför sig på
tinget. Med obeveklig stränghet dömde konungen här
den vidtfräjdade mannen till landsflykt. Förgäfves
voro alla den gamla moderns böner om mildring i detta
hårda straff. Konungen stod fast, och Rolf måste för
alltid lemna sin fädernebygd.
Nu styrde han kosan till Frankrike. Det var omkring år
896. När han seglade uppför Seinen, betogos bebyggarne
af skräck för dessa ständigt återkommande anfall
från hafvet, och när hans flotta närmade sig Rouen,
kom erkebiskopen derstädes mot honom, bad å stadens
vägnar om skydd och underkastade sig Rolf. Denne
lofvade skydd, eftersom stadsborna voro fattige och
värnlöse, och när han väl lagt sitt drakskepp vid
S:t Martins-kyrkan och sett, huru öde och förfallen
staden var, lade han råd med sina män, om man skulle
taga landet i besittning eller ej. De tillstyrkte det,
emedan det var ett fruktbart och vackert land, och
så reste sig snart åter murarne och tornen kring
Rouen, der Rolf sjelf tog sin bostad. Derefter
drog han vidare uppför Seinen till Pont de l’Arche,
der den franska hären stod lägrad icke långt ifrån,
vid den lilla floden Eure. Här möter oss åter namnet
Hasting på en nordman, som nu var bosatt i Frankrike
och hade Chartres i förläning – ett bevis för, huru
sagan älskar att förknippa rätt skilda tilldragelser
vid ett för henne kärt namn. Konungen i Frankrike,
som då hette Carl den enfaldige, och hans härförare
rådgjorde med denne Hasting, hvad som var att göra,
och denne tillstyrkte underhandling samt blef sjelf
jemte tvenne andra nordbor utsedd till sändebud. De
gingo till den ändan fram till stranden af Eure,
på hvars andra strand Rolfs sändebud mötte. Hasting
ropade till de senare: »Hvilka ären j och i hvilken
afsigt hafven j kommit hit?» – »Vi äro nordmän» –
blef svaret – »och hafva kommit att underlägga oss
Frankrike.» – »Hvilken är eder anförare?» – sporde
Hasting vidare. Härpå svarades, att de alla hade lika
makt. Han sporde åter, om de hade hört något talas om
Hasting, som fordom drog till Frankrike med en väldig
här? – »Om honom är det sagdt» – svarade Rolfs män –
»att han börjat manligt och stort, men att han haft
föga gamman och heder af sitt slut.» – Detta var icke
angenämt för Hasting att höra, men han frågade dock,
om icke äfven de ville taga land i län af franska
konungen. – »Nej!» – svarades – »vi vilja taga oss
land med svärdet och icke underkasta oss någon.» –
Slutligen frågade Hasting, hvad de ämnade företaga,
men fick till svar, att de icke ämnade göra någon
reda derför, hvarpå de gingo sin väg.
När Hasting återkom, öfverlades, om man skulle våga en
drabbning, men Hasting afstyrkte, emedan han funnit,
att nordmannahären bestod af idel ungt och utvaldt
folk. Detta väckte misstankar mot honom, och en af
fransmännen utropade: »Varg fångas icke med varg, räf
icke med räf!» – hvaröfver Hasting blef så uppbragt,
att han icke vidare deltog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
