Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 100 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufhöken. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XX. Arvid Bernhard Horn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förstår till och med att ur dess gömställe framdraga
den varelse, han utsett till sitt rof. En oerhörd
förskräckelse öfverfaller de djur, som se sig
blottställda för honom; den öfverväldigar dem
ofta till den grad, att de blifva sittande stilla
och redan blöda under hökens klor, innan de ännu
hunnit besluta sig för flykten. Hans rofgirighet
öfverträffas af hans fräckhet; hans mordlust öfvergår
både den ena och andra; han känner ingen skonsamhet. I
synnerhet dufvorna förföljer han ständigt, och ett
enda hökpar kan inom få månader föröda det rikaste
dufslag. Dufvorna taga skyndsamt till flykten,
så snart de varseblifva höken; men denne störtar i
sned riktning pilsnabbt efter dem och söker gripa
en, i det han vanligen ofvanifrån kastar sig öfver
henne. Detta sker utan märkbara vingrörelser med
långt framsträckta klor och något indragna vingar,
men med sådan hastighet, att ett hvinande uppstår,
som kan höras på hundra till etthundrafemtio stegs
afstånd. Lyckas det honom icke att genom förföljande
blifva herre öfver dufvorna, så använder han den mest
utstuderade list, för att få dem i sitt våld. Så kan
han hela timmar sitta orörlig i grannskapet af ett dufslag på en plats,
der han väntar att dufvorna omsider skola inställa
sig; men ve dessa, om de komma honom för nära! Om
en hök berättas det, att han dagligen, vid samma
tid, infann sig vid ett dufslag, der han satte sig
på utgångsbrädet, å hvilket han slog med vingarne,
tills han lyckats utdrifva en dufva, hvilken då genast
blef hans byte.

Dufhöken (Astur palumbarius).

Med lika outtröttlig ihärdighet förföljer han de
mindre däggdjuren. Unga harar öfverväldigar han lätt;
men gamla angriper han planmessigt. Försöker jösse
att rädda sig genom flykten, så hugger höken honom
upprepade gånger med näbben; och när haren omsider är
sårad och utmattad, fattar han honom med klorna samt
dödar honom slutligen. En sådan strid varar vanligen
länge.

Kunna flera byten samtidigt erhållas, så åtnöjer
sig höken icke med ett, utan dödar först så många
som möjligt, hvarefter han sedermera förtär dem i
allsköns lugn. Men det är icke blott djur af andra
slägten han mördar;
hans mordlystnad sträcker sig ända derhän, att han
stundom angriper fåglar af sitt eget slägte. Det skall
till och med hafva förekommit, att af fjorton stycken
hökar, som släpptes i samma bur, snart återstodo
endast tvenne; tolf stycken hade således blifvit
uppätna, och detta oaktadt fåglarne under tiden hade
haft riklig föda. Höken uppäter hvarje djur, som han
förmår besegra; åtminstone dödar han det.

Ett obeskrifligt hat möter honom derföre, så snart
han visar sig. I synnerhet kråkorna, hvilka han någon
gång öfverrumplar, då de sitta, äro outtröttliga
i att förfölja honom och störta sig efter honom med
verkligt dödsförakt. Likaledes falken förföljer den
äfven af honom hatade roffågeln, och svalorna göra
sig ofta ett nöje af att under ljudeligt och varnande
skri beledsaga honom.

Dufhöken anlägger sitt näste i skogens högsta och
äldsta träd, merendels på starka grenar. I slutet
af April månad finner man deri två till fyra ägg,
som modern med synnerlig
tillgifvenhet rufvar. Angrepp på afkomman försöka
båda makarne att afvärja, och dervid visa de ett mod,
som stundom öfvergår till oförvägenhet. – Ungarne
växa hastigt, men äta också otroligt mycket, och
begge föräldrarne hafva fullt upp att göra med att
stilla deras hunger. Nästet blifver då en verklig
slagtbänk. De gamle släpa dit hvad de kunna finna,
till och med, enligt hvad man påstår, hela fågelnästen
med deri befintliga ungar. Att de starkaste
hökungarne, då de lida hunger, öfverfalla och uppäta
sina syskon, torde näppeligen behöfva betviflas.

Den betydande skada, som dufhöken anställer, gör att också
menniskan hör till hans oförsonligaste fiender. Men
hökjagten är icke lätt, ty den försåtlige röfvarens
klokhet och list gäcka ofta jägarens bemödanden.

En fången hök är en lika så förhatlig fågel,
som den fritt lefvande. Hans vildhet och elakhet,
hans ofördragsamhet och mordlystnad göra honom
i högsta grad motbjudande. Deremot är han
högt värderad i åtskilliga trakter af Asien,
der han dresseras och användes på samma sätt,
som den för jagt dresserade falken.

Ett fosterländskt Bildergalleri.

XX.

Arvid Bernhard Horn.

En af de märkvärdigaste och på vårt lands öden mest
ingripande statsmän, vår historia har att uppvisa,
är onekligen Arvid Bernhard Horn. Månget vrångvist
omdöme har äfven fälts om honom; men den historiska
kritiken har i mycket återställt hans anseende och
gifvit honom en aktad plats i vårt pantheon. Vår
historia är ej rik på statsmannakarakterer, under
det att den deremot öfverflödar på krigarnamn. En af
de få är den man, hvars minne vi
här skola återkalla i våra läsares erinring genom en
i snabba drag utförd lefnadsteckning.

Arvid Bernhard Horn föddes den 6 April 1664 på
Varentaka, ett af familjens stamgods i Finland; hans
fader var öfversten för Nylands infanteriregemente
Gustaf Horn och hans moder fru Anna Helena von
Gerdten. Vid nio års ålder förlorade han sin far,
som efterlemnade en talrik familj i ingalunda lysande
omständigheter. Efter erhållna skolstudier kom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>