Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 101 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XX. Arvid Bernhard Horn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han till Åbo akademi, der han studerade
krigsvetenskap. 1682 ingick han som volontär vid
kongliga lifgardet, der han i väl ett år fick bära
musköten; 1685 befordrades han till fänrik vid samma
regemente. Men Carl XI:s regering var då fredlig
och syntes blifva det länge, hvarför Horn 1687 tog
anställning vid den kejserliga hären i kriget mot
turkarne, bevistande den namnkunniga bataljen vid
Mohatsch. Under tiden 1690-1695 deltog han i de
förenade makternas krig mot Frankrike och utmärkte
sig. Efter hemkomsten blef han kaptenlöjtnant vid
lifdrabanterna 1696. Anledningen till denna snabba
upphöjelse var följande: Då drottningen en dag under
ett längre vistande i Upsala skulle åka nedför den
branta slottsbacken, skenade hästarne. Konungen
såg faran och frågade, om någon kunde hjelpa. Horn
var då vakthafvande kapten och vågade så häftigt
rida kull mellanhästarne af spannet, att han sjelf
föll tillbaka med dem. Vagnen stannade och olyckan
afböjdes. Konungen tackade ej ens Horn för denna
bravur, men följande dagen kom en tiggare och begärde
att få tala vid kaptenen. Han blef afvisad, men var
så envis, att Horn slutligen måste undersöka hans
pass, då detta befanns vara hans egen fullmakt som
kaptenlöjtnant. Tiggaren var försvunnen.

Arvid Bernhard Horn.

Men konungagunst gör ej alltid hjertats affärer till
sina. Horn älskade sin fränka, en fröken De la Gardie,
och var äfven med henne förlofvad. Konungen ville
höja honom, så att denna förlofning bröts och Horn i
stället förmälde sig med Anna Beata Ehrensten, dotter
till kongliga rådet Ehrensten, hvarigenom han blef
befryndad med Carl XI:s gunstling, grefve Rehnsköld,
och med de äfven för den tiden framstående männen
grefvarne Gyldenstolpe och Wallenstedt.

Kort efter insjuknade Carl XI, som på sotsängen
rekommenderade Horn i den unge konungens nåd, hvilken
äfven blef honom till del. Han måste deltaga i Carls
halsbrytande ungdomslekar och utmärkte sig i dessa
genom en ytterlig djerfhet. Efter fredsbrottet år
1700 fick Horn, som nu mera upphöjts till friherre
och generalmajor, tillfälle att utmärka sig i krigets
allvarligare lek, i det han i spetsen för drabanterna
fick följa konungen öfverallt, der faran var
störst. Vid Narva, Düna, Klissow aflade han lysande
prof på hjeltemod. År 1704 blef han generallöjtnant
och fick sitt första diplomatiska uppdrag. Polsk
riksdag tillstundade i Warschau, och konungen ville
begagna sig af det rådande missnöjet, för att få
konung August afsatt och en ny, Sverige tillgifven,
konung upphöjd på Polens tron. Den politiska planen
häri var, att genom en nära allians mellan Sverige
och Polen grunda en stark motvigt mot Ryssland på
ena sidan och en ny uppväxande styrka i Tyskland
på den andra. Horn lyckades genomdrifva Augusts
afsättning; tronen förklarades ledig och interregnum
inträdde. Kardinal-primas, de missnöjdas
hufvudman, fordrade nu, att konung Carl skulle afsluta
alliansfördraget med den polska republiken och
upphöra med sina krigsutpressningar i det polska
landet. Men Horn förklarade å sin konungs vägnar,
att republiken ej gaf tillräcklig garanti, utan skulle
utse en ny konung efter Sveriges önskan, med hvilken
fördraget först kunde afslutas. Czaren i Ryssland
hotade kardinalen med, att han skulle härja och
ödelägga hela det polska riket, om det icke lemnade
det svenska förbundet och å nyo underkastade sig
konung August. Denne hade sjelf trupper i Stor-Polen,
som inverkade på befolkningen, och dessutom flera
anhängare, hvilka arbetade i hans intresse. De
missnöjda voro rådvilla; men Horns bestämda språk
och den glans, som redan spridt sig öfver Carl XII,
verkade, jemte penningebelöningars utdelande till
cheferna, så att dagen för val af ny konung utsattes
till d. 9 Juni (1704). Det gällde nu att få en
konung. Konung Carl och hans rådgifvare ville
helst hafva någon af den förre konungens söner;
men den äldste, prins Jacob Sobiesky, och en yngre,
prins Constantin, hade af konung August förts fångna
till Leipzig. Horn vände sig nu till den yngste,
prins Alexander, men denne vägrade, oaktadt
alla Horns öfvertalningar, att emottaga kronan. Såsom
kandidater nämdes nu furst Ragotsky, genom hvilken
några hoppades att kunna vinna Ungern, och prins de
Conti, hvilken understöddes af kardinal-primas. Men
Horn förklarade, att Polens tron skulle besättas
med en infödd ädling, och sedan guldets lockbete
åter anlitats, vanns kardinalen härför. Woiwoden
af Posen Stanislaus Leczinsky hade vid riksdagens
början varit de missnöjdas ombud hos konung Carl
och dervid haft tillfälle att vinna dennes ynnest,
hvadan Horn fick befallning att särdeles lägga sig ut
för honom. Men ju närmare valdagen kom, desto flera
hinder uppsökte den från Frankrike äfven tummade
kardinalen, som nu arbetade skenbarligen för prinsen
af Conti, men i sjelfva verket för sin tillämnade
slägtinge kronfältherren Lubomirsky. För att vinna
tillräckligt med anhängare, ville han hafva valdagen
uppskjuten till Oktober; men Horn handlade med sådan
kraft och fintlighet, att uppskofvet endast blef kort,
och Stanislaus blef den 18 Juli utropad till konung,
oaktadt kardinalens och flera ansedda mäns frånvaro.

Konung Carl underlät emellertid att med vapenmakt
betäcka Warschau, tills den nye konungen krönts och
hans regering stadgats, utan sysselsatte sig i stället
med Lembergs intagande. Begagnande sig häraf, ryckte
konung August skyndsamt med sin armé mot Warschau, för
att hindra kröningen. Redan den 16 Augusti fick Horn
kunskap härom, så att han måste utbyta diplomatens
fredliga karakter mot kommendants-göromålen. Han
satte staden och slottet så mycket som möjligt i
försvarstillstånd och skickade bud till konung Carl
med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>