Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett förmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett förmak.
Anteckningar af Anonymus – illustrerade af Hallbeck.
Det största onda på jorden är okunnighet om sanningen.
Plato.
Passionerna synas mig vara: oregelbundna behof,
hvilka till en början behaga, men sluta med att
tyrannisera oss. Descuret.
Greift nur hinein ins volle Menschenleben.
Und wo ihr’s packt, da ist’s interessant!
Goethe.
Lifvet är ett förmak, der vi dröja en tid, för
att bereda oss inträde i den himmelska salen: Guds
rike. Framför detta heliga rum, detta tabernakel,
hänger en förlåt, men den skall remna en dag, då
allt blifver fullkomnadt, och vi skola skåda den
oförvanskliga skönheten, sanningens ursprung, det
eviga ljusets källa.
Verlden är så tjusande. För det oerfarna sinnet reser
den sig likt barnets regnbågskiftande såpbubbla,
men vid erfarenhetens skarpa ilar brister snart dess
bedrägliga hölje och man märker dess lånade glans. Och
under tillvarons böljande svall lurar rundt om den
svikne krossande klippor, lockar alltjemt falska
hägringars sken. Må ej målet då glömmas, må ej blicken
då bländas, må i ögat spegla sig ledande stjernor från
himmelens blå, stjernor, som leda lifvets bräckliga
farkost rätt till det sannas, det evigas hamn!
Kunskapens träd växer ännu och frestaren kommer. Men
må ögonen öppnas, så att det unga sinnet i tid
vänjer sig att älska det goda och afsky det onda,
då skall den frukt, han bjuder, icke alltid bära
syndens kärna. Visheten bär fasan i sin sköld. Må
kunskapen lära menniskan att bära den skölden mot
lifvets frestelser!
Men huru se lifvets vexlande taflor ut; huru
sceneriet, huru figurerna?
Pascal säger: »hvilken chimère är icke menniskan,
hvilken märkvärdighet, hvilket kaos, hvilket föremål
för motsägelser! Domare öfverallt, bräcklig jordmask,
– ägare af det sanna, samling af ovissheter, –
verldsbyggnadens ära och dess utskott ...»
Lifvets förmak – ja, der rörer sig en brokig
samling! Slå döbattangerna upp; låt dramat börja!
Ljussken glittrar öfver skimrande speglar, färgrika
mattor, skiftande taflor, antika vaser, statyetter
och doftande rosor; sammet släpar och siden frasar
likt en vacker melodi till mjuka, elastiska rörelser;
svarta frackar trängas bland stjernprydda bröst
och glänsande uniformer; seraflika barn skalkas i
glädtig yra; fladdrande spetsar, lockar, som skifta
från det nattliga dunklet till solljus morgon, från
aftonens purpur till månens silfver, gropar på armar,
på skuldror, på kinder, leende läppar, strålande ögon,
allt detta och det komfortabla lifvets företräden –
detta öfverdåd i nöje och lyx samlar sig för ögat
till en magiskt tjusande bukett.
Men bella Donna – »vackra mask!» – du modets och
elegansens strålande drottning, bland dina blommors
doft sprider sig ock mancenillans aromer ...
Se, huru de handlande personerna uppträda; se, huru
de rörliga figurerna afteckna sig mot scenens stolta
dekorering; betraktom närmare några skilda grupper!
*
»Ja, herr N. N. är visserligen en karl med godt
hufvud, presidenten har onekligen rätt häri», säger en
liten herre, med slätt, pomaderadt hår och doftande af
essenser, »men han lär vurma för republik och omstöpta
förhållanden; för min del kan jag inte fatta dylika
spekulationer, nej, det gamla är bäst; när sådana
svärmare, som han, en gång komma till makten, så få
vi se.»
Den kraschanprydde, konservative presidenten småler
ironiskt och föresätter sig att tit. N. N. aldrig
skall »komma till makten».
Den lille herrn småler också. Han känner inom sig,
att han fällt ett ord i rättan tid och att han
på embetsmannabanan skall taga steget framför en
förtjenstfullare kamrat.
*
»Vänta mig icke till supéen, min engel! Det är
ledsamt, men jag blir så länge uppehållen på kontoret
i qväll!»
»Och jag har två splitternya visor, hvilka jag tänkt
sjunga för dig», säger engeln med ett gäckadt hopp
i sin blick. Derpå småler hon ljuft: »ja, då får jag
sjunga dem för barnen».
De vända hvarandra ryggen, men herrn går icke på
kontoret och frun blir hindrad af en vän i huset att
sjunga sina visor.
*
»Jag nekar icke att jag fört ett stormande lif,
Amelie, att jag läppjat på allt och tömt nöjets bägare
i botten, men aldrig har jag träffat en så herrlig
qvinna, som du! Ack, jag har aldrig älskat förr än
nu!» Och den högvälborne grefven trycker en kyss på
sin fästmös läppar samt fortsätter: »i hela verlden
fins blott du och jag – blott du och jag!»
Fästmön betraktar honom leende, i det hon tänker:
»om detta icke vore en inbillning, så ledsnade jag
väl ihjel».
»I dag om tre veckor äro vi ett!» Den högvälborne är
i högsta extas – och fortsätter tyst sin räkning:
»jag får etthundratusen öfver på de trehundra, men
när hennes mor dör, så ... det är likväl förbaskadt,
att hon för sig som en gås!»
»Om sex veckor kan jag bli’ presenterad på hofvet»,
räknar också å sin sida i tysthet fröken Amelie, der
hon hängifvet lutar sig i hans famn: »det der är ej
så illa för mig, den borgerliga snusmalaredottern.»
*
»Mr Darwin säger vi ha’ fullkomlig apnatur, och, min
själ, har han inte rätt! Du är alldeles lik en häst,
Rolf!»
»Häst!» upprepar gardeslöjtnanten och vrider
förgrymmad sina mustacher, sparkar otåligt med ena
foten, och kastar sitt hufvud istadigt och stolt
tillbaka, i det han betraktar sin gamle far, som nu
höjt upp sitt grubblande, gråsprängda hufvud från en
bok.
»En apa tar efter allt, hvad hon ser ... jaha, jaha,
likaså vi – exemplet är vår läromästare ... således
böra vi framför allt sky dåliga sällskaper. En stor
filosof har sagt: ’menniskans karakter härleder sig
från vanorna’. Hör du, Rolf ... hvar tusan tog pojken
vägen? Min själ, tror jag inte han slår sönder mina
böhmiska glas och mina rara Sèvres-pjeser derute
i förmaket! Man kan då aldrig tala ett ord sundt
förnuft med honom.»
*
»Huru går det med affärerna, herr pastor?» frågar en
ordensprydd man, i det han låter tummarne leka öfver
hvarandra.
»Gudi vare lof, Herrans vingård tilltager i
blomstring! Var så god och stig in, min bäste Iwer;
detta, herr baron, är en af våra mest nitiska
kolportörer!»
»Man angriper oss nu äfven med att hålla ordentliga
föreläsningar emot oss», säger kolportören med
häpenhet och oro.
»Ja, vår Herre ske pris! Var lugn, käre Iwer, vi veta
ju, att vi allt mera vinna en ära, som obestridligen
ställer oss i jemnbredd med Kristi apostlar, och att
det är vår herrliga lott att bära martyrkronan.»
»Ja, tidens ondska», svarar baronen, »gick verkligen
några år ända derhän, att man hvarken nedsvärtade
eller stenkastade oss, men vi hafva gjort underverk
och utdrifvit djeflar ... hm, det var kanske
opolitiskt att vi gingo så långt.»
En blick från pastorn hejdar honom, och, afbrytande
sig, fortsätter han: »huru är det nu med qvinnan? Man
säger ju, att det är herr Iwers predikningar, som
gjort henne grubblande och vansinnig»».
»Jag har verkligen blifvit tilltalad för detta. Men
också sådant måste ske för vårt stora mål. Hon är
hvarken den första eller den sista ...»
»Nej, nej, fortsätt endast den en gång påbörjade
vägen, Iwer, och begagna sitt oskattbara privilegium!»
Och kolportören höjer sitt bleka ansigte och skakar
sitt svarta hår, i det han aflägsnar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0111.html
