Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett förmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda qvarvarande herrarne vexla ett hastigt
leende, ej olikt romerska augurernas.
*
»Det dröjer inte länge, innan jag blir myndig, men
jag kan, parole d’honneur, inte vänta till dess! I
dag behöfver jag mycket penningar, herr Nathansson!»
»Men jag har mans redan förskjutit så stora summor,
und mit Geld har det sig nu inte så lätt.»
»Nå, säg bara ifrån!»
»Hvarthän, mein guter Herr!»
»Till herr Wentzelmeijer, han krånglar inte så mycket.»
»Inte gör jag det. Sehen Sie, nog har jag mynt,
men denna gång kan jag inte lemna dem under hundert
procent ränta; haben Sie verstanden?»
»Verstanden! Skrif!»
Herr Nathansson skrifver och tänker: »Gott im Himmel,
jag skulle tro han åt de vackra långschalar, ob ich
nicht wusste, att han är ein Spieler!»
*
»Äktenskapet är blott en tom form.
Älskar du mig Nathalie?»
»Öfver allt annat på jorden, men ...»
»Då följer du mig? Jag skall strö guld
för dina fötter, sammet, juveler ...»
»Tala inte om guld och juveler! Att äga
din kärlek är mer än allt annat, men ...»
»Men du vet inte, hvad kärlek är, Thalie; visste du
det, då ...»
»Då?»
»Följde du mig. Du står ju ensam i verlden ...»
»Men verldens dom!»
»Vi se hvarandra således i dag för
sista gången. Jag
går inte ifrån mina principer, du inte från dina.
Det är så godt, att vi skiljas – farväl!»
Han går, men hon följer honom.
*
»Mina björnar ta’ lifvet af mig! Bara en enda
droppe i det här glaset: hon är död och jag rik. –
Hon eller jag?»
Han tömmer icke drycken.
*
»Huru är det, onkel?»
»Dåligt, min gosse, jag kan knappt andas.»
»Nå, så hör upp då», tänker nevön, i det han jemkar
och drar i hufvudkuddarne.
»Ingen har varit så uppmärksam som du, Frans, under
dessa långa månader. Natt och dag har du vakat vid
min säng ... men att Carl inte en enda dag varit
här! Jag tänkte mig känna menniskonaturen och jag
skulle förr trott, att han ... ja, jag hade fäst
mig vid honom, han var en så lustig och glad gosse
... litet obetänksam kanske ... nå, han följer sina
nöjen, och en döende skänker ej sådana ... han
är egoist ... också jag vill vara det. Du, Frans,
blir min universalarfvinge! Gif fort hit det skrifna
dokumentet der, att jag må teckna ditt namn – se der
står det! Men tyst, hvem går derute? Du, Carl!»
»Dörren stod öppen, men jag lofvar vara så stilla»,
hviskar en ung man, som på tåspetsarne nalkas sängen,
der han lutar sig öfver den sjukes utmerglade
hand. »Det är tre månader, sedan jag fick komma in
till onkel ...»
»Komma in till mig», stammade den sjuke svagt.
»Ja, det är orätt kanske, att jag kom in nu, eftersom
doktorn så strängt förbjudit, att ingen annan än Frans
får vara härinne; men jag kunde inte låta bli’ ...»
»Och hvem har förbjudit dig?»
»Frans, förstås, som visat bort mig hvarenda dag.»
»Min son, således svek jag mig icke på dig! Må
bedragaren bli’ bedragen! – – Min Gud, det skymmer
för mina ögon; jag kan inte ändra!»
Den gamle dör; Frans tillträder arfvet och Carl går
lottlös ut i verlden.
*
»Här ha’ kommit bort några smycken», säger
en juvelerare och vänder ut och in på sitt
bijouteri-lager, »jag hade
dem i går qväll, då butiken stängdes. Nu finnas de
inte, jag är bestulen!»
»Ni kan då vara lugn», säger hans associé. »I dag på
morgonen har här blott varit den engelska prinsen,
underståthållaren och en löjtnant ...»
»Nå, då reder det sig!»
*
»Tvenne personer söka dig härute, och de ha’ en min,
som skrämmer mig, jag vet icke rätt hvarföre. Du blir
så blek, Gustaf! Min Gud, förbarma dig öfver mig! Hvad
har du gjort? Ditt lynne har så länge varit oroligt,
din blick så skygg ... jag har ofta tänkt tala med dig
härom, men saknat mod. Ingen står dig närmare än jag,
anförtro dig åt din mor!»
Då sluter sonen sig krampaktigt intill henne och gör
en brådskande, osammanhängande beskrifning öfver det
sorgliga lif, som väntar dem. Från att vara ruinerad,
har han blifvit förfalskare, och hans brott är
upptäckt.
Och modren knäpper sina händer samman, hon ransakar
sitt hjerta. Huru har hon icke burit detta barn på
sina händer, vakat öfver det, lidit för det?
Men ack, icke nog vakat, icke nog väckt hans aktning
för arbetet, icke lärt honom nog klart fatta sitt
menskliga värde, hvilket under hemsökelsens dagar
skulle upprätthållit honom på hederns raka väg.
Hon står stilla. Det är, liksom en blixtstråle hade
träffat henne, men på strålen följer bara natt och
fasa. Då, liksom för Saulus, föllo fjällen från hennes
ögon, hon blickade klart på det förgångnas dårskaper,
på det ytliga lif, hon fört, det falska sken,
den lyx och elegans, denna flärdens och fåfängans
gyllene kalf, för hvilken hon knäböjt och åt hvilken
hon offrat sina bästa gåfvor, sin intelligens, sin
samvetsfrid. Hon böjer sitt hufvud djupt och hviskar:
»Fader, förlåt honom, min är synden! Jag har glömt
att lära honom, det endast en klar, rättrådig blick
åt Gud ger stort förstånd.»
Och hon följer sin son den tunga, sorgliga
vandringen. Vid de blickar, som träffa, är hon
färdig att ropa: »berg och högar fallen öfver mig
och skylen mitt ansigte!» Hon skulle vilja skria
till menskligheten: »min är skulden, jag har inte
nog vakat öfver honom!» Hon skulle vilja försvara
sitt barn och gifva sig sjelf i stället; hon skulle
vilja tala till folket och säga, huru god, huru ren,
huru barnsligt jollrande han en gång varit – och kunde
hon lefva sitt lif igen, han skulle då inte behöfva gå
här bredvid henne med blygselrodnaden på sin panna.
Hennes fötter, nyss brännande som eld, som om hon
vandrat på glödgadt jern, känna plötsligen dödens
iskyla och förlamning, och med vidöppna ögon slukar
hon några svarta bokstäfver, som bränna sig in i
hennes hjerna. Hon tänker på Dantes förfärliga ord:
»Lasciati ogni speranza voi che’ntrate» – medan hon
läser: »Poliskammarens förmak.»
»Förmak» – hvilken bitter ironi i detta ord, hvilka
minnen förer det icke med sig åt henne!
I ett virrvarr tränger sig för hennes själ speglar,
divaner, förgyllningar, sammet, musseliner, blommor,
juveler – hon slår händerna för sina ögon, och då hon
åter blickar upp, har hon ledsagat sin son genom den
ödesdigra dörren.
Försvunna äro de doftande essenserna, borta
förgyllningen, sönderrifna draperierna, mattorna
förmultnade. – Insug mefitiska ångor från en förpestad
atmosfer och hvila de skälfvande lemmarne på hårda
bänkar! Se detta »förmak» i all sin nakenhet! Naket
– men med lefvande draperier af lömskhetens och
hatets Nessosmantel: en rörlig dekorering likt
sammangyttrade ringlar af etterspyende ormar i den
mörka Hels Nastrandsgemak. Se dessa ansigten, åt
hvilka ett helt samhälle lemnat sin sorgliga tribut
af förderf och elände!
Huru omärkbara äro icke de första frön, som gro
i lastens jordmån och sedan skjuta upp till ett
väldigt ogräs, hvilket förqväfver hvarenda spirande
planta, hvars knoppning den gode såningsmannen i
sin barmhertighet utkastat i menniskosjälen. Huru
omärkbara äro ej de första spåren, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0112.html
