Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett förmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gif mig en tankställare, mutter!» säger en åkare,
»men det skall gå gesvindt, för svedda granater! Det
var tusan till fubbel, käring! Vill hon, att kraken
skall löpa från mig?»
»Jag är inte käring för honom, flåbuse!» säger
krögerskan och sätter de brunglänsande händerna i
sina feta sidor.
»Jag tror, ’Flabbsyltan’ inbillar sig vara en engel.»
»Flabbsyltan på Juvelskrinet!» skrattar man i chorus.
»Akta sig, annars skall jag lära honom hut!»
Den breda krögerskan har fått en högre färg i sitt
svabbiga ansigte, omkring hvilket det pipiga kruset
sakta skälfver.
»Hut, sa’ tysken och tog i hatten. Det har hon för
liten konstfärdighet till.»
»Reta nu inte mutter, för då blir det aldrig väl»,
säger en skallig karl, med glåmig blick och med en
lång, hängande näsa i sitt skrynkliga ansigte.
»Mig skrämmer förbanningen ingen ’Sylta’, om hon också
står midt i veckan och tittar på båda helgdagarne.»
»Vill han ut med sig, lymmel! Han är ju full som en
kaja, jo, sådana sköna juveler får man dras med från
morgon till qväll.»
»Juveler! Det skall ’Flabban’, ta’ mig tusan, inte ha’
sagt för inte», ropa hesa röster, och en mängd karlar
trängas nu omkring krögerskan.
»Trampas då inte så, Jesus, mitt bröst! Skall han
sopa ned mina glas!»
»Ingen skall kalla oss för ’juveler’. Din drummel,
skall du köra armbågen i min sida!»
»Hon kan väl köpa ett qvarter bränvin, utan att snyta
sig på mig!»
»Herre Gud, när man jemt har snufva! Men här kommer
man ju inte fram. Det var några okristliga menniskor
till att lefva.»
»Jo, här skall lefvas glatta lifvet!»
»Fähund! Skall du rycka sönder min rock!»
»Hvad snorflar du, näslös!»
»Sparka inte omkull disken! Polis, polis!»
»Täpp till skrikhålet på markattan! Ned med
tallrikarne! Ta’ mig fan, tog han inte hårtappen
med!»
»Jag skall spika din ryggtafla fast vid dörren.»
»Akta rutorna, babian – han krossade sex!»
»Jag har fått en glasskärfva i mitt öga», skriker en
inrusande poliskonstapel.
»Hvad är det för ett väsen?» säger en efterföljande
kamrat, »här är öppet öfver tiden. Fru Finkelström
kommer om måndag upp i polisen, och ni, mina gunstige
herrar, med.»
»Konstaplarne äro alltid qvicka, så snart det gäller
mig och mitt ställe», säger fru Finkelström, »men det
skulle kanske inte vara ur vägen, om herrarne hade
ett öga på schacker-judarne här midt emot, de ha’
köpt silfver i dag!»
Ordningens väktare stifta småningom fred och dörrarne
till krogen slutas.
Men ägarinnan till »Juvelskrinet» skyndar, så fort hon
förmår, trappan uppföre till herr Nasenblom. Han har
ofta i nödens stund räddat henne ur förlägenheter,
och han finnes, sittande lutad öfver en papperslunta,
på hvilken ett talgljus kastar ett tynande sken. Yid
hennes inträde höjer han sin drufklaslika näsa,
der man ser, huru »strupens möda spunnit turkiskt
rödt». Han tröstar slutligen fru Finkelström med,
att om hon blott nu tecknar sitt namn »såsom för
egen skuld» på det lilla papperet, han förut talat
med henne om, så skulle han nog advocera henne fri
från den här förargelsen. Sedan lyser han henne ut
och säger: »vi träffas då i polisen».
*
Det är natt. Solen har vikit från grönskande fält och
på himmelens blå gnistra myriader guldkorn. Vinden
gör sin höstliga färd och rusar i stötar fram öfver
dalar och berg, ruskar trädens kronor och brottas
med vågorna.
Skummet stänker högt och kastar fräsande perlor öfver
klippor och skär och stormen ryter af vrede. Skepp
höja sig likt sjöfåglar öfver vattenbrynet, de flaxa
med seglens vingar, nu sloka de vingen, nu ryckes den
bort. Kommandoord ljuda, blixtsnabb är lydnaden. Ett
brak ... vågorna skria, det gnisslar
mot klippor och hafvets mjuka famn gömmer de käcka
gastar. Spillrorna vräkas kring, flytande kistor och
balar kastas mot stranden. Mörka skepnader klättra ned
för skogiga höjder, de ila på stranden, de jubla, de
skratta, de hala till sig de flytande skatter. »Jaså,
du simmar, du lefver! Tillbaka i vågen! Om oss skall
du ej sqvallra!»
*
Lätta moln jagas i rymden, de följas af andra,
de flyga, de kasta sig öfver och svälja hvarandra,
de svälla till jättelika monstrer, de samla sig i
hotande massor, de stanna och falla ned öfver jorden
i tjock dimma.
Tysta, smygande steg glida öfver den fuktiga marken;
det finnes inga skuggor mer, allt är svept i ett
hölje, ur hvilket de mötande föremålen plötsligen
resa sig i en spöklik tystnad.
Der framträda de högresta massorna af en
kyrka. Orgeltoner brusa nu ej genom hvalfven, böner
darra ej på läppar; men vid de slutna dörrarne stanna
de tassande stegen. Ett entonigt, afmätt ljud, ett
dämpadt skrammel, ett svagt gnissel
– dörrarne äro öppna. Messhakar, altarduk,
silfverstakar, kalk och patén finnas ej längre inom
de helgade murarne.
*
Ett horn ljuder och postkärran rullar hastigt öfver
stadsgatorna bort öfver den jemna landsvägen, den
saktar farten, det bär uppåt. Från ömse sidor om
vägen rusa groflemmade karlar fram, de hejda hästen,
och till marken kastas skjutsbonden, men postiljonen
drager snabbt sin sabel. Månen skickar en svag stråle:
»ur vägen din skefögda hund!» Ett skott smäller,
sabeln faller ur den förlamade handen och brefväskans
försvarare ligger i en varm, forsande pöl. – Bort mot
skogen i flygande fart – halloh! »Kasta i gropen de
förbannade tomma lapparne! Bravo, här var pluringar!»
*
»Tyst, hvad var det? ... någon sprang ... ack,
det var ingenting, det var bara vinden i skogen! Mitt
brott gör mig så rädd. Min Gud, hvad jag syndar!» Och
en stapplande, mager gestalt böjer sig mot jorden och
gräfver i den med skälfvande händer. Hustru och barn
svälta – sjuk, utan arbete vill han stilla deras och
egen hunger. Nöden har drifvit honom ut att stjäla
några rofvor eller en kappe potatis.
*
»Hunden skäller, ge honom en sinkadus! Se så! Der
fladdrar ett ljus ... ja, locka nu din hund! Det
är mörkt och stilla, men vi ha’ god tid att vänta,
ännu finnes der kanske någon vakande uggla. Vi äro
tåliga att vänta, när vi veta, hvad som väntas ... nu
är en timme förrunnen, tryck sakta in rutan, klif
du före!» – Ett skott bränner den inbrytande tjufven
i ansigtet. Förskräckt, svedd och krutstänkt faller
han till marken.
*
– ett sjukläger; bredvid en gestalt i kyrkans
ornat – en smygande hand öfver kalken ... o,
Kristi blod, det är gift!
*
Vinden håller sig stilla, naturen tyckes drömma,
blott en och annan fågel gifver med ett sakta pipande
tillkänna en orolig natt och ett afmätt ljud af
knarrande fotsteg utvisar, det mången menniskovarelse
vakar. Halt! Bildom kedjan, mötesplatsen är toppen
af denna vidsträckta höjd! Det marschlika ljudet
skiljer sig åt. Man skulle snart tro platsen tom och
öfvergifven, om icke här och der ett krossadt löf,
en undanböjd gren röjde en tillvaro.
En ångestfull, flåsande andedrägt, ett öga, som
förgäfves stirrar i dunklet. »Satan! Håller man
razzia efter oss i natt!» Ormlika rörelser smyga
öfver gräsmattan – det blifver åter stilla, blott en
läderlapp ilar ljudlöst fram och åter.
Vid dikeskanten sitter en skälfvande qvinna; hennes
själ är som den omtöcknade natthimlen, ingen stjerna,
intet hopp; hennes korslagda armar trycka en börda
till hennes bröst – den bördan lutar hon sig öfver,
hon kysser den gång på gång, våldsamt, hårdt, det
ligger något för evigt, för alltid, ett farväl i dessa
kyssar, som besvaras af ett barns sakta qvidande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0115.html
