Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett förmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag frågar detta blott för mitt barns
skull, skall det fördömmas genom mig? Gud, är
jag dig ansvarig för denna själ?»
Hon känner, att hon är det. Hvilken underbar kraft
strömmar ej genom hennes blod! Långsamt vänder hon
sig om och aflägsnar sig allt mera från det frestande
stället – »Gud, jag är dig ansvarig för denna själ!»
Det är en ny känsla, full af stolthet och heligt
allvar – så, som hon går der fram, tycker hon sig,
utan att tröttna, kunna gå jorden omkring, och ändå
dignar hon ned vid skogsbrynet.
Der sitter hon nu och ler och gråter ömsom, under
det hon stilla vaggar barnet i sin famn, jollrar med
det och kysser det mellan hvarje ord. Det slumrar,
men hon skall vaka. Vaka – ja! Ack, detta barn skall
icke komma ut i verlden blindt, utan seende, det
skall icke blott lefva för det timliga, utan ock
för det eviga, det skall se det odödliga öfverallt
och denna klarsynthet skall för det samma
rena och höja det dödliga från jordens falskhet
och brott. – Hon blickar tillbaka från det
förgångna, utföre och alltjemt utföre i
dårskapernas hvirfvel, och nyss har hon stått vid en
afgrund af synd och brott. Men i hennes förtviflande,
vacklande själ hade Gud sändt lugn och enhet. Ett mål,
ett stort och ädelt sträfvande – hon är Gud ansvarig
för en själ, och hon är färdig att utbrista: jag har
icke lefvat förr än nu! – Hon knäpper sina händer
samman – uppåt från brott och elände – uppåt från
bedjande läppar sväfvar bönen på himmelsstegen med
de englar, som der vandra – från vishetens tempel
till ljusets källa, sanningens ursprung.
Det är så fridfullt omkring henne, så stilla i
hennes sinne, hennes hufvud sjunker ned mot en tufva,
och hennes ögon sluta sig; men midt under slummern
tyckes hon hysa ett medvetande om den dyrbara pant,
det anförtrodda gods, den skatt hon skall vårda,
och hennes utsträckta armar släppa ej barnet – –
– – – – – – – – –
Det ropar, det hojtar i skogen, det springer –
»Halloh! Förbannade trashank, stå still!»
Det smyger, det krälar bland buskar och snår: »Jag
menar legio djeflar jaga oss i natt! Hvad gåfve jag
icke till, om jag hade ett skott att skicka den hunden
i planeten!»
»Du vilda, du skogsrå, nu har jag dig fatt! Framåt! –
Och Silfver-Jan, jaså, du är också här, nå det
var gladt; jag har ett par präktiga handskar åt
dig. Spring fatt bytingarne der, låt gå! Hvad nu,
hvem ligger der? Stå upp!»
Och qvinnan reser sig från tufvan, alltjemt med barnet
i sin famn: »Jag är husvill, jag gick här i natt och ...»
»Följ med oss! Se så, intet söl!»
Och tåget går framåt, ett sorgligt tåg af razzians
fångst, af det jagtbyte, som polisens skallgång denna
natt spårat upp.
»Fåglarne få, hvar de kunna, söka sitt tak – jag
fruktar mig icke!» Och qvinnan höljer skyddande sitt
barn med fliken af sin kofta. Hon ryser, då hon ser
sig omgifven af dessa uteliggare, detta lösa folk,
dessa qvinnor och barn, som
hvimla om hvarandra och på hvilka morgongryningen
kastar en blek, grå dager, dessa hånfulla och
försoffade, trotsiga och förskrämda ansigten –
dessa trasor, dessa paltor, dessa lappade kläder,
dessa krinoliner, denna smutsiga granlåt.
»Evige Gud, lär mig att skydda mitt barn, att ingifva
det fasa för lasten och brottet! Först nu kan jag
rätt fatta hvad jag en gång läste:
’Kan någon fasa öfvergå den, att hafva födt till
jorden en afkomling, utan hopp om det eviga lifvet
för den? Hvad är vigtigare då, än att vaka öfver
sin egen blommas skötsel?’»
 |
Mafra i Portugal. (Till art. "En gärd af fromhet", sid. 116.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
