Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett förmak. - Farfars klinga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»strid» icke så mycket framstått genom pennfäkterier,
som icke mera genom de skilda konstproduktionernas
olika karakter; men slutresultatet af detta tyckes
dock blifva ett allt mera öppet, vaket och klart öga:
mindre drömmar, men mera verklighet. Man vill ej ana,
svärma blott, man vill ock skåda, handla.
Liksom den så kallade idealistiska riktningen haft
sina missgrepp, så har ock den realistiska haft
sina. Den förstnämda har visat ett sväfvande, ett hit
och dit, ett försmående af hvarje skarpare bestämdt,
hvarje verkligt rotfäste på vår mörka planet. Det
realistiska, betaget af den oändliga detaljrikedomen,
det lillas storhet i den så nära liggande yttre
företeelsen, har råkat in i en motsatt ytterlighet:
en fullkomlig brist af andens dag – den sköna konstens
rätta clair-obscur och belysning.
Men vi kunna ej skilja dessa begrepp: idé och
verklighet. De äro ett och odelbara, såsom kropp
och själ, såsom tillvaro i tiden och evigt lif. De
förutsätta och äro omöjliga utan hvarandra. Vi vilja
derföre i konstens taflor, vare sig de framkallas
genom form och färg, genom språk, toner eller ord,
genom penseln eller pennan, hafva dem fullkomligt
förenade.
Konstens högsta mål måste vara en klar och tydlig
lifvets spegelbild, men så, att den återgifver
föremålen, huru skuggrika, huru mörka, huru natthöljda
de än må vara, på ett sådant sätt, att hjertats
innersta grund reflekterar strålar af ljus från
högre sferer, af någon glimmande stjerna i den eviga,
oändliga rymden der ofvan.
Med detta fruktar ej konstens ande att tränga ned
i jordnattens djupaste afgrund: han är för stark
att låta hålla sig tillbaka af någon fnaskig
hjertnupenhet, något borneradt »idealistiskt»
pryderi.
Någon strid mellan det ideela och reela i konsten
anse vi alltså icke egentligen kunna förekomma,
ty så väl det positivt, som det negativt sköna – i
blott yttre måtto hvarandras motsatser – måste båda
i lika grad äga de nyssnämda egenskaperna.
Fullkomligt lika berättigade äro exempelvis en
Thorvaldsens positiva skönhet och den negativa
skönheten hos en Hogarth – båda äga de medel, som
ytterst afse samma mål: idéens förverkligande, dess
förherrligande.
Sålunda framställer den sednare menniskan sådan,
som samhällslifvet förderfvat den samma: med sina
svagheter, förvillelser, dårskaper och laster. Hogarth
är en karakters- och sedemålare, hvilken genom att
framställa det fula och förkastliga söker framtvinga
begreppet om det goda.
Schiller säger:
»Vid framställandet af en upprörande verklighet beror
allt derpå, att skalden (konstnären) eller berättaren,
som rullar upp dessa taflor, vet att stämma vårt sinne
för de idéer, som framspringa ur dem – för den moral,
man bör hämta. Om blott författaren besitter denna
egenskap, så må det behandlade föremålet vara aldrig
så lågt, aldrig så neddraget i dyn. När
historikern Tacitus skildrar för oss romarnes djupa
förfall, så är det en hög ande, som blickar ned på
det låga, och vår stämning är i sanning poetisk,
emedan den höga ståndpunkt, på hvilken han står,
och till hvilken han höjer oss, just derigenom gör
det för oss så lågt.»
En af våra svenska siare visar nödvändigheten af att
redan tidigt låta det unga sinnet skåda verlden, icke
i dess skenbara, utan i sanningens verkliga ljus.
Vi anföra:
»Verlden säger sig vara hvit; men här skulle
upptäckas, att mörkrets dunkla vågor, i osynligt
svall, men dock med ganska djupa suckar, löpa öfver
det hela: ligga derpå som ett krusflor. Ett likrum,
i sjelfva verket, är verlden i denna ställning. – –
– – – – – – – – – – – –
Taflor skulle hänga omkring väggarne i detta rum, för
att visa, huru illa, i allmänhet, det nu i verlden är
stäldt. På de norra och södra väggarne alla Dårskaper
tecknade: o, vore der Hogarths drag! – på den <I>norra:</i>
alla Löjligheter, dansande i triumfdrägter ofvanpå ett
vulkanbergs sköra yta – på den södra: alla de ädla,
späda Anlagen genom tidens narrerier förvridna till
karikaturer, så besatta, att man åt dem skulle skratta
sig förderfvad, så vida man icke först försjönke i
tårar. På de vestra och östra väggarne alla de vilda,
ännu otyglade Begären, sådana, som de genom Michel
Angelos penselmakt skulle kunna visa sig (se t. ex. de
gehenniske grupperna på hans Yttersta-dom-tafla) –
på den vestra: verldens förklädda Ondska, med ulf-ögon
skådande ut genom fromma lams hudar, hvilka deri tagit
sig till täckelse; och åskor, efter de Vildes behag
lekande i deras händer, nedljungande på jorden till
skräck för alla svaga, dock derifrån återstudsande
till förderf på sjelfva de onde, ur hvilkas händer
de slungats; en ofantlig, en rolig förstörelse! –
på den östra: lifvets alla goda Krafter halshuggna,
liksom med ett skarprättaresvärd, af den ytliga
lag-mekanismen i verlden och af en falsk, halflärd
formalism i vetenskaperna. Man skulle på denna
väggs taflor se englagestalter utsträckta på marken,
öfverhöljda af myror, ödlor, ormar, söndergnagna
af maskar och korpar, bestänkta med ett förgiftadt
vattens droppar, så att de öfvergå till upplösning,
men icke fort, utan så långsamt som verldstorturen
önskar.»
Jagad, marterad af tvifvel och oro, fördjupar sig
Dantes genius i »L’Inferno», denna bild af tillvarons
nattsida, med alla dess qval, dess gräsligheter och
fasa; han genomvandrar dess förfärliga rymder och
han utgår derifrån med ett renadt hjerta, med en
klar och fri panna, för att höja vingen upp till
de oändliga sfererna, till den andliga solen, till
Gud. Må vi också icke frukta för att öga mot öga se
lifvets fasor, för att rätt kunna lyfta vår själ,
frigöra vår ande.
Vi upprepa ännu en gång och till sist: visheten bär
fasan i sin sköld; må kunskapen lära menniskan att
bära den skölden mot lifvets frestelser.
Farfars klinga.
Min gosse! ser du denna klinga
Med gamla fästet deruppå?
Dess stål är groft, dess värde ringa,
Men kär den är för mig ändå;
Ty aldrig drogs den för att bära
Kring rika bygder mord och brand
Och för att våldets skördar skära, –
Nej, blott för Gud och kung och land!
Jag fick den af min farfars händer,
Då liten pilt, som du, jag var,
Han hade pröfvat den i länder,
Der svenskens namn ej mer fins qvar;
Han sade, när han gaf mig henne:
»Tag denna gåfva af min hand,
Och mins, hon dragits blott för trenne:
För Gud, för kung och fosterland.
Befläcka aldrig hennes anor
Med spädas jämmer, list och våld;
Ställ henne ej, på lifvets banor,
Uti den råa styrkans sold;
Glöm henne fritt för plogbillsjernet,
Då freden blomstrar på vår strand;
Men stundar strid, må hon bli’ värnet
Med Gud, för kung och fosterland!»
Så sade han, och så, min gosse,
Din farfar säger ock åt dig:
För äran blott ditt mod ej blosse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
