Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gärd af "fromhet". - Strid och Frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gärd af "fromhet".
Man talar om vår tid såsom företrädesvis praktisk,
och detta med rätta, ty öfverallt gör sig mer och
mer gällande en fordran på det verkligt nyttiga,
till och med på de fält, hvarest fantasien har sitt
främsta spelrum. Sålunda fordrar man nu äfven inom
konsten – »den glada lekens gebit», som det ytligare
sinnet behagat beteckna den – ett noggrant uttryck
för något verkligt, något lifvets eller det andliga
framåtskridandets oafvisliga behof. Millioners
svett och möda för åstadkommandet af sådana
jättelika monument, som understundom framkallats
genom blott en despotisk herrskarevilja, någon
furstenyck eller till förherrligandet af tomma och
ihåliga religiösa chimèrer, se vi i vår tid icke
mera finna någon egentlig helgd. Tidens öppna öga
gillar nu mera icke bortkastandet af krafter och
arbete på kolossala under af byggnadskonst, som
tillkommit af ingen annan grund, än förevigandet af
någon oftast temmeligen tvetydig fursteglans eller
såsom minnesmärke öfver purpurklädda individers, som
den trasiga tiggarens lika betydelselösa, stoft: se
exempelvis de oerhörda egyptiska pyramiderna; – nej,
vår tids vakna blickar älska skåda »industripalatser»,
mera verkliga (konstens) tempel, en skön arkitektur
såsom uttryck för något bildningsbehof: akademier,
skolor, museer och annat dylikt.
Men den totala omkastningen från en obestämd och
oklar, »idealistisk», ståndpunkt till en sannare
verklighet är relativt af ganska ny datum.
Vi behöfva ej gå längre tillbaka, än till förra
århundradet, för att mötas af exemplet på ett verk,
hvilket, genom sin inre idélöshet, men genom
yttre magnificence och storhet, utgör ett det
mest talande vittnesbörd om menskliga dårskapernas
omätliga omfång: massans blindhet och den personliga
maktfullkomlighetens förryktheter.
Vi syfta här på den jättebyggnad, Mafra i Portugal,
hvilken fick sitt upphof genom don Juan V:s
bigotteri och vansinniga slöseri. Denne furste
hade nämligen dödligt insjuknat. Om han nu skulle
tillfriskna, lofvade han att göra det fattigaste
franciskanerklostret i sitt land till det rikaste
och skönaste. Konungen blef frisk och lät från år
1717 till 1731 uppföra ifrågavarande byggnad, som
kostade omkring 34 millioner riksdaler. Plan och
ritning uppgjordes af en tysk byggmästare, Ludovici;
men denne hade ingalunda fria händer, emedan konungen
med sina synnerliga nycker nödvändigt ville, både
i det hela och i hvarje detalj, hafva någonting
utomordentligt. Escurial i Spanien synes dervid
hafva föresväfvat honom, men Mafra skulle blifva ännu
större.
Mafra, på en gång kloster, kyrka och palats,
ligger i en ödslig trakt, ungefär två och en half
svenska mil från Lissabon. Vi vilja ej försöka det
omöjliga, att egna någon närmare beskrifning åt all
dess »herrlighet»; men för att åtminstone få någon
närmare föreställning om det ofantliga byggnadsverket,
anföra vi följande: Årligen användes för byggnadens
uppförande
inemot femtiotusen arbetare och tusentals dragare
ensamt för stentransporten. – Hufvudfaçaden delas i
tre tydliga hufvudpartier: mittelpartiet eller kyrkan
med framtill tvenne torn, det södra eller drottningens
bostad, det norra eller konungens. Sjelfva dômen
– ej synlig på vår afbildning – höjer sig midt
öfver kyrkan. Denna dôm är en efterbildning af
S:t Peters kupol i Rom. Kyrkans inre företer, till
den goda smakens förfång, ett otroligt slöseri med
bildstoder, förgyllningar, basreliefer, ornamenter,
nischer, kulörda marmorarbeten, friser, kolonner
etc. Öfverallt förirrar sig ögat, utan att finna någon
hvilopunkt. Allt är blott en prunkande dekoration,
en otyglad lyx – ingenting vidare. På detta sätt
fortgår det, mer eller mindre dämpadt genom hela
jättebyggnaden, hvarföre vi också icke skola trötta
med några ändlösa beskrifningar. För kuriositetens
skull vilja vi blott ännu nämna, att midten af dômens
hvalf slutes med en enda sten af sådan storlek, att
åtta fönster kunnat mejslas i den samma. Fyratio
arbetare skola samtidigt hafva användts vid detta
arbete, utan att besvära hvarandra.
Om byggnadens ofantliga dimensioner gör man sig
vidare ett begrepp, då vi nämna, att år 1808 en fransk
armé på 12,000 man der fann ett beqvämt utrymme och,
som en författare säger, »försvann i dess inre, lika
lätt, som gamla testamentets profet i hafsmonstrets
innandöme».
Den kanske enda praktiska nytta, som denna
byggnadskoloss för närvarande erbjuder, är att några
få af dess tusentals salar, rum och celler tjena som
lokal för krigsskolan, der de blifvande officerarnes
öfningar knappast störa ekot i denna ensliga ort.
Man berättar, att konungen, då basilikan invigdes,
lät i förhuset utbreda en mängd dyrbara mattor,
heliga kärl och juveler, som han förärade klostret,
och att han dervid yttrat till sina förvånade hofmän:
»Veten, att allt detta, som j sen framför eder,
har kostat mig mer, än det vidsträckta byggnadsverk,
som omgifver oss.»
Men slutsumman är emellertid, att Mafra ruinerade
Portugal; ty infall af sådan art skulle utblotta äfven
de rikaste nationer, och det var endast på längden,
som Brasiliens guld- och diamantgrufvor förmådde fylla
den brist i finanserna, som uppkommit genom Juan V:s
dåraktiga företag.
Vid hans död år 1750 var också skattkammaren
fullkomligt tom: man fann der icke ens så mycket, som
erfordrades till en – messa för den aflidnes själaro
... dock, munkarne hade fått sig ett praktfullt
kloster i en ödemark.
Slutligen nämna vi den gloire, som denne furste
förvärfvade åt sig, åt sitt land och åt sina
efterträdande suveräner, hvilka äfven fingo bära
den af påfven Benedictus XIV åt Juan V, för dennes
exemplariska fromhets skull – så klart ådagalagd genom
skapandet af den onyttiga stenkolossen –, skänkta
afundsvärda titeln af Hans allra trognaste Majestät.
Svante.
Strid och Frid.
Allt var tomt och allt var öde,
Dystrare, än hos de döde,
Förrän, uti morgonväkten
Utaf tiden, andedrägten
Af Guds kärlek kringspridt lif; –
Men han öfver vattnet svingar,
Och till allt hans grundton klingar
I det korta ordet: »blif!»
Dervid ur den dunkla natten
Framstod land och framstod vatten –
Allt befolkadt – nya väsen,
Ifrån djuren ned till gräsen,
Lefde upp derpå, deri.
Sist steg menniskan ur gruset,
Lyfte blicken upp mot ljuset,
Leende och glad och fri.
Hennes känsla kärlek prydde,
Tanken visheten blott lydde,
Frid i hennes inre bodde
Och i hennes fotspår grodde
Fridens säde: jorden var
Blott en lustgård, som i alla
Träden – hvad man dem vill kalla –
Salighetens frukter bar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
