Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än den att stanna vid boken. Jag sade detta till
tant, samt att jag visst skulle komma att taga mig
ganska illa ut på den bana, hon åt mig utstakat. Hon
ville icke höra mig. Intet stånd är förmånligare än
köpmansståndet, menade hon, och anförde som bevis sin
salig man, hvilken, lika fattig, som jag, börjat med
två tomma händer och slutat med att lemna sin enka
i sådana omständigheter, som dem, hvari hon befann
sig och utan hvilka hon icke kunnat bestrida min
uppfostran. Det skulle alltså vara en stor otacksamhet
af mig mot hans döda stoft att icke vilja beträda hans
fotspår. Mot denna logik opponerade jag mig på det
bestämdaste, men förgäfves. Jag hade ingenting sett
af verlden och förstod icke mitt eget bästa. Boken
var icke värd fyra styfver emot handeln, studierna
mot affärerna. Hon hade låtit mig komma allt för
långt i skolan; det hade skett, för att jag skulle
få följa borgmästarens Alfred. Nu var det tid att
upphöra, och mot allt detta var ej värdt att någonting
invända. Detta var hennes mening, den enda rätta och
mig saliggörande. Till yttermera visso förevisade
hon mig ett bref af min blifvande principal, hvaraf
inhämtades, att saken var afgjord henne och honom
emellan och att han åtog sig att »uppdraga gossen,
den omtalade systerdottersonen, i alla stycken, som
höra till en väl sorterad uppstadshandel», samt att
jag skulle få äta vid hans bord och åtnjuta ett i
allo godt bemötande.
Jag begaf mig till Alfred, för att berätta honom
den dom, som öfvergått mig, och uppkalla hans
deltagande för mitt sorgliga öde. Min Cicero, Livius
och Homer – till dessa skulle jag säga ett evigt
farväl! Mina vackra laudatur skulle till intet vara
mig gagnande. Och vänskapsbandet, som under studier
och pojkstreck sammanknutits mellan Alfred och mig
med en styrka, som jag nu först fattade, skulle äfven
brytas. Våra banor skulle skiljas, för att icke mera
tangera hvarandra, och våra intressen blifva hvarandra
motsatta, som magnetens poler. Parnassen och disken –
hvilka latituder mellan dessa! – Hellre en Lazarus på
den förra, än rika mannen vid den sednare! – sådant
blef mitt val, och jag beslöt att, kosta hvad det
ville, sätta det i verket. Under denna min klagan
inträdde Pålle Gadd. Vi hade ej underhållit någon
bekantskap sedan pensionstiden, hvarföre hans besök
var oss något oväntadt. Han hade växt hufvudet öfver
oss och i viktualievigt hade han visst öfvergått
begge tillsammans. Han såg med sina stora ljusblåa
ögon helt stint på mig och sade:
»Det var bra, att jag träffade på dig! Jag har sökt
dig i ditt hem, der man sade mig, att du gått hit. Jag
har ett ord att säga dig.»
»Verkligen, och hvari kunde det bestå?»
»Jag minnes nog, att du var stygg emot mig, då vi
voro i pensionen, men icke dess mindre vill jag göra
dig en tjenst», återtog han.
»Du var alltid en godhjertad och beskedlig gosse,
och jag tviflar icke, att du så bibehållit dig»,
svarade jag. »Hvad är det du egentligen vill mig?»
»Jo, ser du, jag råkade här om dagen att slå ut ett
bläckhorn öfver en gosses ’Orbis pictus’; nu påstår
han att jag skall gifva honom en annan, och derför
skall jag köpa din, som du inte mera behöfver.»
»Heders Pålle Pascha! Ditt ädelmod är stort.
Du tänker väl att få boken för intet?» sade Alfred.
»Om inte det, kan hon väl inte bli’ så dyr som en ny
ändå?»
»Och det är tjensten, du vill göra mig?»
frågade jag.
»Det är väl bra för dig att få pengar för en bok,
som du ej har någon nytta af. Hvad begär du? Men för
dyr får du inte vara.»
»Du är ett jubelobjekt!» skrattade Alfred. »Tänk bara,
örn jag skulle göra dig en annan tjenst. Vet du,
Pålle, jag tror verkligen, att du skulle bättre passa
till köpman än prest, och jag ger dig, märk bara,
jag ger dig för intet – rådet att blifva det.»
»Det är just hvad jag sjelf vill, hölle inte mor min
så strängt på presten; men skulle hon dö, vet jag väl,
hvad jag gjorde;
ty far såge lika gerna att jag blefve något annat,
ty adjunkterna äro så illa lönade, säger han.»
»Du är god, min gosse! Jag har inte boken till hands
nu, som du väl kan förstå, men du skall få den,
trösta dig dermed, så snart jag letat fram den,
då jag kommit hem.»
Med dessa ord affärdade jag Pålle. Min vän och
jag öfverlemnade oss härefter åt de betraktelser,
som de motsatta förhållandena i hans och mitt öde
framkallade. Påföljande dagen gick jag till honom med
min ’Orbis pictus’ i hand. Jag fann honom sittande
på det välbekanta blåa skrinet, klädd i svart väst,
med gråtande ögon och en smörgås på fint bröd med
ost på i hand. Han såg sorgsen ut och talade med en
röst, grumlig af halfsväljda tårar och smörgås. Jag
frågade honom, huru det var fatt. Han svarade, att
han helt nyss haft bref med underrättelse om sin
moders död. »Nu skall det då ingenting bli’ af med
presten», tillade han, »men jag kan inte låta bli’
ändå att gråta, ty hon var så god, hon höll mig så
kär, och ingen blir mot mig, sådan hon var.»
»Stackars Pålle, det gör mig ondt om dig. Har din
mor varit länge sjuk?»
»Ja, nu är det slut med de fina smörgåsarne och annat
godt! Det är inte mer än tre veckor hon varit sjuk,
men när hon sist skickade mig färskt bröd och ett
gåsbröst – det var i går åtta dagar se’n med en
torgbonde – helsade hon mig med godt hopp, men det
slog slint, det. Emellertid behöfver jag inte din
bok; ty som jag om ett par dagar reser hem till
begrafningen, kan jag lemna min egen i stället för
den jag förstört.»
»Du ämnar då tvärt afsluta din läsning?»
Han bejakade detta. En idé rann upp för mig, och jag
frågade, om han skulle vilja antaga en fördelaktig
handels-kondition? Nu torkade han bort tårarne, och
de stora runda ögonen lyste af förvåning. Han trodde
mig missnöjd öfver den omintetgjorda affären och jag
kom hans lifligaste önskan till möte. Han omfamnade
mig och var färdig att – kyssa mig, tror jag, då
han blef öfvertygad om, att jag menade allvar och
hade en plan i tankarne. Han ville traktera mig med
resterna af gåsbröstet och sin finaste hvetekaka,
men jag afslog alla hans anbud och fordrade endast,
att han skulle ställa sig mina föreskrifter till
efterrättelse, hvaribland att hålla sig beredd till
afresa på tid, som framdeles skulle närmare meddelas
honom. Han lofvade, öfvertygad om sin fars bifall,
och vi skildes som de bästa vänner.
Från honom begaf jag mig till Alfred att meddela honom
mina planer. Dessa gingo ut på ingenting mindre, än
att skicka Pålle i mitt ställe till konditionen och
sjelf begifva mig till Upsala. Steget var djerft:
jag skulle svåra förtörna tant; jag stod med två
tomma händer, och ingen utsigt på medel att komma fort
med. Vackra aspekter! Men ungdomen är förhoppningsfull
och betungar sig icke med morgondagens omsorger. Jag
skulle läsa »som en häst», göra lysande framsteg på
lärdomens bana, tant skulle känna sig stolt öfver
mig, och så skulle allt blifva bra; hon skulle icke
allenast förlåta, utan äfven bifalla mig. Sådana
voro de förgrundsbilder, som min fantasi målade på
min framtidstafla. Alfred underblåste mitt förslag,
lofvande att förstärka min kassa ur sin, samt bjöd
mig »kinesa» hos sig, tills jag hunne rangera mig
annorlunda.
Detta tilldrog sig på försommaren vid lästerminens
slut. Längre fram skulle jag konfirmeras, hvarefter
jag skulle anträda min kondition. Någon tid efter
midsommar såg jag tant göra förberedelserna dertill,
genom uppsättandet af min garderob m. m., samt
hörde henne slutligen bestämma den afgörande dagen
för min afresa. Detta förorsakade mig en ingalunda
ringa förlägenhet. Under det Pålle substituerade mig
hos principalen, hvar skulle jag sjelf taga vägen
intill den akademiska terminens början? Hvar finna
de lyckans galoscher, som kunde försätta mig dit jag
önskade, hvar det elixir, som kunde göra mig osynlig
under den tid min varelse borde vara fördold? Lika
dumma som onyttiga frågor! Ingen trollmakt, om ej
min egen uppfinningsförmåga, kunde reda mig ur detta
dilemma. Jag vände mig ånyo till Alfred och delgaf
honom mitt projekt, hvilket gick ut på att taga
renseln på ryggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
