Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vandra, intill dess den afgörande tiden var
inne. Detta föll honom så i smaken, att han
sade sig vilja göra mig sällskap. Han erhöll
sin fars bifall till en fotresa, och så var vår
plan färdig. Jag tog afsked af tant, satte
mig på en rapphöna, begaf mig till nästa
gästgifvaregård, der jag inväntade Alfred,
för att med honom fullfölja min äfventyrarefärd.
Under min väntan trängde sig många tankar af ganska
allvarsam natur för min själ; men hvartill
tjenade nu några betänkligheter? Min väg
gick framåt. Hvarje steg tillbaka skulle
fört mig in i vexelspåret af den bana, som skulle leda
mig till ett förfeladt lefnadsmål. Vid Alfreds
ankomst lifvades ånyo mitt courage. Vi hade
beslutat att besöka det på naturskönheter och
historiska minnesmärken så rika Bohuslän samt göra
en liten titt in i våra norrska bröders fjällrike.
Resans nöje och äfven dess mödor tjenade, om icke
som preservativ, dock som ett alltid verksamt medel
mot de skrupler, tankarne på tant stundom framkallade.
Öfver den vackra Iddeslätten togo vi vägen till
Fredrikshall, derifrån vi, sedan vi der besett de
ställen, som företrädesvis hafva intresse
för oss svenskar, vandrade ut till Peder
Ankers vackra egendom Rööd. Sedan vi besett oss i
trädgården, som förtjent att vara bättre underhållen,
och hvilat oss i det temmeligen förfallna lusthuset
vid sjön, hvars alla bräckligheter glömdes för
den herrliga tafla, som låg utanför dess fönster,
styrde vi kosan till den romantiska parken.
Den vilda och majestätiska natur, som danat den,
de väldiga löfpartierna och dystra furumassorna,
genom hvilka solljuset så mystiskt bröt sig, det
balsamiska doftet, den smala gångstigen, som
slingrade sig mellan trädstammarne, ensligheten
och tystnaden, som endast nu och då afbröts af
ett enstaka fågelqvitter – ett efterljud af vårens
förstummade sånger –, allt detta verkade djupt på
vår sjuttonåriga inbillningskraft. Vi gingo,
helt högtidligt stämda, utan att säga ett
ord, och jag blickade ofta på stigen framför oss,
för att söka spåret af en menniskofot i sanden.
Stillheten, som omgaf oss, hade för mig något
tryckande. Då vi vikit in i en lång furu-allé,
fick jag helt tydligt höra ljudet af snabba, lätta
steg bakom oss. Jag vände mig om och
fick se en liten flicka om tio à tolf år, som med
tårar på kinden och gråten i halsen frågade,
om vi icke mött någon i parken? Vårt nekande
svar framkallade en snyftning. Jag frågade,
hvem hon sökte. »Pappa och mamma och två mina
bröder», frampressade hon. Derpå berättade
hon, att hon stannat efter dem på en vild plats
i parken, för att plocka några smultron, som växte
i gräset; att de förmodligen icke observerat henne
utan fortsatt sin väg; att hon icke kunnat finna
deni mera, fast hon sprungit fram och tillbaka genom
gångarne och sökt dem, och att hon fruktade,
att de skulle resa från henne, emedan de på
bestämd timma skulle vara åter i staden, för att
hinna komma med ångfartyget till Strömstad, der
de voro för att bada. Alfred och jag sökte
trösta henne och gjorde oss till hennes riddare.
Vid gården väntade ekipaget, ty hon hade med sina
föräldrar åkt hit. Vi fördelade nu våra tjenster
så, att den ena af oss skulle föra henne dit,
der hon i alla händelser måste sammanträffa med
de nyssnämda, under det den andre sökte påträffa
dem, för att lugna dem öfver det vilsekomna lammet.
Vi drogo strå om våra roler. Alfred blef
hennes följeslagare. Jag skiljde mig från dem och
skuttade som en jagad hjort öfver stock och sten, för
att upptäcka de sökande föräldrarne; jag lyssnade åt
alla håll och spejade åt alla kanter, men förgäfves,
tills slutligen ett aflägset rop nådde mitt öra,
jag hastade i riktning efter ljudet och kunde vid
dess förnyande tydligen urskilja namnet: »Hanna!» Man
känner lifligt vid sjutton år, och ho vet, om Kolumbus
kände sig mera belåten, då han såg fåglarne slå ned på
sitt fartyg, hvilka bebådade hans äfventyrliga
resas annalkande mål, än jag vid ljudet af
detta rop. Jag besvarade det med ett: »Hitåt!»
tog sats öfver en bäck – hvarvid jag hade den oturen
att lemna en del af bakstycket af min blus på grenen
af en albuske – och stod inom några ögonblick öga mot
öga med ett herrskap af ganska respektabelt utseende.
Herrn tycktes vara militär, hade ett par väldiga
mustascher, en imposant hållning och höll en
pojke i hvardera handen; frun frasade af siden, men
tycktes för öfrigt tillintetgjord af oro. Herrn
började tala, då jag afbröt: »Jag vet, herrskapet
söker sin dotter, som kommit vilse här i parken;
min kamrat och jag påträffade henne, sökande
herrskapet. Den nyssnämde följde henne fram till
gården, der hon skall återfinnas.» – »Jag tackar er,
min unge herre, ni gör mig i sanning er förbunden!»
sade fadern. Frun gaf mig en tacksam blick och så
skildes vi. Jag hade gerna velat åtfölja dem, för att
få se lilla Hannas glädje vid återseendet, men min
ramponerade akterförhydning förbjöd mig detta. Jag
bad i stället en af gossarne tillsäga Alfred att
träffa mig hos trädgårdsmästarens, dit jag ämnade
mig, i hopp att få min skada reparerad. Under det jag
sökte dennes boning, fick jag se någonting rosenrödt
fladdra på grenen af en buske, hvilket jag vid närmare
betraktande fann vara en liten silkeschalett. Den var
lilla Hannas, det var klart. Om jag kunnat skicka den
med en dufvopost, skulle jag gjort det, men i mitt
opresentabla skick kunde jag icke förmå mig att visa
mig, för att öfverlemna henne den. Jag hopvek den och
lade den vid mitt hjerta. Vill du, käre läsare, veta,
hvad som ligger mjukare än bomull kring hjertat, så är
det en liten ljusröd silkeschalett – nota bene då man
är sjutton år. Detta lilla äfventyr piggade upp vårt
humör och gaf oss mycket att tänka på. Hvilka voro väl
denne stolte herre och denna fina fru, som vi lyckats
göra oss så förbundna? Säkert några förnämheter,
kanske några af vårt lands största. Kanske skola våra
tjenster blifva omtalade i de mest lysande kretsar,
men våra namn skola icke blifva det. En nedslående
tanke för vår ärelystnad!
Emellertid fortsatte vi vår vandring utan flera
anmärkningsvärda äfventyr, besökte den romantiskt
sköna Dragsmarksdalen, läto förevisa oss ställena,
der det berömda Augustinklostret och Mariekyrkan
stått, nu några knappast märkbara grushögar,
från hvilka Axels och Walborgs andar länge sedan
flyktat. Ju närmare tiden för vår resas slut nalkades,
ju mera oroades jag af tanken på tant och det
sätt, hvarpå hon måst taga underrättelsen om mitt
företag. Medan Alfred vände till sitt hem, för att
derifrån begifva sig till Upsala, företog jag mig, att
under resan dit besöka L–köping och Pålle Gadd. Jag
frågade den förste jag mötte i staden, om han visste,
hvar handelsman Hörnsten hade sin bod. »Hvad är han
för en, som inte känner till Hörnstens bod? Hon är
ju i det stora gula huset, midt på torget!» blef
svaret. Med en ödmjuk ursäkt för min okunnighet
tackade jag för upplysningen och bad en liten flicka
i tarfliga kläder och med klokt utseende gå in i boden
och säga herr Gadd, att en bekant kommit till staden,
som önskade få träffa honom. Hon återkom inom få
minuter med den helsning, att han icke förr än klockan
8 på aftonen kunde komma ur boden, och vore det något,
som skulle uträttas dessförinnan, kunde han icke stå
till tjenst.
På detta bud gick jag in i boden, att der
uppvakta honom. Jag fann honom, med ett blårandigt
förkläde för sig, i full fart med att väga upp en
»fjerdedel» snus; på det hvita stripiga håret satt en
mössa på sned, hvars ursprungliga färg doldes under
lagren af mjöldam och andra stoffer; bakom ena örat
satt en stålpenna och i de nyanlagda mustascherna och
polisongerna glimmade några sillfjäll. Vid min åsyn
spärrade han upp sina ögon och tycktes alldeles icke
betrakta mig med vänliga blickar. Sedan han aflemnat
snusstruten och strukit penningarne derför i lådan,
vände han sig till mig med dessa ord: »Du kommer väl
inte med mening, att taga platsen ifrån mig? Deri
skall du icke lyckas, det skall jag säga dig, ty
patron vill inte vara af med mig, så mycket vet jag.»
»Kära Pålle, hur kan något sådant falla dig in?»
frågade jag.
»Jo, det kan det visst, ty jag vet af gammalt, att du
inte är att lita på; och att här är något spektakel
å färde, har jag nog kommit under fund med. Men mig
skall du inte dra’ vid näsan, det lofvar jag dig. Jag
är lika slug, som du, och håller god min.»
»Hvad menar du, Palle? Hvad är det för spektakel
du talar om?» frågade jag, för att utröna, huru
upptäckten af vår förvexling aflupit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
