Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag är inte så lätt att narra, som du tror. När jag
kom hit, kallade patronen mig i början för Kalle,
och när jag sade honom, att jag icke heter Kalle,
utan Pålle Gadd, sade han att fru Moberg i sitt bref
kallat mig för Kalle Falk, och att han ville draga
sig till minnes, att hennes systerdotter varit gift
med en prest, som hette så; men att han kanske bedrog
sig både på sitt minne och kråkfötterna i brefvet,
och så fick jag behålla mitt namn. Nu förstod jag, att
det låg illfundighet der bakom, men jag lät det vara,
ty nu var jag kommen dit jag ville och hade fått det,
som jag önskade, och nu får du se, om patron vill
cedera mig, för att taga dig i stället i boden.»
Jag bad Pålle vara alldeles obekymrad i det fallet
och frågade, om han visste, om hans patron skrifvit
till tant. Det förnekade han, men sade, att det
ankommit tvenne bref till mig, som han obrutna kastat
i spiseln.
Under vårt samtal hade emellertid några kunder kommit
in i boden, hvilka han skulle expediera. Jag ville gå,
men han bad mig dröja. Jag betraktade honom under
hans förehafvande. Han verkställde det med lif och
själ. Han hällde upp ett qvarter sirup, vägde upp ett
skålpund kaffebönor, mätte upp några alnar ylleband,
m. m., med de mest öfvade tempo, och strök penningarne
i lådan sedan med ett intresse, som hade han uppfyllt
en mission. Under allt detta försäkrade han allmogens
barn, att på intet ställe i staden finnas så goda
varor att köpa för så billigt pris.
Då han åter fick tid att sysselsätta sig med mig,
frågade jag, hvad han ville mig. »Inte går det an,
att du går härifrån, utan att köpa något», sade han
och bad mig gå in i »finboden», der det fanns »allt
möjligt att få» – för penningar nota bene – och för
bestyrkandet hvaraf han började uppräkna hela lagret
af både »korta och långa varor». Jag hejdade honom
i farten och sade mig ingenting behöfva, men måste
omsider köpa en pennknif och ett par armknappar,
för att slippa från honom.
*
Jag var nu i Upsala. Jag tog studenten med 22 betyg
och kände mig nu så lycklig som en prins. Jag skref
till tant, gjorde min syndabekännelse, omtalade min
framgång, bönföll om hennes tillgift och lofvade
att en dag göra henne heder. Jag tackade henne,
för allt det goda, hon gjort mig, och sade, att jag
var beredd, efter den ohörsamhet, jag visat henne,
att genom eget förvärf skaffa mig medel till mitt
uppehälle vid akademien, och bad henne om intet mer,
än att hon måtte skänka mig sin förlåtelse. Jag
hoppades på den bästa verkan af detta bref, som jag
verkligen skref ur djupet af mitt hjerta, men jag
bedrog mig. Det svar, jag mottog, innehöll, på fyra
långa sidor, med otaliga strykningar och mellanrader,
att hon aldrig i lifvet kunde blifva god på mig mera;
att jag icke hade två styfvers hjelp att vänta af
henne och att hon hellre ville gifva, hvad hon äger
och har, till den oskyldaste menniska på jorden,
än till mig; att hon alltid funnit mig en »kuriös
persedel», men aldrig kunnat tro mig så illa vilja
löna hennes kärlek; och att jag var den otacksammaste
menniska i verlden, m. m. Detta var ett verkligt slag
för mitt hjerta. Goda, gamla tant, huru litet du gick
till grunden med både ditt och mitt, då du skref
detta! Jag studerade och omstafvade de otydliga
hieroglyferna på nogaste sätt, för att upptäcka
ett enda förmildrande ord – förgäfves! Det var som
att söka af en nässelsoppa distillera fram en enda
droppa balsam. Sedan jag tillbörligen ängslat mig,
gjorde jag mig det löftet att genom ihärdighet på
min sjelferöfrade bana afväpna tants vrede och en
dag återvinna hennes välvilja.
Första terminen drog jag mig fram, som jag kunde. Utan
Alfreds hjelpsamhet hade jag visst kommit in i
vigilansen. Nu undslapp jag det lyckligen. Af alla
frestelser undvek mig ingen så oaflåtligt som –
frosseriet. Indigestionen var mig ett okändt ondt;
den hindrade aldrig min andliga verksamhet eller
störde mina nätters ljufva drömmar. I dem såg jag ofta
Pålle Gadds blåa skrin och kände vid uppvaknandet med
saknad tomheten af dess innehåll. För fortsättandet
af mina studier fanns ingen annan utväg än att söka
mig kondition. Med denna
föresats på hjertat fick jag en dag mot slutet af
terminen en biljett från en af akademiens yngre
lärare, med förfrågan, om jag under ferietiden
skulle vilja taga plats som informator hos en
major Silfverkrans för hans begge söner, hvilka
läste på Lyceum och derunder voro inackorderade hos
ifrågavarande lärare, men på mellantiden behöfde
privatundervisning till underhållande af skolans
arbete. Jag mottog anbudet med nöje och beredde mig
att efter terminens slut begifva mig af till Luggö, så
hette majorens egendom. Gossarne reste förut. Alfred
hade farligt insjuknat, och jag ville ej lemna honom,
innan läkaren fällt utslaget till lif eller död. Då
han började bättras, afreste jag. Huru beskrifva min
bestörtning, då jag i major Silfverkrans och hans fru
igenkände det herrskap, som jag påträffat i parken på
Rööd? Ingendera af dem tycktes påminna sig mig. Detta
förorsakade mig en viss bitter känsla. Hvad gossarne
angick, hade de och jag vid detta första möte för
litet uppmärksammat hvarandra för ett förnyadt
igenkännande. Då Hanna inträdde och majorskan
presenterade mig som hennes bröders lärare, fästade
hon på mig ett par klara ögon, rodnade och gick derpå
att hviska modren några ord i örat. Denna log och
sade: »Är du säker att ej misstaga dig?» »Ja, mamma,
riktigt säker!» Och det låg något så trovärdigt och
öfvertygande i denna försäkran, att jag kunnat våga
mitt lif på sanningen deraf, utan att veta, hvarom det
handlade. »Nå väl, vi skola snart upplysa oss derom!»
sade majorskan och fortfor, vändande sig till mig:
»Min dotter tror, att vi hafva sett herr Falk förr en
gång.»
»I somras på Rööd; och har jag sedan dess
ett hittegods, hvilket, om jag ej bedrar mig,
i fröken Hanna igenfinner sin ägarinna.»
Jag gick derpå efter den ljusröda schaletten och
presenterade den. »O, min lilla ljusröda schalett,
som jag fick af pappa på min födelsedag!» sade Hanna
och kysste den med förtjusning. »Aldrig kunde jag tro,
att jag skulle få se den mera!»
Denna händelse satte mig från början
i ett förhållande
till familjen, hvari jag annars svårligen skulle
hafva kommit. Jag bemöttes mera som en anförvandt
till huset, än en informator, hvilken på den tiden
stod i rang, som Sehlstedt säger, »näst efter
husets katta». Majoren, med sin stolta yta, visade
mig snarare en målsmans intresse, än en principals
öfverlägsenhet. Majorskan, som sjelf undervisade
sin dotter, anhöll att jag ville gifva henne några
timmars lektion i veckan i vissa »lärdare ämnen», som
hon sjelf ej förstod. Till ingenting kunde jag vara
villigare. Dessa timmar blefvo innan kort de mest
efterlängtade och angenämaste af alla. Jag fortfor
i egenskapen af de unga Silfverkransarnes preceptor
under hela min studietid. Vid tjugotvå års ålder stod
jag på parnassen. Jag hade funnit min själs idol,
mitt hjertas lif, mitt lifs förtjusning, men ack min
– smärta, mitt allt och dock mitt – intet; det var
Hanna, då sjutton år. Hon band min krans. Den ligger
ännu förvarad i en kartong på ett af mina bokskåp. Jag
hade för majoren omtalat, huruledes jag röjt mig väg
till den bana, på hvilken jag så lyckligt hunnit det
första eftersträvansvärda målet. Han hade hört mig,
som jag tyckt mig märka, med deltagande, men utan att
yttra något hvarken till tadel eller öfverseende. Han
och familjen kommo till Upsala, för att öfvervara
festligheterna. Efter ceremoniens slut öfverräckte
han mig ett bref, på hvars utanskrift jag igenkände
tants ganska egendomliga stil. Jag bröt det otåligt
och läste. Det var af ungefär följande innehåll:
»Min kära Kalle!
Eftersom din herre och husbonde skrifvit mig till
och sagt mig, att du blifvit en stadgad och välartad
yngling, så vill jag tro det och tackar derför min
nådige Gud och fader af allt hjerta, ty det kunde du
behöfva. Med upptåg och spektakel kommer man aldrig
långt här i verlden. Din major räknar dig till heder,
att du snart är magister – en konstig heder, ty jag
har ännu aldrig i mina dar sett en magister som inte
varit en stackare, utan gods och gård, som behöft
läsa och plugga med pojkar för att tjena brödet. Jag
gick samma dag till hennes nåd Platt, som känner allt
förnämt folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0130.html
