Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXII. "Majoren på Ebbehult".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXII.
"Majoren på Ebbehult."
Det är egendomligt med folksägnen, huru fast den
å ena sidan biter sig in i folkmedvetandet och å
den andra huru lätt den låter vända och vrida sig
och antaga olika skepnader, fast det väsendtliga
innehållet alltjemt är det samma. Den är som insjön
bland bergen: vindarna få fritt leka med ytan,
men på djupet flyter ständigt samma våg. »Majoren
på Ebbehult» eller »öfversten», som han ock kallas,
är en sådan folksägnens hjelte, hvars minne firats
och utan tvifvel ännu firas i de aflägsna bygder,
der han verkade, äfven om den muntliga öfverlemningen
nu mera blifvit upptecknad i skrift. Vi hafva af
flere skäl företagit oss att återgifva denna sägen;
först och främst, emedan den tid, då öfversten på
Ebbehult lefde, i väsendtlig mån påminner om vår
egen och derför af de förfärliga händelser, som
i våra dagar uppröra verlden, liksom frammanas af
sig sjelf; men äfven derför, att den tafla, der han
utgör hufvudfiguren, är bruten ur den stora tafla,
då det gällde för vårt fosterland att vara eller icke
vara och då det räddades – icke genom penningar och
lejda härar, utan genom det svenska folket sjelft,
eller rent af den svenska bonden.
Det är helt enkelt en tafla ur det så kallade »lilla
kriget», som vi här vilja framställa.
Mer än en gång har Sveriges tillvaro såsom
sjelfständig stat hängt liksom på ett hårstrå. Men
knappast var, om man tager alla förhållandena på en
gång i betraktande, faran någonsin så stor, som under
det danska kriget 1611-1613, strax efter konung Carl
IX:s död. Inom Sverige sjelft kunde vidt utseende
förvecklingar uppstå redan inom konungahuset,
i anseende till frågan om arfsföljden. Den döde
konungens brorsson, hertig Johan af Östergötland, hade
nämligen närmaste arfsrätten till kronan, och denna
var upprepade gånger erkänd af Carl IX sjelf. Dertill
hade landet trenne krig på en gång, det polska med
Sigismund, det ryska och det med Danmark. Slutligen
var landet helt och hållet utblottadt genom de
ofantliga bördor, som snart sagdt allt sedan
1561 vållats genom ett beständigt krigstillstånd,
hvartill kommit pest och missväxtår. Det fanns intet
landskap i Sveriges rike, der icke en mängd hemman
lågo i ödesmål. Synnerligast var detta fallet i
gränslandskapen till Danmark. Konungen sjelf och
de förnämsta i landet måste låta nedsmälta sitt
silfver, för att skaffa medel till de nödvändigaste
utgifterna. Ja, det visar sig af konungens egna bref
några år efteråt, att då ännu bristen var så stor, att
konungens bordsilfver måste nedsmältas till penningar
gång efter annan. När främmande sändebud till
exempel väntades, gjordes nya bordkärl, och så fort
de farit, smältes kärlen ned igen.
Och till råga på allt stod fienden, segrande och
mäktig genom en öfvad och stridsvand här, midt i
landet. Christian IV hade strax i början af kriget
bemäktigat sig Kalmar. Nu, 1612, ville han äfven taga
Elfsborg, Sveriges enda fasta punkt på den tiden
vid vesterhafvet. Derefter skulle han tåga rakt
på Jönköping, möta derstädes en annan från Kalmar
ditdragande dansk här och, efter att hafva tagit
Jönköping, rycka in i Östergötland och så vidare
norrut till Stockholm – den gamla vägen, som de danske
konungarne så väl kände sedan unionstiden.
Man måste under sådana förhållanden medgifva, att
utsigterna knappast kunde vara mörkare, än de voro,
då den sjuttonårige Gustaf Adolf, efter hertig Johans
afsägelse af alla anspråk, lyftade Sveriges krona
på sitt hufvud. Likväl var det icke misströstan, som
gjorde hans blick så tung, då han den 10 Januari 1612
gick utför slottstrappan i Nyköping och satte sig i
den med svart kläde öfvertäckta släden, som skulle
föra honom till kriget. Det var icke misströstan,
men väl var det bekymmer, som tyngde på den kunglige
ynglingens själ, och just deruti låg endels Sveriges
räddning. Lugn, allvarlig, och med en brinnande
längtan i bröstet att offra allt – ungdomens nöjen
vore här oriktigt att tala om, ty de hade icke något
värde for Gustaf Adolf, men hvila, beqvämlighet, lif
och blod – för den älskade fosterjorden, förlorade
han aldrig modet eller förtröttades, utan kraften
växte med bördan.
Sådan var konungen, och hvar han drog fram, så
tände han mannamod omkring sig. Den svenske bondens
trofasthet och uthållighet i farans stund förnekade
sig icke. I offervillighet räckte bonden konungen
handen, – och deruti låg ock en af orsakerna till
Sveriges räddning. »I denna sista stora fara från
danska sidan», säger Geijer, »är det Gustaf Adolf
personligen och den svenska bonden, som räddat riket.»
Det var endast några få socknar på gränsen – således
knappt nämnvärda undantag – som underkastade sig
inkräktaren. Det är ett talande bevis för den saken,
ej blott att fosterlandskärlek fanns, utan äfven ett
mod, som ej lät sig böjas ens af den största nöd,
och en förtröstan om slutlig seger, som aldrig lät
en tanke på motsatsen uppstå.
Bönderna ödelade sjelfva sina gårdar hellre, än de
lemnade dem till rof åt den härjande fienden. De
drogo in i de stora skogarna, gjorde förhuggningar
och bidade ett möte med fienden lika ifrigt, som om
det gällt en björnjagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
