Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXII. "Majoren på Ebbehult".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarhelst en fiendehop aflägsnade sig aldrig så litet
från hufvudhären, för att begifva sig till en by
eller gård att plundra, så voro bönderna framme,
öfverföllo de plundringslystne och nedgjorde alla, som
icke genom en hastig flykt förmådde rädda sig. Man har
i behåll bref, som skrefvos af danska officerare till
fränder och vänner i Köpenhamn, hvilka intyga, huru
förderfligt detta bondekrig var för fienden. »Många
danskar blifva slagne, då de gå ut på ströfverier»,
skrifver en Albrekt Skeel till sin fru, och dennes
broder omtalar i ett bref till en sin vän, »att
af de danske blefvo stundom fyra, stundom tio
ihjelskjutne om dygnet, när de gingo in i landet på
byte». De danska härafdelningarne gingo väl framåt,
men det var, som om de omgifvits af en osynlig eld;
– de smälte bort, och skulle hafva försvunnit, om de
icke i tid vändt om. Så var det med konung Christian
sjelf och hufvudhären i Westergötland, så ock med
Gerdt Rantzau i Småland.
Gustaf Adolf, som icke hade att tillgå hvarken dugliga
befälhafvare eller öfvadt och pålitligt krigsfolk,
uppmanade sjelf bönderna till detta krig. Sveriges
adel uppfyllde så illa sina skyldigheter, att det
väckte i hög grad konungens harm. När han ankom till
Jönköping, voro ej åtta personer af adel med honom,
och i bref från hans omgifning klagas öfver bristande
enighet och oförmåga att underordna sig, den ene under
den andre. Det är förvånande att se, hvilken fattigdom
här var på anförare vid dessa den unge konungens
första steg på fältherrebanan, i synnerhet när man,
vid sidan af denna början, fäster blicken på slutet
af hans bana och ser den rikedom, som Sverige då ägde,
af de yppersta härförare i verlden.
Men, såsom sagdt är, det lilla kriget var denna
gången Sveriges räddning, och till detta krigssätt
hör historien om »majoren på Ebbehult».
Ebbehult är en gård i Madesjö socken, fyra mil
vester ut från Kalmar, och här bodde vid denna
tid en svåra rik och ansedd man, som hette Sven
Håkansson. Hvarifrån han fått rikedomen, förmäler
icke sägnen. Hans fader var en fattig bonde i Madesjö
socken, der sonen uppväxte utan annat lefnadsmål till
en början än att blifva bonde såsom fadern. Gossen
var stark till kroppen och till lynnet beslutsam,
djerf och klok. När han blef vuxen, kom han ut i
kriget, det krig, som Johan III förde med ryssen;
men om det skedde till följd af egen böjelse, eller
om han blef utskrifven, det veta vi icke. Nog af,
han kom ut i kriget, och här utmärkte han sig på ett
sådant sätt, att han blef knektehöfvidsman. Så kallas
han i ett bref från Gustaf Adolf till Södra Möre,
som skrefs om sommaren 1612.
Men lemnar folksägnen ingen upplysning om, huru Sven
Håkansson blef rik, så sysselsätter den sig så mycket
mera med hans bragder som krigare. Från ryska kriget
flyttar den sin hjelte till Kalmar, der han är med,
då kriget utbryter om hösten 1611 och den danske
konungen med sin här kommer dragande till denna
stad. Att han der utvecklade samma mod och samma
tapperhet, som låtit honom stiga till höfvidsman,
ligger i sakens natur. Men sägnen gör, enligt sitt
lynne, deraf något riktigt storartadt. En gång – heter
det – när fienden trängde på och allt motstånd syntes
vara förgäfves, ville kommendanten uppgifva staden,
men se då ställde sig Sven Håkansson i stadsporten
och försvarade den så manligen med sitt svärd, att
fienden måste draga sig tillbaka. All hans tapperhet
kunde emellertid icke hindra danskarne att till slut
taga staden, hvarpå de äfven genom Somes förräderi
kommo i besittning af slottet.
Hvart Sven Håkansson då tog vägen, känna vi
icke. Det är knappt troligt, att han begifvit sig
till hemorten eller vistats på sin gård Ebbehult,
då det väl knappast kunnat ske, som nu skedde på
våren 1612. Danskarne gingo från Kalmar ständigt
ut på ströfverier i bygden och kommo så äfven till
Madesjö, hvars kyrka och presthus brändes. Sockenborna
skrämdes häraf att skicka ombud till Kalmar och
svära den danske konungen trohetsed. Först derefter
framträder åter Sven Håkansson på skådebanan. Det
är nu på sommaren, som konungen skref det ofvannämda
brefvet till Södra Möre,
i hvilket härad Madesjö är beläget. Han tillsäger
bönderna sin gunst och tillräknar dem icke deras
förseelse. »Vår trotjenare och knektehöfvidsman
der i häradet, Sven Håkansson», heter det vidare,
»skall med allmogen lägga sig i försåt för fienden
på skogarne, bemäktiga sig hans brefdragare, men
de andra allesammans, så många han kan öfverkomma,
slå ihjel.» Både undersåter och knektar uppmanades
till hörsamhet mot honom.
Nu blef det en helt annan ton bland
Madesjö-bönderna. Utan tvifvel var det den mest
tvingande nöd, som förmått dem att hylla den främmande
konungen; nu ville de aftvå sig det skamliga i detta
sitt beteende, på samma gång som begäret att kämpa
mot riksfienden vaknade med förnyad styrka. De lydde
Sven Håkansson på Ebbehult och följde honom som en
man. Skulle fienden få lust att göra ett nytt besök
i Madesjö, så skulle han blifva mottagen på ett helt
annat sätt än förra gången.
Plötsligt fick då Sven Håkansson en dag veta,
att fienden ryckt ut från Kalmar och att en stark
afdelning var på väg till Madesjö. Att möta honom
i öppen strid, det fann han genast vara allt för
vågadt; men undkomma honom skulle dock våldskräktaren
icke. Han lät genast budkaflen gå och samlade i
tysthet bönderna och förlade dem i skogen ett stycke
från landsvägen, dolde, uppe i backarne något bortom
kyrkan. Sjelf förklädde han sig till tiggare och
linkade i väg, låtsande sig vara halt, nedåt kyrkan,
der han tog plats utmed vägen mellan prestgården och
Göljemåla.
Här satt han en stund, utan att någon fiende hördes
af. Men så fick han höra hästtramp på afstånd. Det
närmade sig, och snart såg han de fiendtliga ryttarne
komma landsvägen framåt. Anföraren red främst
och efter honom de andre – idel vilda, roflystna
anleten, hvilka buro prägeln af det råa sjelfsvåld,
som inrotat sig hos dem. Det var verkligen så med
det värfvade folket denna tid, hvilket togs från
alla Europas länder och gick i den makts sold, som
betalade mest, att det snarare var mer farligt för
sin vän, än sin fiende. Funno dessa krigsmän sig på
minsta sätt åsidosatta, fingo de icke gå dit de ville,
fingo de icke den trakt sig anvisad till plundring,
der de hoppades det rikaste bytet, eller brast aldrig
så litet i deras sold, så vägrade de helt enkelt att
strida eller gingo rent af öfver till fienden. Så
förhöll det sig med det utländska folket i danska
hären, och likaså i den svenska. Det var en af de
stora svårigheterna, Gustaf Adolf hade att bekämpa
och som gjorde det till en nödvändighet för honom,
att vända sig till bonden och uppmana honom till
försvar för hus och hem, det bästa han kunde.
Af sådant folk bestod ock den skara, som kom ridande
ned mot Nybro, der Sven Håkansson satt. När den
fiendtlige anföraren kom fram och fick se tiggaren,
stannade han hästen och frågade: »Känner du Sven
Håkansson på Ebbehult?» – »Ja, det gör jag väl!»
svarade tiggaren. Höfvidsmannen kastade då till honom
en penning och frågade: »Kan du så ock visa oss vägen
till Ebbehult?» – »Ja, det kan jag!» – blef tiggarens
svar. Nu blef höfvidsmannen helt förnöjd och tillsade
tiggaren att skynda sig, emedan de hade brådt att
komma till gästning på rike Sven Håkanssons gård. Ja,
tiggaren linkade i väg, så godt han kunde. Men som
han var så illa halt, så gick det ändå icke fort nog
för den ifrige dansken. Denne lät honom derföre sitta
upp bakom sig på hästen. Nu gick det undan, tills de
hunno fram i skogsbackarne, der bakhållet lurade.
Då hoppade tiggaren ned från hästryggen, kastade
af sig trasorna och visade sig för den förvånade
dansken i sin rätta skepnad. Men denne hann icke mer
än kasta en blick på Sven Håkansson, så föll han död
af hästen. Sven ryckte nämligen ögonblickligen upp
en pistol, icke en af vår tids små fickpistoler,
utan en stor hjullås-pistol, och sköt dermed sin
fiende, så att han fick sin bane. Skottet var tillika
ett öfverenskommet tecken. De danska ryttarne rusade
fram att taga den djerfve Sven på Ebbehult, men i det
samma hveno pilar från alla håll, och bakom hvarje
trädstam steg en bonde fram, bister och obeveklig,
och gick med lyftadt spjut eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
