Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXI. Olof Rudbeck d. ä. - En tafla af Tidemand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan med fog undra öfver, att det blifvit en
menniskohjerna förunnadt att inom sig omfatta så
mycket af det mest olikartade innehåll.
Såsom menniska var Rudbeck bottenärlig, öppen och
vänsäll, i umgänge munter och skämtsam, fryntlig
som värd, gudfruktig och gifmild. Hans fel voro
herrsklystnad och hetsighet, hvilka äfven förskaffade
honom många svåra stunder med kolleger, som afundades
hans gunst vid hofvet, der han var mycket afhållen. I
sin »Atlanticas» andra del berättar han, att han
ännu 1669 ej visste af egen erfarenhet, hvad »rus»
var. Genom denna måttlighet i lefnadssättet minskades
ej heller med åren hans arbetsförmåga. Till utseendet
storväxt, välbildad, med hög panna, eldiga ögon och
ett gladlynt drag i ansigtet, förblef han sig lik,
såsom äfven hans garderob, hvilken alltid bestod i
svarta kläder med »ouppsatt hatt, stackot kappa
och prestkrage»; hans eget hår hängde alltid i lockar
ned öfver hans axlar.
Då vid midnatt efter Kristi himmelfärdsdag år 1702
Upsala härjades af en förfärlig eldsvåda, nalkades
eldhafvet äfven den gamla domkyrkan. En allmän
förvirring och förfäran rådde. Gustavianum hotades jemte det
ditflyttade biblioteket, dubbelt dyrbart, sedan kongl.
biblioteket i Stockholm nyss förut blifvit lågornas
rof. Då syntes öfverst på byggnaden, omgifven af
rök och gnistor, en högrest gubbe med fladdrande
gråa lockar. Det var »gamle herr Olof Rudbeck»,
som från det redan rykande spåntaket med sin väldiga
stämma anordnade sprutornas ledning. Man sade honom,
att hans eget hus med skatterna af hans lifs arbete
brann. Men han stod qvar på sin post och räddade för
det allmänna, hvad som kunde räddas.
Detta var den 16 Maj. Redan den 19 Maj förordade han
i konsistorium stadens pånyttfödelse och utkastade
sjelf med ritstiftet den plan, efter hvilken Upsala
nu är bygdt. Snart klappade dock döden äfven på denne
»yfverbornes» dörr, och han uppgaf den 17 September
1702 i en bröstfeber sin anda, efterlemnande sin
åldriga maka med fyra barn, af hvilka Olof Rudbeck
d. y. blef känd som frejdad botanist.
Upsala domkyrka förvarar hans graf, der så mycken
verksamhet i tiden ligger jordad, men öfver hvilken
sväfvar det odödliga minnet af en varmhjertad svensk,
hvars snille och lärdom och flit spredo glans öfver
vårt land.
Axel Krook.
En tafla af Tidemand.
Fisket räknas i Norge, som vi veta, till landets
vigtigaste hufvudnäringar. Vi hafva också redan
förut, i första häftet för detta år, meddelat en
uppsats, deri vi helt kort försökt skildra lifvet
i broderlandet högt uppe i norden vid tiden för det
s. k. storsjöfisket vid Lofoden.
Icke alla fisken i Norge bedrifvas på samma sätt,
som det i nämda uppsats omtalade. Såsom motstycke
till detta meddela vi här en annan bild, der naturen
ter sig mindre sträng och arbetet mindre hårdt, –
en bild från samma land och dock så olika!
Orten, der det i vår nu föreliggande bild framställda
fisket bedrifves, solen, som speglar sig i vattnet,
och det glada lif, som taflan företer, utbreder för
oss – ett stycke schweitzer-landskap!
En sådan bild får man vanligen skåda på de inre
fjordarne, på elfverna och insjöarne. Bland dessa
sednare är
Mjösen en af de största, – tolf mil lång, ehuru
endast en och en half mil bred. Landskapet är fullt af
intagande vyer och erbjuder rikt stoff för konstnärens
pensel.
Tidemand förflyttar oss till denna trakt genom sin
präktiga tafla »Fiskare på Mjösen». Och behaglig
är i sanning den bild, som här träder oss till
mötes. Under det mannen med sina grannars biträde
intager noten och sålunda slutar det rikligt utfallna
fisket, blickar hustrun längtansfullt bort till det
mellan granar och björkar framskymtande hemmet, som
hon mera sällan lemnar. Den unga flickan vid hennes
sida tycks vara försjunken i ljufva drömmar, kanske
om den stundande bröllopsdagen; syskonen bakom henne,
ännu i barndomens glada och obekymrade tid, anstränga
sig för att vinna takt i årslagen, under det att den
yngste bland sällskapet, den lille gossen bakom dem,
sorglöst roar sig med att i vattnets trollspegel
titta efter sin egen bild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
