- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
138

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuluberget.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ullångersfjärden, ett framstående rum. Dess skrofliga, nästan
alldeles nakna vägg stupar lodrätt, och tätt vid dess
fot slingrar sig allmänna kustvägen, från hvilken
hafvet då och då framskymtar genom den högresta
furuskogen.

Här stannar ovilkorligen den resande ett ögonblick,
för att, beundrande, betrakta denne väldige stenjätte,
som, dyster och allvarlig, höjer sin grånade hjessa
mot skyn, nästan hotande att nedfalla öfver och krossa
den vägfarande.

På den å föregående sida återgifna illustrationen
framskymtar Skuluberget till höger genom dimman. Men
då ögat af detta töckenomhöljda berg icke får
någon rätt klar uppfattning, så taga vi oss i
stället friheten att ur den rika samling sägner,
som allmogen i orten vet att förtälja om här timade
underbara äfventyr med bergkungar, jättar, troll och
mera sådart, meddela historien om Peter i Skulu.

Peter var en rask yngling, som bodde hos sina fattiga
föräldrar i deras torftiga koja vid Skulusjöns bugtiga
strand. Ehuru knappast tjugo år, hade han redan med
sitt goda lod nedlagt mången björn, och hans rykte
som djerf och lycklig jägare vann med hvarje dag i
styrka. Mången fager ungmös hjerta klappade med högre
slag, då Peters jagtbedrifter med beröm omtalades af
de äldre, och en skär rodnad purprade mer än en kind,
då den högväxte ynglingen vid bygdens gillen inträdde
i lekstugan och deltog i dansen med de unga.

Det var just vid ett sådant tillfälle, som den
rosenkindade Anna i Spjute, ett älskligt skogsbarn
om sjutton år, stal den hurtige jägarens hjerta;
men det dröjde icke länge, innan Peter hade hämnats
genom att taga hennes i utbyte. Men Annas far, den
knarrige Sven i Spjute, sade helt enkelt nej till de
ungas bön om hans bifall, och så gingo några år af
ovisshet och längtan, endast förljufvade genom de
möten de älskande lyckades bereda sig trots gubben
Svens bistra förbud och vaksamma öga.

Det var midt i vintern, och Peter hade i flera dagar
varit i färd med en stor björn, utan att dock lyckas
få fälla honom. Under den ifriga jagten hade nalle så
småningom närmat sig Skuluberget, hade också lyckats
uppnå dess topp och med några djerfva språng finna
säker tillflykt i den grotta, som på andra sidan
öppnar sig några famnar nedanför bergsplatån, och
hvilken fördjupning i den branta klippväggen ännu
ingen mensklig fot beträdt.

Också studsade Peter då han från toppen skådade ned
i det svindlande djupet. Att i den myckna snön få
säkert fotfäste på de ytterst smala afsatser, som
här och der förekommo, syntes omöjligt – företaget
skulle blott medföra en säker död. Den unge jägaren
måste derför afstå från vidare försök och återvände
med harmfull håg till hemmet.

Vid inträdet i stugan öfverraskades Peter af att
finna gubben Sven der. Denne hade dock kommit till
Skulutorpet i helt annan afsigt, än att lofva sin Anna
åt Peter – han hade tvärtom kommit för att förehålla
dennes föräldrar det otillbörliga deri, att deras
pojke vågade hysa några förhoppningar på flickan,
och för att än en gång förbjuda hvarje närmande mellan
de unga.

Peter berättade sin otur med jagten. Gubben Sven drog
sin mun till ett försmädligt leende.

»Kan du taga den björnen, då skall du få min Anna»,
yttrade han med en ton, som allt för väl tillkännagaf,
huru säker han var på, att ingen dödlig skulle våga
anfalla besten i den otillgängliga klippremna, dit
slump och djerfhet fört honom.

»Lofvar ni det på allvar?» sporde Peter med högt
klappande hjerta, icke aktande på faderns varnande
ord eller moderns förtviflan.

»På fullt allvar, för tusan!» svarade Sven, som
derefter steg upp från bänken och beredde sig att gå.

»Ett ord, innan ni går, fader Sven», återtog Peter,
utan minsta darrning på rösten. »I morgon, innan
solen gått ned, finner ni mig och björnen, lefvande
eller döda, vid Skulubergets fot.»

Sven nickade och gick.

Tidigt påföljande morgon stod Peter rustad att
företaga sitt djerfva vågstycke. Den gamla, bekymrade
modern gret,
men fadern, som i yngre dagar varit med om mången
svår dust med björn och lo, var lugn, eller syntes
åtminstone vara det.

»Tag Gud i hågen, så lyckas det kanske», sade den
gamle, skakande sonens breda hand.

Peter gick.

Åter stod han på bergsplatån och åter bäfvade han för
den ögonskenliga lifsfara, som hotade honom. Men
denna känsla varade blott ett ögonblick. Tanken på
Anna stålsatte i hast hans nerver och han började med
lugn besinning sitt nedstigande till grottan. Hans
gamle, bepröfvade stöfvare vågade dock icke följa
sin husbonde på denna svindlande färd, utan stannade,
högt tjutande, på bergstoppen.

Med öfvermenskliga ansträngningar lyckades Peter
behålla fotfäste. Från afsats till afsats gick så
småningom hans färd mot målet.

Nu var han framme! Varma känslor af jubel och
tacksamhet genombäfvade honom.

Derinne i grottan förekom blott en sparsam
dager. Endast med svårighet kunde han urskilja
björnen, som nu reste sig och ursinnig kom honom till
mötes.

I ögonblicket hade Peter sitt lod i ordning.

Skogens konung var icke två steg ifrån honom, då
skottet brann, riktadt, så godt skymningen tillät,
rakt åt hjertat.

Grottans ekon upprepade i brakande, afbrutna ljud
den knall, skottet åstadkommit. Genom den blåa,
vaggande krutröken kunde Peter se, att nalle fallit
och nu låg rosslande vid hans fötter.

Peter lutade sig ned öfver den fallne. Ett »Gud ske
lof!» smög sig öfver hans läppar. I denna enkla, men
från ett varmt hjerta gående tacksägelse inbegrep
han så väl sin egen räddning, som lyckan att nu få
kalla den fagra Anna för sin. Huru han åter skulle
komma upp igen, derpå tänkte han icke det ringaste
i detta ögonblick af glädje och stolthet.

Men den oförskräckte jägaren, hvars hand icke darrat
då skottet gick, hvars hjerta i detta fruktansvärda
ögonblick, som skulle afgöra öfver lif och död,
klappade med fullkomligt lugna slag, hade likväl icke
träffat sin ludne motståndare dödligt. Medan Peter
ännu stod på sin plats och i segerdrucken glädje
tänkte på den herrliga belöningen för sin bragd,
målande sig en framtid full af fröjd och kärlek,
reste sig björnen i af vrede och smärta samlad kraft,
på två fötter gående lös på sin fiende.

Peter insåg ögonblickligen det kritiska i sin
belägenhet. Att här ladda om och gifva björnen
ännu ett skott, var icke tänkbart, då denne redan
utsträckt sina ramar för att gripa den oförvägne. Högt
öfver sitt hufvud hörde han väl sin trogne stöfvares
ursinniga skall, men detta erinrade honom blott om,
huru ojemn den stundande striden skulle blifva,
då all hjelp var omöjlig att påräkna. Han fattade
emellertid sitt beslut, höjde sin tunga lodbössa
och lät den med förtviflans kraft falla på björnens
hufvud. Men denne slängde med ett enda slag af sin
väldiga ram geväret ur Peters hand, och den domnade
armen föll för en sekund till sidan.

En vild, fasansfull brottning uppstod.

Under denna egendomliga strid på lif och död
hade de båda kämparne så småningom närmat sig
grottans öppning. De hängde redan öfver det gapande
djupet. Peter gjorde en förtviflad ansträngning
att komma ur sin motståndares hårda omfamning, men
förgäfves; – nästa ögonblick störtade båda utföre ...

Det svartnade för den eljest så modige jägarens ögon,
och han förlorade sansen.

*



Då Peter åter uppslog ögonen låg han i en varm och
mjuk säng, och bredvid honom stodo hans gamla mor
och – Anna. Dunkelt erinrande sig föregående dagens
händelser, glömde han ögonblickligt de plågor, som
björnens bett, själs- och kroppsansträngningar och
slutligen det svindlande fallet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free