Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuluberget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från grottan till bergsfoten förorsakade honom,
och såg Anna gladt och trofast i ögonen.
Men hastigt for ett drag af svårmod,
blandadt med tvifvel, öfver hans ärliga ansigte,
och han blef blek som döden.
»Björnen?» hviskade han, knappt hörbart.
»Den hålla gubbarne nu som bäst på att pelsa», svarade modern
och Anna på en gång.
Ett år derefter var den fagra Anna Peters hustru.
Gubben Noach.
Vårfrukyrkan i Köpenhamn.
III.
För att gifva en skarpare klarhet åt uppfattningen
af det föregående, vilja vi här tillägga några
ord ur legenden om apostlarnes dödssätt etc., från
hvilken ock konsten hämtat sitt traditionella sätt att
symboliskt beteckna apostlar, martyrer och helgon med
det mordinstrument, genom hvilket de ljutit döden. Ett
sådant framställningssätt har äfven följts af en af
våra stora svenska konstnärer, som i sin bildstod
af Engelbrekt Engelbrektsson gifvit honom i handen
en kort stridsyxa, det slags vapen, hvarigenom denne
vårt lands martyr ljöt döden.
Som vi i vår tidskrift komma att meddela en uppsats,
jemte teckning af det berömda Sebaldus-monumentet i
Nürnberg (i National-museum finnes en afgjutning af
det samma), hvilket prydts med statyetter af de tolf
apostlarne, vilja vi på samma gång göra en jemförelse
mellan Thorvaldsen och Sebaldus-verkets skapare,
Peter Vischer, hvilken är Thorvaldsens förnämste
föregångare inom den kristna konsten.
För flera af apostlarne är legendens berättelse
mycket varierande, hvarföre vi blott vilja anföra
det allmännast antagna.
Vi börja och fortsätta i samma ordning som stoderna
äro placerade i Vårfrukyrkan:
Paulus har ofta blifvit framställd, stödjande sig vid
tvenne svärd (så hos Vischer), det ena utmärkande
honom såsom Herrans stridsman, i hvilket afseende
det bildlikt om honom heter, att han »omgjordade sig
med trones svärd» – det andra åter med afseende på
hans martyrskap. När Paulus, den kanske ifrigaste
utbredaren af Kristi lära, äfven utsträckt sin
verksamhet till Rom och han här, år 67, genom sina
öfvertygande ord och ädla tankar förmått en ung
qvinna att afbryta sitt brottsliga umgänge med den
purpurbrämade uslingen Nero, så uppflammade tyrannens
i allmänhet lågande ovilja för de kristna till ett
dödligt hat mot aposteln. Pauli hufvud föll för den
mäktige cæsarens bödelsvärd.
Ungefär samtidigt i Rom med Paulus ljöt äfven Petrus
här döden. Efter den af Nero anstiftade eldsvådan,
hvilken lade en stor del af Rom i aska och som af
despoten skylldes på de kristna, för att erhålla en
förevändning till förföljelse mot dem, anklagades
äfven Petrus, men såsom icke, likt Paulus, varande
romersk borgare, kunde han ej bevisas den förmånen
att afrättas med svärd, utan måste lida den för
slafvar bestämda, nesligare korsfästningen. På egen
begäran korsfästades han med hufvudet nedåt, emedan
han icke ansåg sig värdig dö på alldeles samma sätt
som »Herren och Mästaren». Ett upp- och nedvändt kors
bör alltså vara tecknet för hans martyrskap. Men som
det figurligt heter att Kristus valt den klippfasta
mannen till sin kyrkas uppmärksamme portvaktare,
har nyckeln gjorts till hans förnämsta attribut. Man
ser honom ofta afbildad, icke blott med en, utan ock
med tvenne, eller äfven trenne nycklar (betecknande
jorden, himmelen och helvetet). Vischer framställer
honom med en nyckel i venstra handen och under högra
armen en bok (Ordet, Bibeln). Hos Thorvaldsen är
hans attribut blott tvenne nycklar (jordens och
himmelens).
Om Johannes berättar legenden, att han, utan att lida
skada, blifvit kastad i sjudande olja, och att han
slutligen, dömd att tömma giftbägaren, gjort detta,
utan att hafva någon men deraf. Vischer framställer
honom derföre hållande i ena handen en kalk,
ur hvilken en orm slingrar sig, och med den andra
handen pekande på ormen. Matheus skall i Ethiopien
hafva lidit martyrdöden och framställes än med ett
spjut och än med en yxa. Vischer betecknar honom med
detta sednare vapnet – en
antydning sålunda, att denne apostels hufvud fallit
för bilan. Vi hafva sett, att Thorvaldsen icke gifvit
Johannes och Matheus detta slags attributer, utan i
stället betonat deras egenskaper som evangelister.
Ehuru vi här, i de tolf apostlarnes samling,
endast hafva nyss nämda tvenne som evangelister,
torde vi dock böra i ett sammanhang se, med hvilka
sinnebilder alla fyra evangelisterna, Matheus,
Markus, Lukas och Johannes, blifva betecknade i
legender och konstverk. Symboliken har i den äldre
konsten omvexlat på flera sätt, men de allmännast
förekommande och nu mera alltid brukliga sinnebilderna
härleda sig dels från profeten Hesekiels syn (Hesek. 1
kap. 5–10 v.), som antagits utgöra en förutsägelse
om de fyra evangelisterna och i hvilken profeten
berättar sig hafva sett Verldens Herre buren af
fyra bevingade skepnader (»djur»), med hufvuden
af menniska, lejon, oxe, och örn, och dels från
ett ställe i Johannes Uppenbarelse (4 kap. 5–7 v.),
hvarest den Högstes tron beskrifves omgifven af fyra
liknande gestalter. Sålunda har Matheus fått till
symbol Engeln (menniskan), emedan hans evangelium
börjar med Jesu ättartafla eller menskliga ursprung;
Markus, som börjar sitt evangelium med Jesu vistande
i öknen, bland de vilda djuren, Lejonet; Lukas,
hvars evangelium inledes med presten Zacharias’
tempeltjenst, Oxen (offerdjuret) och Johannes
(hvilkens evangelium har följande inledning: »I
begynnelsen var Ordet; och Ordet var när Gudi; och
Gud var Ordet») Örnen, betecknande det ofvanifrån
komna. Genom dessa evangelist-attributer blef
Frälsaren sålunda också betecknad såsom Menniska,
Konung, Öfversteprest och Gud. I en parisisk
evangeliebok från 1379 angifves detta, i följande
latinska verser:
Quatuor hæc Dominum signant animalia Christum:
Est homo nascendo, vitulusque sacer moriendo,
Et leo surgendo, coelos aquilaque petendo;
Nec minus hos scribas animalia et ipsa figurant.
[1]
Antoniuskorset, i form af ett latinskt T, benämnes så
efter ett under medeltiden till minne af S:t Antonius
stiftadt brödraskap, hvars medlemmar på bröstet buro
ett blått, emaljeradt kors af denna form. Ett dylikt
kors, eller ock en pilgrimsstaf med ett litet kors på,
brukar beteckna Philippi dödssätt. På Sebaldusgrafven
ser man denne apostel med Antoniuskors, men i
Wårfrukyrkan, som förut är antydt, har han i den
öfver bröstet hvilande handen blott ett mindre kors.
Jakobus den äldre, Johannes’ broder, hvilken
blef halshuggen på Herodes’ befallning,
utmärkes med svärdet, såsom hänsyftande på
detta hans dödssätt. Oftast framställes han
dock med pilgrimstecknen: staf med mussla på och
kurbitsflaska. I statyetten på Sebaldusgrafven har
han staf med mussla och i ena handen bibelordet tryckt
mot sitt bröst.
Om den yngre Jakobus (Alphei son) förtäljes att han
i Jerusalem blifvit stenad, och då han ännu visat
tecken till lif, hade en judisk klädesvalkare med
sin stång fullkomligt ihjelslagit honom. Legenden
berättar äfven, att aposteln skulle hafva blifvit
nedstörtad från tempeltinnarne och derefter slagen
af klädesvalkaren. Vischer har låtit honom få i ena
handen en bok (Bibeln), under det han stödjer sig vid
stången; men på denna har konstnären alldeles »fritt»
anbragt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
