Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom dylika apparater har man sålunda funnit, att
den qvantitet regn, som årligen faller, öfver hufvud
taget utgör:
i Stockholm . . . . . . 17 dec.-tum,
" Petersburg . . . . . . 15 "
" Paris . . . . . . . . 19 "
" Rom . . . . . . . . . 26 "
" Bombay . . . . . . . . 67 "
" Bergen . . . . . . . . 76 "
Regnmängden är naturligtvis icke jemt fördelad
på hela året. I afseende på regntiden kan Europa
delas i tre delar: i England, på Frankrikes vestra
kust, i Nederländerna och Norge är höstregnet
det företrädesvis herrskande; i Tyskland, Danmark
och Sverige råder sommarregnet; i Italien, södra
Frankrike, södra Portugal och öfver hufvud i de delar
af Europa, som ligga Afrika närmast, inträffar sällan
något sommarregn.
Antalet regndagar i Europa under ett år tilltager
i allmänhet från söder mot norr. Öfver hufvud taget
räknar man under året:
i Södra Europa . . . 120,
" Mellersta " . . . 146 och
" Norra " . . . 180 regndagar.
Det är tydligt, att regnmängden icke ensamt beror af
regndagarnes antal; ty ehuru väl dessa ökas mot norr,
aftager likväl regnmängden. Så är regndagarnes antal i
Petersburg större, men regnmängden mindre, än i Rom.
Ju mera man aflägsnar sig från hafvet, desto färre
blifva regndagarne och desto mindre regnmängden. Så
är ungefärligen beräknadt i
Petersburg . . . . . . . . 168,
Kasan . . . . . . . . . . 90,
Jakutsk . . . . . . . . . 60 regndagar på året.
Hastigheten af regnets fall, äfvensom den
myckenhet, som faller på en gång, är olika inom
olika klimat. Att äfven hos oss regn kunna komma,
hvilka på en kort stund öfversvämma gator och vägar,
hafva vi väl alla sett. I all sin förfärlighet synas
dock sådana våldsamma vattenurladdningar endast i
de varmare länderna: 1820 i Januari föll i Cayenne
på en natt en regnmassa, som uppgick till 10,5 tum;
i Oktober 1822 föll i Genua på ett dygn ett 2,5 fot
högt regn. Tänka vi oss nu, huru ett af de hos oss
vanliga störtregnen förmår sönderskära och spola en
backe, huru det kan drifva framför sig och aflagra
små sandåsar o. s. v., då kunna vi lätt föreställa
oss, hvilka förödande verkningar regnet i hela sin
våldsamhet skall åstadkomma: sjöar bildas i de djupare
dalarne, marken sönderskäres, träd uppryckas, ja,
sjelfva klippan förmår ej motstå den rasande jätten.
Regnet, det må nu falla i större eller mindre
mängd, söker slutligen sin väg till någon större
vattensamling eller sjunker ned i jorden, hvarest det
genomtränger jordlager efter jordlager, tills det når
ett ogenomträngligt sådant eller sjelfva klippan. Här
samlar det sig, borrar sig fram i dagen såsom en
sakta qvällande källa eller kastas ut i en kraftig
stråle.
Hvad nytta vattnet i jorden gör växterna är
redan omtaladt. Äfven i andra fall är det så väl till
nytta som skada.
Lösningsförmågan hos vattnet gör,
att det för fram i dagen ofantliga massor salter,
såsom koksalt, glaubersalt, soda m. m. Då vattnets
lösningsförmåga stiger med dess temperatur, så måste
naturligtvis det från djupet kommande varma vattnet
förmå att upplösa mer, än det kalla. Det är ock från
de varma källorna man erhåller förvånande uppgifter på
den mängd af ämnen, som vattnet bringar i dagen. Så
påstås t. ex. Kissinger-källorna årligen medföra
66,000 centner fasta ämnen, och många saltkällor
innehålla ända till 20 à 25 % salt.
Att denna
vattnets lösningsförmåga skall hafva ganska ansenliga
verkningar, är lätt att fatta, då vi ofvan erfarit,
att redan luftens fuktighet kan framkalla så stora
omhvälfningar. Förfärliga äro ofta de tilldragelser,
hvilka bero på en upplösning af lagren i jordens
inre. Så berättas att på 1820-talet en by i Tyskland
helt plötsligt instörtade, emedan det kalklager,
hvarpå den samma hvilade, genom en källas vatten
småningom blifvit upplöst.
Sedan vi nu hafva betraktat vattnet så väl i flytande
som gasform, återstår att se det under den tredje
formen, hvaruti det kan förekomma: såsom fast. I denna
form möter det oss så väl sväfvande i atmosferen,
som hvilande på sjöar och berg. Vi hafva förut sagt,
att de högsta moln bestå af snö. Faller denna snö
genom en luftmassa, hvars temperatur är under 0°,
så kommer snön naturligtvis icke att smälta, utan
nedfaller såsom snö. Det fasta vattnet uppträder äfven
i atmosferen under form af hagel; men då man ännu ej
med visshet känner haglets bildningssätt, vilja vi ej
här omtala de mer eller mindre sannolika hypoteser,
man uppställt häröfver, enär dylika antaganden kunna
hafva intresse endast för vetenskapsmannen.
Orsaken till sjöarnes frysande är oss alla bekant,
på samma gång som vi ock veta, att allt vatten
ej fryser. Så är fallet så väl med strömmar, som
med det vatten, hvilket finnes i växternas fina
ådror. Anledningen till det förra undantaget ligger
deruti, att vattnets rörelse i strömmen hindrar
partiklarne från att, så till sägandes, lägga sig i
ordning till att frysa. Att växternas safter hålla
sig ofrusna, beror på det egendomliga förhållandet
hos sött vatten, att det kan, om det befinner sig
i stället i fina rör, betydligt afkylas under sin
fryspunkt, utan att dock stelna.
Iakttager man isbildning uti ett kärl, så finner man,
att vid vattnets stelnande ökas dess volum, massan
liksom sväller; af 1 kanna vatten uppkommer sålunda
1,1 kanna is. Detta är till en del orsaken till
isens flytande; ty då den vid sin bildning utvidgas,
måste den blifva lättare än det omgifvande vattnet
och sålunda uppbäras af detta.
På flere sätt kan denna isens förmåga af utvidgning
i stelnings-ögonblicket vara till skada. I de flesta
fall måste man just häruti söka orsaken till hvad
man kallar kroppars »sönderfrysande». Att t. ex. ett
marmormonument »fryser sönder», beror helt enkelt
derpå, att stenen, hvaraf monumentet är förfärdigadt,
är, såsom alla kroppar, porös och i sina porer under
sommarens lopp upptager fuktighet, hvilken under
kylans inverkan öfvergår till is och spränger sitt
förvaringsrum. Man lärer i åtskilliga länder i och för
bergsprängning begagna sig af denna isens egenskap.
Den isbildning, som äger rum uti insjöar och haf,
utmärker sig för många egendomligheter. Hvad först och
främst insjö-isbildningen beträffar, sker den samma
på sjöns yta, ej vid dess botten. Orsaken härtill
ligger deruti, att vattnet, som under sommaren
äger en temperatur af + 16° och derutöfver,
vid höstens annalkande småningom afkyles på
ytan, derigenom, i likhet med andra kroppar,
sammandrages och sålunda erhåller större tyngd,
än den underliggande vattenmassan, hvarföre det ock
undantränger denna och sjunker till botten, för att
i stället ersättas af nytt, varmare och följaktligen
lättare vatten. Denna rörelse fortgår, tilldess hela
vattenmassan uppnått en temperatur af + 4°, då den
äfven äger sin största möjliga täthet eller tyngd;
ty det fyra-gradiga vattnet på sjöytan afkyles väl
fortfarande, men utvidgas numera och kan således
ej sjunka. Denna afkylning nedgår snart till 0°,
och bildas då is af det sålunda afkylda och på ytan
liggande vattenlagret.
Isbildningen i hafvet sker något annorlunda. Första
skälet till olikheten torde vara att söka deruti,
att saltvattnet fryser först vid en lägre temperatur,
och att denna nedsättning i frysningstemperaturen
växer i samma mån, som salthalten ökas. En annan
hufvudskilnad mellan de båda slagen af vatten ligger
deruti, att det salta vattnet kan, liksom det söta,
afkylas under fryspunkten, utan att frysa, men med
den väsendtliga skilnaden, att det salta vattnet
behåller sig ofruset, äfven om det utsättes för en
ganska stark skakning. Tillägga vi ännu en skilnad,
nämligen att det salta vattnet har sin största täthet
eller tyngd icke såsom sötvattnet öfver, utan under
fryspunkten, så torde olikheten i isbildningen vara
lätt förstådd. Hafsvattnets afkylning tillgår på
samma sätt som insjöarnes; om nu, sedan vattnet
blifvit afkyldt till sin fryspunkt, lösa isstycken
komma simmande på vattenytan eller snö nedfaller i
hafvet, så öfverdrages snart ytan med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
