Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En skaldelefnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En skaldelefnad.
– – – Har stormens ande flugit
med ens i instrumentets svaga sträng?
De toner, hvilka senast skygga smugit,
som jagad vaktel smyger öfver äng,
nu höja sig på örnens snabba vingar
och efterhärma åskans thordönsgång.
I ständigt starkare ackorder klingar
den gripande, den underbara sång – – –
Carl Snoilsky.
Huru beklaga ej vi svenskar oss – icke så sällan utan skäl
– öfver den okunnighet, som ute i verlden råder med
hänsyn till våra sociala förhållanden och vår rika
litteratur! Och emellertid, hvad för en stor kunskap
hafva väl vi om liknande förhållanden i utlandet? Om
vi undantaga våra närmaste grannländer samt Tyskland,
England och Frankrike
– hvad veta vi egentligen om de öfriga
större och mindre staterna i Europa och deras
kultur-utveckling? För att taga ett exempel: –
hvad hafva vi för kunskap om Ungern, detta land med
ett område af 5,854 geografiska qvadratmil och en
folkmängd af öfver 15 millioner?
Ja, Ungern – svara vi – Ungern, det är ett land
med djupa skogar och vidsträckta stepper, hvaröfver
vackra karlar i vackra nationaldrägter rida på vackra
hästar. Och så vakna några ungdomsminnen, och Kossuth
(eljen!) och Bem och Klapka och Komorn och Vilagos
sväfva förbi i dessa minnen, och så gnola vi kanske
på den vemodiga Madjar-valsen. Ligga vi djupare inne
i politiken, veta vi kanske att berätta, hurusom den
tysta, men ihärdiga nationela rörelsen under de senare
åren i Ungern 1867 ledde till ett statsförbund mellan
detta land och Österrike, mycket liknande förbundet
mellan Norge och Sverige.
Men huru många af oss – »bildade menniskor», förstås,
allesammans – veta, att i våra dagar i Ungern en af
århundradets största skalder lefvat, sjungit och dött
för sitt fosterland? Huru många hafva ens hört namnet
Petöfi?
Ärade läsare! Följ med ned till de madjariska
stepperna och låt för dig föreställa en skald, som
sannerligen ej blef det inom fyra väggar vid skrifbordet!
[1]
Sandor Petöfi föddes nyårsnatten 1823 i en liten
madjarisk stad, der hans fader, en ganska välmående
slagtare, dref sitt yrke. Under sin uppväxt var
Sandor en tyst, sluten gosse, som mera sysselsatte
sig med sina böcker, än deltog i sina jemnårigas
lekar. Han visade tidigt en afgjord böjelse för
ensamhet och drömmeri, men likaså tidigt utvecklade
sig gemensamt med detta karaktersdrag en trotsighet
och en viljestyrka, som fingo en afgörande inverkan på
hans hela lifs riktning. I skolan var han en flitig
lärjunge. Hans faders vilkor tilläto äfven att gifva
honom en god uppfostran. Han visade afgjord smak för
poesien och de dermed beslägtade konstarterna. Det
var dock en af dessa, som under en lång tid af hans
ungdom utöfvade en förtrollande makt öfver honom
– det var skådespelarkonsten. Liksom så
många, både begåfvade och icke begåfvade unga,
stirrade Petöfi med glödande längtans blickar mot den
trollverld, som den ungdomliga fantasien så gerna
tänker sig på andra sidan ridån; men han lät ej nöja
sig med den tomma längtan, han tog äfven ett steg
att få den uppfylld. Sålunda berättar han om
sitt vistande vid skolan i Aszod, att det utmärkte
sig genom tre ting:
»1. Här började jag först skrifva vers.
2. Här blef jag för första gången kär.
3. Här fick jag första gången lust att bli’ skådespelare.
Versmakeriet var en följd af kärleken. Hvad angår
min lust att bli’ skådespelare, så var det icke
så mycket dess upprinnelse som dess följd, som blef
anmärkningsvärd. Min rektor (Gud välsigne honom!) fann
för godt att skriftligen meddela
den plan, jag ville sätta i verkställighet,
till en man, som ägde den icke nog prisvärda
egenskapen att hysa ett beundransvärdt hat till
skådespelarkonsten. Mannen med denna sällsynta
egenskap var händelsevis just min far, hvilken
ock, såsom det egnar och anstår en god far, vid
underrättelsen om faran, icke dröjde ett ögonblick
att ila till räddning af sin son, hvilken redan var
färdig sjunka ned i helvetets afgrund. Och verkligen
bragtes jag också att afstå från mitt ogudaktiga
förehafvande genom hans slående argumenter, hvilka
ännu flera veckor derefter voro synliga – på min rygg
och på en annan del af min själs stofthydda.»
Men lusten för teatern var för ingrodd och viljan
för starkt utpräglad hos den femtonårige gossen,
för att den ofvannämda kuren skulle fullständigt
bota honom. Då han kort derefter kom till lycéet i
Schemnitz, bröt sjukdomen åter ut, kallad till lif af
ett kringresande tyskt skådespelaresällskap. Lycéets
lärjungar voro strängt förbjudna att besöka teatern,
men detta förbud var naturligtvis ej något hinder för
den unge konst-entusiastens okufliga längtan. Hvarje
afton besökte han sina drömmars förlofvade land. Men
hans sena hemkomst om aftnarne väckte uppmärksamhet
hos hans värd, hvilken snart fick reda på orsaken
och genast derefter underrättade den gamle Petöfi
derom. Med den häftighet, som var honom egen och som
han också gifvit sin son i arf, skref fadern nu ett
bref, hvari han förklarade, att han hädanefter icke
betraktade Sandor såsom sin son, utan att denne finge
sjelf taga sig fram i verlden, bäst han kunde.
Förtviflad rymde den knappast ännu yngling vordne
Petöfi från skolan, från staden – ut i vida
verlden. Han förde nu någon tid ett verkligt
vagabondlif, utan fast sysselsättning eller
uppehållsort, tills han omsider lyckades erhålla
anställning såsom statist vid nationalteatern i
Pesth. »Jag bar in stolar och soffor på scenen»,
berättar han, »och sprang efter ost, vin och korf
till skådespelarne.» Här fanns han af fadern,
hvilken tog honom med sig hem och satte honom till
biträde vid sin slagterirörelse. Denna tid var ytterst
pinsam för den unge mannen; hans motvilja mot yrket
ledde till oupphörliga strider med den rättänkande,
men sträfve och häftige fadern, och mellan de båda
stenhårda karaktererna, far och son, måste den ömma
modern, hvilken Sandor älskade af hela sitt hjerta,
mer än en gång mäkla en kortvarig fred. Till slut blef
detta lif honom outhärdligt, och i sin förtviflan tog
han värfning som soldat vid ett infanteriregemente i
Oedenburg. Här skulle nu hans häftiga, trotsiga sinne
böjas under den österrikiska militärdisciplinens
stränga tukt. Men emellertid fann han sig bättre,
än man kunde tro. Han skötte sitt kall såsom soldat
oklanderligt, men förstod vid sidan häraf att
skaffa sig tid och tillfälle att umgås med stadens
studerande ungdom. Om nätterna i kasernen, då hans
kamrater sofvo, stack han ett ljus i bajonettskidan
öfver sin säng och fördref tiden med läsning; stod
han på vakt, klottrade han full skyllerkuren med
vers. Under en kommendering till Tyrolen insjuknade
han. På lasarettet kom en militärläkare att fästa
uppmärksamhet vid den för en simpel soldat högst
ovanliga intelligens och bildning, som röjde sig hos
Petöfi, intresserade sig för honom och utverkade,
i enlighet med Petöfis egen önskan, hans afskedande
ur krigstjensten.
Kort derefter, år 1841, slef Petöfi inskrifven såsom
student vid den reformerta högskolan i Papa. Här
väckte han lärarnes största uppmärksamhet för sina
lysande naturgåfvor. Hans skaldskap började här också
utvecklas och han erhöll af ett i nämde stad varande
litterärt sällskap ett pris. Men ekonomiskt betryck,
ofta så svårt, att han led af svält, nödgade honom
snart att afbryta sina vetenskapliga studier. Han
började åter tänka på teatern. »Behöfver jag säga
dig», skref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
