- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
157

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam. (Forts. och slut fr. 3:dje häftet, sid. 93.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jo, grefvinnan von Lützow hade hastigt aflidit,
utan att ens hinna säga några afskedsord till Olava.

Det var hon – hittebarnet, som nu stod svartklädd
framför trymån och betraktade sin egen bild. Det
föreföll, som om hon velat taga afsked från sig
sjelf. Hon hade ej haft mera än två vänner i
denna verlden, två, som hon sjelf vetat af – Rapp
och grefvinnan; för öfrigt var hon nu mera ensam,
än då hon barfotad sprang i skogen. Den tiden hade
hon vänner öfverallt – de små blommorna, som nickade
bland gräsen –; då kände hon svalorna och tyckte, att
himmelens stjernor sutto der uppe och blickade, liksom
de velat tala med henne och säga henne något i tysthet
om all himmelens herrlighet; men sedan dess hade hon
lärt sig jemt och nätt så mycket botanik, zoologi och
populär naturkunnighet, att barnets illusioner ramlat,
utan att hon fått den vetenskapliga forskningen till
tröst; ty vi trösta oss med att äga kunskaper, sedan
vi förlorat denna själens gudagåfva, som barnen äga –
att tänka sig lif i allt, medvetande och deltagande
från alla håll. Endast för barnen är det klart,
att lifvet genomtränger allt och att döden är ett
intet – att lifvet är det eviga och förstörelsen det
ändliga. Derför äro de så nöjda med allt – derför är
deras sorg så kort, om de få utveckla sig naturligt
och enkelt; men nu! – fullvuxen, firad – vand vid
ett förfinadt lefnadssätt och stödjande sig vid en
ädel qvinna, hade hon i ett nu förlorat allt.

Så snart grefvinnans död blef känd, kommo slägtingar,
så väl på hennes egen, som mannens sida, för att
sörja vid hennes stoft.

Man sörjde henne uppriktigt, sade de alla – och just i
dag skulle hennes chiffonnier, som genast förseglades,
i allas närvaro öppnas.

Olava var den enda frånvarande – hon stod framför
trymån i galleriet och betraktade sig sjelf, liksom
hon velat försvinna i denna samma skenbild, som hon
såg i glaset. Så hade hon länge stått och märkte icke,
att en annan menniska sakta smugit sig in i rummet
och ställt sig i vrån vid dörren.

Plötsligen tycktes den stela, svarta bildstoden
framför trymån vakna, som ur en dröm. Hon såg sig
omkring och sade: »Det var en synvilla alla dessa
små glada barn, som lekte omkring mig – det var min
barndomsdröm.»

Först nu såg hon den, som smugit sig in.

»Är det du, hederlige Grönström?» sade hon till
den gråhårige tjenaren, som, till dagens heder,
dragit på sig sitt gamla livré med dess urblekta
och upptrocklade guldgaloner! Ȁr det du, hederlige
Grönström?»

Gubben bugade sig djupt – och icke rådde han för,
att ett par stora tårar föllo ned på den broderade
mattans blombuketter.

»Du sörjer, gode Grönström; men jag sörjer ändå
djupast.»

»Än jag då, Mamsell Olava – än jag då, som
sörjer grefvinnan och sörjer för er? Ja, ja,
mycket har jag pröfvat; men denna stunden är den
hårdaste i min lefnad.»

»Ja – Ja – jag förstår dig, gamle tjenare. Du har
ingen qvar att älska ...»

»Ja, vore det så väl, mamsell Olava, då gjorde det
just ingenting; men – – men ...»

»Förtro mig då, hvad som mest smärtar dig», sade
Olava med sin mjuka stämma, »tala ut Grönström. Du
kan ju tala om allt för lilla Olava?»

»Ja, om jag kunde det; men ...» Der uppstod en lång
tystnad. Slutligen gjorde den gamle mannen en våldsam
rörelse – han kastade hufvudet tillbaka, så att de
hvita lockarne fläktade. »Man har öppnat grefvinnans
chiffonnier – deri låg, som jag trodde, ett testamente
– till – till – till er, Olava.» Han tystnade och
betraktade flickan länge; men ej en min förrådde,
att detta väckte hennes uppmärksamhet. »Testamentet
var till er; men var ej underskrifvet.»

Han kunde inte ändå se någon rörelse i flickans
anletsdrag, och den gamle föll nästan i förtviflan
öfver hennes lugn.

»Hör då, Olava», sade han med dämpad stämma, men så
skarp, att den gick genom märg och ben, »hör då! Ni
är lika fattig, som då ni kom hit.»

»Nå, Gudi lof för det, gamle Grönström – den rikedom,
som omgaf hittebarnet, liksom tryckte mig. Jag visste,
att grefvinnan hade en stor och fattig slägt, och
jag ville ej ens på grund af ett testamente lefva på
nåder – tränga mig in, dit jag icke hörde. Då jag var
en halfvuxen flicka, lät hofjunkaren Gyllenpistol,
den lille rolige gubben, mig förstå, att jag inga
lagliga rättigheter hade – att grefvinnan af ädelmod
tagit upp mig – att jag skulle vara tacksam mot den
slägt, i hvilken jag kommit. Nog af – jag såg, att
om grefvinnan gifvit mig något, skulle afundens gift
gjutit sig öfver mig. Sedan jag blef större, begrep
jag allt ändå mycket bättre – jag var en främling –
ett hittebarn, utan namn och utan värde. – Ser du,
gamle Grönström – det var ju rätt bra, att grefvinnan
icke kommit att underteckna namnet. Hon är fri från
en svaghet, som blifvit en orättvisa och jag har
blott en att tacka – henne, som tog upp mig.»

Grönström var en praktisk man och kunde således ej
begripa, huru en menniska, vand vid rikedom och stora
förhoppningar, förblef lugn, då hon plötsligen stod,
så att säga – på gatan.

»Men! – mamsell Olava.»

»Gud har underligt ledt mina öden – du vet dem, käre
Grönström – nå väl! – när min första mor plötsligen
gick ifrån mig – då kom jag in i all denna herrlighet
– och nu, när min andra mor lika plötsligt lemnade mig
ensam, så lefver ändå Gud qvar – och han hjelper
allt – ja, det gör han», återtog hon, och smålog
godt som ett barn.

»Men huru?»

»Åh jo, han har sina ombud, sina verktyg och –»

»Hvilken plan har ni?»

»Ingen plan alls, käre Grönström; men du mins min
dröm – jag tyckte mig gå i en djup dal, der vägen
var belagd med guld och der hvarje blomma var skapad
af sammanvuxna juveler – men bredvid mig gick en
skugga – en skenbild, sådan man sett den i en spegel
– det var jag sjelf, som gick bredvid mig – så tyckte
jag, och den skuggan hviskade sakta, men hörbart:
’Barn, nu vandrar du i fattigdomens dal!’ – och i den
dalen har jag nu vandrat i många år – gått på guld
och sett juvelblommor omkring mig, men ingen enda har
nickat emot mig, som vattenliljan och blåklinten,
som jag kunde se vid min moders stuga.»

»Kuriöst med den drömmen», mumlade Grönström. »Och sedan?»

»Jo, sedan gick jag med mödosamma steg, det är
sant, uppför några branta afsatser i ett berg, stod
plötsligen på en grön plan, omgifven af friska blommor
och träd, som susade i morgonvinden – och i hvarje
blomma på marken och hvarje blad på träden tittade
ett barnhufvud fram och nickade ett välkommen. Då
kände jag mig så outsägligt lycklig – och skenbilden
försvann, under det den sade: ’Nu är du i din rätta
verld – arbeta der och hvila der’.»

»Men!»

»Käre Grönström», återtog Olava. »Du har sett, huru
flitig jag var – huru jag gräfde ned mig i böcker så
mycket, att min fostermor klandrade mig derför och
förde mig in i stora verlden, på det att jag ej skulle
blifva grubblande. Lilla hofjunkaren kallade mig för
sin lilla ’filosofinna’ och öfvade mig i fransyskan,
eller det enda han kunde – nog af, jag var flitig –
flitig som en myra. Vet du – det var drömmens skull
och på guld gick jag; men jag kände väl, att jag
ej hörde dit – jag gick genom fattigdomens dal –
der mötte mig ingen kärlek – intet lif, utan blott
guld och ädla stenar. När kommer du till afsatserna,
som leda upp på den lilla gröna ängen med sina leende
blomsterbarn och sina många små englar mellan trädens
löf? Så frågade jag ofta – och nu, Grönström, är jag
just der – fattigdomens dal ligger bakom mig och jag
säger mig sjelf – nu – nu kommer jag snart in i mitt
lilla rike, der jag skall arbeta och få hvila.»

»Och hvad ämnar ni – hvad önskar ni?»

»Jo, en liten nätt våning och många, många barn
omkring mig.»

»Hvarifrån skall ni få allt detta?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free