Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam. (Forts. och slut fr. 3:dje häftet, sid. 93.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jo, Gud har nog sitt ombud, som i rätta stunden ...» |
»Och hvad skall det ombudet
göra?» frågade Grönström ifrigt.
»Det vet jag icke; men han gör, det Gud ingifver honom.»
»Och barnen?»
»Jo, ser Grönström, då jag läste så flitigt – då jag
lärde mig brodera och knyta – tänkte jag hela tiden
på, att jag måste sluta med att lefva bland dem. När
jag kommer ur fattigdomens dal, så – vet Grönström –
blir jag en beskedlig skolmoster, som sitter i en
ring af barn, som småle emot mig och som i en lång
rad följa mig, då jag går ut.»
»Barnskola således; men väl icke här i Stockholm heller!»
»Nej – i landsorten. Jag vill ej fara på ångbåt,
för att komma ut i det gröna.»
Grönström smålog och började med en viss högtidlighet
i röst och åtbörd: »Ja, snälla mamsell Olava –
ni talade om ett Herrans ombud, som skulle komma –
detta ombud har ni här – gamle Grönström – ’han och
ingen annan’, ropar härolden vid konungakröningen. Ser
ni, inte har jag mycket; men jag har en liten gård i
N. – har ni varit i N. ? det är en liten nätt stad
– riktigt genomflätad med trädgårdar – der finnes
sjö med vattenliljor i, och der finnes blåklint på
åkertegarne.
»Jag köpte det huset för några år sedan och
tänkte – när du blir gammal, Grönström, så
har du ditt krypin, och så lefver du på din
pension, som jag fick, då salig grefven dog,
och som är intecknad i Herlingsberg,
så att det står sig, så länge jag lefver.
»Huset är tvåvånings och reveteradt, under tegeltak,
står det i brandförsäkringsbrefvet. Ofvanpå är en
sal, bra stor, och två små rum. Under är en liten
sal, två rum och kök samt kökskammare och nödiga
kontor, uthus och källare samt en dugtig trädgård
med lusthus och allt.»
Olava smålog:
»Och vidare, käre Grönström?»
»Ja, Guds ombud frågar er, om ni vill bo i öfra
våningen och ta’ min pension och föda gubben till
döddagar.»
»Jag skulle således ...»
»Ja, det är naturligt, det, alldeles klart, mamsell
Olava.»
Hon hann ej svara, emedan fru majorskan Ampelstjerna,
en kusin till salig grefvinnan, kom in, frasande med
sin sidenklädning. »Ja så, Olava sitter här
och pratar med betjenten – hvad heter han?»
»Grönström, ers nåd.»
»Jaså – han har varit qvar sedan salig grefvens tid –
jaha – jaha. Gå han ut, jag vill tala med mamsellen.«
Grönström gick och tänkte: »min Gud och skapare,
nu skola de låta henne riktigt känna sitt beroende –
ha, ha, ha – hon beror ej ett fnask af hela
herrskapet – hon beror af vår Herre.»
»Hör på, lilla Olava», började majorskan, under
det att hon makligt sträckte ut sig i en emma.
»Ni vet, under hvilka omständigheter ni kom i
huset – salig Jaquette var mycket svag för er
– och vi slägtingar, som nu mera äga det salig
Jaquette har efter sig, vilja ert väl – vilja
allt, som kan stå tillsammans med de förändrade
omständigheterna. Er garderob behåller ni,
naturligtvis – edra nipper äfven och edra
böcker samt pianot, på hvilket salig Jaquette klistrat
en lapp med påskriften: ’Detta piano är af
mig som julklapp skänkt till Olava Mårtensson den
24 December år 1830 – Jaquette von Lützow’.
Som sagdt är, det, som på något sätt kan anses
som ert, förblir ert, dels af vördnad och
kärlek för salig Jaquettes minne, dels som en gärd
af slägtens välmening.»
»Jag tackar», yttrade Olava.
»Emellertid kan det gamla förhållandet icke fortfara,
och sedan bouppteckningen är slut, säljes
huset i Stockholm på auktion – möjligen ock under
hand; men ni kan ej bo längre qvar – lifvet är
vexlingsrikt, lilla Olava – än upp och än ner.»
»Nej, det går nedifrån uppåt», sade Olava, tänkande
på sin dröm.
»Ja, för ett sant religiöst sinne, så sträfvar anden
oupphörligen upp mot ett högre mål», sade majorskan
med en
from blick på kristalljuskronan, som hon i blicken
värderade till sina goda femhundra riksdaler.
»Som sagdt är – af aktning för salig Jaquettes minne,
lemnar slägten er allt det, som en gång var ert,
fastän ett och annat – i er blifvande ställning –
icke vill riktigt passa, men det angår icke oss. Ingen
skall dock kunna säga, att vi ej visat den aflidnas
önskningar all möjlig egarde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
