Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIII. Efter femton år. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXIII.
Efter femton år.
Lyckans skiften äro svåra att bära, och medgången
pröfvar stundom mannen mera, än motgången. Få äro de,
som med bibehållet lugn förmå bära så väl den ena, som
den andra, utan att låta sig förbländas af den förra
och förkrossas af den sednare. Sådana finnas dock,
och äfven bland våra konungar hafva vi härutinnan
föredömen. Stor visar sig Carl XII i medgången, större
måhända i motgången, och med skäl kunde skalden om
honom sjunga:
"der slog så stort ett hjerta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med och motgång lika,
sin lyckas öfverman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han." –
Och pröfvade, som han var, af medgångens ljufvaste,
mest förföriska leenden, af motgångens hårdaste slag,
voro få, om ens någon.
I Ystad fanns på 1700-talet ett hus, väl ansenligare
och prydligare än mängden af grannar, ehuru det nu,
om det finnes qvar – något, som vi icke veta – skulle
taga sig tarfligt nog ut vid sidan af våra enskilta
byggnader, – och der bodde Carl XII, när han år 1700
återvände till Sverige från Seeland, från sitt första
fälttåg, höljd af ära och höjd till skyarne för den
oegennytta, han visat, då han blott tvang en afundsjuk
och löftesbrytande granne till fred.
Han var omgifven af generaler och högre
officerare. Man såg der de fleste af alla dessa män,
hvilkas sagolika bedrifter fyllt samtid och efterverld
med häpnad och beundran. Äfven utländska ministrar
omgåfvo den konungslige ynglingens person, och
hofvet befann sig i Skåne. Sol lyste i allt och öfver
allt. Bland utlänningarne var i synnerhet en, som på
allt sätt bemödade sig att vara angenäm. Det var den
ryske ministern Chilkou. Med läspande tunga talade han
om sin herres, czar Peters, fredliga tänkesätt och var
outtröttlig i uttalandet af de lifligaste försäkringar
om fortfarande vänskap. Chilkou, som var kammarherre
hos czaren, hade ankommit med dennes fredsbref till
Carl, då han ännu befann sig på Seeland, och följde
honom sedan på färden genom Skåne. Det talades redan
om, att Carl ämnade sig till Stockholm, då med ens
underrättelse kom, att czaren på det trolösaste sätt
brutit freden och ryckt in i Ingermanland.
Det var vid denna tid, som konungen, under inflytande
af sin ungdoms läsning om konung Artur och hans
riddare,
om den nordiske konung Rolf och hans kämpar, efter
mönstret af de franske konungarnes »maison du Roi»
inrättade den trupp, som under namn af »kung Carls
drabanter» gjorde sig känd genom underverk af mod och
tapperhet, påminnande om de forntida kämpar, hvilka
föresväfvat konungen vid dess bildande. Det var ock
vid denna tid, som han, i ungdomlig förbittring öfver
sina grannars trolösa statskonst och lågande af begär
att straffa dem och skaffa sitt rike fred, yttrade
de minnesvärda orden: »Jag går att våga mitt lif för
mina undersåters frihet och väl. Skulle mig något
menskligt vederfaras, så vet nog Gud råd. I Guds
namn begifver jag mig åstad. Han skall nog skydda
min rättvisa sak!»
Så hänfördes den unge hjelten på den tiden af – just
sin rättvisa sak. Han var af Gud sänd att straffa
dessa menedare, som lekte med de heligaste eder
lika lustigt, som med sina folks lif och död. Af den
öfvertygelsen genomträngdes det svenska folket, och i
någon mån äfven Carl sjelf. Det talet var gängse bland
menige man, att konungen, som den högste i sitt rike,
af hvilken alla skulle taga råd, sjelf icke kunde
taga råd af någon annan än Gud, och det gjorde han –
sade man – då han drog sig undan i ensamhet. Man lade
orden i konungens mun och berättade, att, då han en
gång öfverraskats liggande på knä, han skall hafva
sagt: »Liksom generalerna hämta föreskrifter hos mig,
likaså gör jag hos Den, som äger att befalla öfver
mig!» Men till följd af denna sin hänförelse ville
konungen på inga vilkor lyssna till de fredsförslag,
som redan nu framkommo, för att i godo bilägga saken,
och så fort han befarade, att något sådant var i
farvattnet, undvek han, så vidt möjligt var, att
behöfva åhöra det samma. Rätt egendomliga uppträden
kunde dervid förefalla. Så kom hans fordne lärare, nu
mera kongl. rådet grefve Polus till honom en afton –
det var, kort innan han fått underrättelse om ryska
kriget. Konungen stod i begrepp att gå till sängs,
men grefven hade vigtiga nyheter att meddela, som
icke tålde uppskof. Grefven fick också sin vilja
fram och anförde, hvad han hade att säga, men, när
han slutat, vände sig konungen leende emot honom och
bugade sig djupt. Grefven såg förvånad på sin herre,
men konungen bugade sig återigen, och grefven måste
buga sig tillbaka. Så följde bugning på bugning,
hvarvid konungen städse tog ett steg framåt och
grefven till följd deraf ett steg tillbaka, så att
han till slut baklänges trugades ut ur rummet.
Men de få veckor, som Carl nu tillbringade i Skåne
och Blekinge – ty han begaf sig till Carlshamn förbi
Christianstad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
