Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. I.
- Ett ögonblicks hvila.
- Vid soluppgången. Hafvets son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ilade ned emot stranden och likt en sommarflägt sjönk ned i
Brunnsvikens vågor, der hon gömde sig på djupet bland dem.
»La malheureuse! Qvällsolen kastade, som nu, sitt
blodröda sken och smyckade viken full af glödande rosor;
men midt ur denna bukett hämtade man också en daggstänkt
lilja.
»Om hon då kunnat se sig, hon skulle icke klagat öfver
sina lockars bucklor – petite folle!»
*
Ett ögonblicks hvila.
(Till illustrationen å sid. 177.)
Så – skall man då återigen plågas af den förfärliga
musiken! sade tant Marie, då det outtröttliga
positivet utsände sina skärande toner på den
trånga gården, under det positivspelaren med stor
uppmärksamhet höll utkik mot fönstren, för att få syn
på någon musikälskande gynnare. Och derpå slog hon
igen dörren och begaf sig till de mot gatan belägna
rummen.
»O, det odrägliga positivet!» säger ju frun alltid
– menade Anna – »och så går hon likväl om aftnarne
och inbillar sina gäster, att hon är hänryckt, när
någon sitter och skrålar vid pianot i salen. Nej,
man förstår sig nog också på musik, skulle jag tro,
för si jag har nu hört så mycket af den sorten både
på »Djurgåln», i Strömparterren och Berzelii park,
ja, och i Hornskroken; men hos Wallman på Mosebacke
är den allra bäst, ty der finnes det så fina herrar,
som bjuda upp till dans. Ja, man kan till och med
dansa efter ett positiv, – det har jag försökt ganska
ofta både i köket och annorstädes; det går riktigt i
takt – det förstås, inte efter alla – men så är det
också några af dem, som äro riktigt rörande, och det
sade äfven mitt förra herrskap, der jag verkligen
hade det mycket bra, om man undantager maten. Ett
positiv låter så vackert, och likväl kan man betala
efter behag; men på operan är det rysligt dyrt. Mitt
herrskap ger mig aldrig pengar till operan, och det
kan göra det samma – men ...
»Men jag får också lof att titta ut genom fönstret. Se
bara på muraren, som skulle stryka grannens vägg. Han
gör ingen nytta, så länge musiken varar; och kamrerns
pigor se’n – de lägga inte en hand vid sitt arbefe,
och ändå ha’ de stortvätt i dag. – Nej, se man
bara på drängen, han sätter sig minsann på kärran,
i stället för att sopa – Gud må veta, hvad hans
husbonde skulle säga, om han såg det, ty det är en
sträng herre. För barnen der nere är det också ett
stort nöje, och de begripa nog, att spelet är bra, ty
de äro i alla fall vanda vid lika fint som herrskapet,
skulle jag tro, ja, jag tror till och med att den
här lilla bytingen förstår den vackra musiken, så
sprattlar han. – Så, der kom då en skilling från
tredje våningen – ja, det är visst mycket bildadt
folk der uppe. Men så går han också strax, för han vet
ganska väl, att det inte vankas mer här i huset. Inne
från grannens är det emellertid alldeles som han stod
här på gården, och det är ändå alltid en tröst och
en passande anledning till ett ögonblicks hvila; – så
tyckte äfven min förre fästman, gardisten, – det var
for resten en vacker gosse, men det är ändå simpelt
att spatsera med en, som inte är korporal ...»
Medan positivspelaren nu drager vefven hos grannen
och jungfru Anna håller på att afsluta sin monolog,
begagna vi tillfället att för läsaren slå upp ett
annat blad med nya scener ur lifvets panorama.
Vid soluppgången.
Se! ur öster, i guld,
Höjer morgon så huld
Purpurstrålande vingarna opp;
Blomman öppnar så skön
– Liksom bad hon en bön –
Emot dagen sin prunkande knopp.
Hör, hur fåglarnes sång
Och små bäckarnes språng
Blanda toner i skön harmoni.
Se! hvad rör sig nu der?
Ack! det ekorren är,
Uti björken han hoppar så fri.
Se på klippan vid strand,
Hur den kysses ibland
Af små yrande böljor i lek;
Se, hvad glitter på sjö,
Kring den grönklädda ö
I den tidiga solstrålens smek.
Kan väl skönare ses?
Månn’ väl sällare ges,
Än att skåda naturen i frid?
Derför pris den, som gaf
Berg och ängar och haf,
Som gaf morgon och afton sin tid;
Och hvars mäktiga blif
Skapte ljus och gaf lif
Uti verldar, millioner i tal;
Han, som danade så
Detta himmelens blå,
Detta gröna i skogarnas sal;
Som gaf kärleken plats,
Så i torp som palats,
Hvar der finnes ett menniskobröst;
Som gaf hopp, som gaf tro,
I vårt inre att bo,
Att åt lidande hjertat ge tröst!
Till Hans pris höjer jag,
I den gryende dag,
Upp min röst vid en anblick så skön;
Men går solen i höjd,
Tystnar sången af fröjd,
Och förbyter sig tyst i en bön.
Hafvets son.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0183.html
