Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petchabury-hålan. - Norrköping. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petchabury-hålan.
Icke långt ifrån staden Petchabury, nära Bangkok,
vid Siamesiska Viken, reser sig ett berg af egendomlig
gestalt, från hvilket man å ena sidan har utsigt öfver
omätliga slätter och å den andra mot en horisont,
begränsad af hafvets töckenartade färger.
När vi lemnade spetsen af detta berg, säger en
fransk resande (Henri Mourot), nedstego vi uti
en fördjupning, utgörande kratern af en slocknad
volkan. Här finnas fyra eller fem grottor, af hvilka
i synnerhet tvenne hafva ett förvånande omfång och
djup samt äro särdeles pittoreska. Vid åsynen af en
dekoration, som framställde dem med trohet, skulle
man anse dem som ett verk af en liflig inbillning,
och man skulle förneka möjligheten af att få se
någonting så skönt i naturen. Klipporna, länge hållna
i smält tillstånd, hafva vid afkylningen antagit dessa
sällsamma former, som äro egendomliga för slagg och
basalt; sedermera, mycket senare, under det att hafvet
dragit sig tillbaka (ty alla dessa berg hafva uppstått
ur vattnets sköte) och markens fuktighet fortfarande
afsipprat, hafva dessa samma klippor antagit så
rika och harmoniska färger, de hafva utstyrts med så
imposanta och täcka stalaktiter, hvars höga och hvita
pelarrader synas uppbära hvalfven och väggarne af
dessa underjordiska rum, att man tycker sig öfvervara
en af dessa sköna, fe-artade scener, som man å
stora teatrar är i stånd att framställa.
En skicklig
arkitekt fick uppdrag att göra dessa grottor mera
tillgängliga för besökande. Han drog bästa möjliga
parti af alla de fördelar, naturen erbjöd, utan att
på något sätt skada deras pittoreska utseende; om
hammaren för öfrigt blott berört klipporna, skulle
han vanställt dem; arkitekten åtnöjde sig med att
helt enkelt jemna bottnen och inrätta några vackra
trappor, för att underlätta nedstigandet i det inre af
grottorna och låta dem visa sig i hela sin skönhet.
Liksom hvarje storartad naturföreteelse ovilkorligen,
oss alldeles omedvetet, förer tanken hän till ett
högre väsen, som vi tro vara upphofvet till allt, så
ledas vi också derhän, att i hvarje sådant fall vilja
anse dylika skapelser såsom uttryck för storheten hos
alltings upphof och befrämjare, eller att deruti finna
medel till ett närmande till »den, som har himlen
till säte och jorden till fotapall». Det religiösa
sinnet der på orten har också följt denna känsla, då
den mest pittoreska af de tvenne hålorna förvandlats
till tempel. Denna håla har
nämligen rundt omkring blifvit försedd med gudabilder,
af hvilka den största, som är helt och hållet
förgylld, föreställer den slumrande Buddha.
Den teckning, som artisten och xylografen här för
oss framlagt, framställer för läsaren en ringa del
af grottan, men den torde dock vara tillräcklig
att förhjelpa tanken lättare förflytta sig till den
uppgifna orten, der denna egendomliga och praktfulla
naturföreteelse, vid besök på stället, lemnar ett
djupt, gripande intryck – ett bevis för förmågan hos
naturen att bilda konstverk, som menniskohanden icke
förmår efterapa.
Efter att sålunda hafva gjort ett besök uti
jordens inre, der naturen, enligt vår menskliga
uppfattning och skönhetssinnets lagar, alstrat
underbara företeelser på det geologiska området, –
så låtom oss utträda, åter vända blicken till någon
punkt hos oss sjelfva, och då ligger oss så nära
till hands en ny bild af en annan konstnär, att vi
finna oss hågade införa läsaren på ett helt annat,
i sitt slag väl nästan lika fängslande område –
det menskliga snillets underbara skapelser.
Norrköping.
[1]
II.
Fabriksväsendet intager, hvad denna stad beträffar,
ett så framstående rum, att det förtjenar sitt eget
kapitel. Men det är tillika något så väsendtligen
utmärkande för vår tid, att det väl förtjenar betraktas
i sin allmänhet. Det är en kraft, som på en gång
frambringats af civilisationen och för denna framåt
samt är, så att säga, i viss mån en värdemätare för
den samma. En allmän tillbakablick på fabriksväsendets
utveckling i vårt land torde derföre här vara på sin
plats, såsom bildande en nödvändig inledning till
framställningen af det samma inom Norrköping.
Hos oss är fabriksväsendet af betydligt yngre datum,
än i utlandet, och det är först i gryningen till den
nya tiden, som vi höra ord uttalas och planer utkastas
i denna riktning, och det af en man, om hvilken man
minst af allt skulle vänta att få höra något sådant,
nämligen af biskop Hans Brask i
Linköping. Den gamle biskopen gifver en andlig man,
som vistades utrikes, i uppdrag att underrätta sig
om saltkokning, skedning af silfver och guld, sättet
att draga jerntråd, apotekarekonst, boktryckerier
o. s. v. Efter denna första liksom vink om hvad
som borde göras, förflyter en lång tid, innan vi
kunna tala om, att något fabrikslif utvecklade
sig i Sverige. Hvad Gustaf Wasa och den störste
af hans söner, Carl IX, i detta afseende gjorde,
gällde hufvudsakligen modernäringarne, bergsbruk
och åkerbruk. Det förra fick också under vår
storhetstid en så oerhörd utveckling, att år 1660
här tillverkades mer än 100,000 skeppund jern, då
ännu tjugufem år senare England icke kunde uppbringa
sitt tillverkningsvärde högre än till omkring 80,000
skeppund. Det är stenkolens användning, som sedan
gifvit Englands tillverkning en så förvånande
utveckling. Äfven under den store Gustaf Adolf
lyckades man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
