Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 181 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrköping. St.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke åstadkomma någon egentligen inhemsk fabrikation,
ehuru man i detta afseende från regeringens
sida gjorde, hvad man kunde. I Norrköping och
Upsala omtalas på denna tid klädesfabriker eller
»vandtmakerier», såsom de kallades, och schäferier
af tyska får inrättades, för att skaffa råvaran;
men på båda ställena lefde industrien, så att
säga, af kungligt nådebröd och kunde icke, oaktadt
tullar och införselförbud, höja sig till någon
betydenhet. Ofantliga qvantiteter kläden intogos
utifrån, synnerligast för krigshärens behof. Det
samma gäller äfven om öfriga fabriksgrenar. Det enda,
som inom riket tillverkades, någorlunda motsvarande
dess behof, var linneväfnader. Likväl sökte man
under Gustaf Adolf upprätta ett linneväfveri
i Jönköping. Stockholm hade inga fabriker af
betydenhet. En sidenfabrik anlades der 1625,
med bidrag af konungen och Stockholms borgerskap,
hvarjemte presterna i trakten anmodades att äfvenledes
bidraga. Men öfverallt visar sig det industriella
lifvet hafva svårt att vinna fotfäste i vårt land,
och det är egentligen konungamakten, som ställer sig
i spetsen äfven för denna utveckling. Konungen, med
offentliga medel, var i sjelfva verket den svenska
fabrikationens förlagsman.

Till denna tid hör äfven uppkomsten af Norrköpings
fabrikslif. Det är hufvudsakligen Gustaf Adolf och
drottning Christina, med hvilkas namn, äfvensom med
Louis de Geers, Norrköpings fabrikshistoria till
sina första kapitel är förknippad. Och oaktadt alla
de hinder och svårigheter, hvarmed denna näringsgren
hade att kämpa, ej blott med afseende på de ständiga
krigen, hvilka i allmänhet drogo uppmärsamheten
inifrån och utåt, utan äfven till följd af svenskens
ohåg för denna art af verksamhet, utvecklades dock
fabrikationen i Norrköping till den punkt, att under
Carl X och Carl XI kunde hela svenska hären förses
med sitt behof af kläde och äfven annan utrustning
från denna stad. Man kan göra sig ett begrepp om de
hinder hvilka fabriksrörelsen här hade att bekämpa,
af ett utlåtande från kommersekollegium år 1656,
der det heter om tvenne
holländare, hvilka några år förut fått privilegium på
tillverkning af siden och florsband: »De tillverka
band med qvarnar, som i väl bestäldta regementen
mestadels äro förbudna, helst de löpa emot den
intention, som gemenligen med manufakturerna sker,
nämligen att draga in en myckenhet med folk, som
sig af arbetet närer, och städerna besitta till
riksens och det gemena bästa. Men med en qvarn kan
så mycket arbete tillverkas, som eljest tjugufyra
personer nog med hafva att göra.» Man ansåg sålunda
ur statsskäl sjelfva kärnpunkten för en fabrik eller
maskinerna vara förkastlig. Menniskohanden skulle
vara den egentliga kraften för arbetets bedrifvande:
således skulle det i ordets egentliga mening vara
manufaktorier, icke maskinbruk.

Drags klädesfabrik i Norrköping.

Men ett fabriksväsende utan maskiner och en
jemnlöpande utveckling och förbättring af dessa
är något otänkbart. Derför var det ock naturligt,
att den fabriksrörelse, som på dessa tider uppstått
och genom privilegier upprätthölls, måste lefva ett
tynande lif och vid första allvarsamma stöt dö och
försvinna. Detta inträffade under det stora nordiska
kriget. Vi
hafva i det föregående omnämt[1] det sorgliga öde,
som då, 1719, drabbade Norrköping.

Efter denna tid, sedan man väl hunnit sansa sig
efter de stora riksolyckorna och kunde se sig om,
och mod och kraft vaknade till nya ansträngningar,
visa sig dessa hufvudsakligen på de fredliga värfvens
områden. Hvad särskilt fabriksindustrien beträffar,
hafva vi att anteckna ett sådant namn som Jonas
Ahlströmers vid sidan af Christofer Polhems. Desse och
»de äldre mössorna», men i synnerhet hattpartiet,
kunna anses som skaparne af en inhemsk, svensk
industri, hvilken inom loppet af några år gjorde
förvånande framsteg, ehuru man begick det felet
att omhulda fabriksväsendet på andra näringars
bekostnad. Fabrikerna blefvo de styrandes skötebarn,
men förblefvo också i den meningen barn, att de
aldrig kommo att stå för sig sjelfva, utan föllo,
när det rådande partiet föll. Ahlströmer måste grunda
sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>