Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett gammaldags hus. - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde ofta tjenst. Så sade man. Härmed må förhålla
sig huru som helst, ehuru man kan antaga,
att i de flesta fall naturen verkade
utan hennes mellankomst; men visst är, att
mången enkel kur kände de gamle, som studerat
i naturens bok och lemnat sitt vetande
århundraden igenom åt barn och efterkommande.
Från flydda dagar.
Af Sofie Bolander.
Inledning.
En drake, som räddar en skatt.
På en utskjutande udde vid en af Sveriges större
insjöar ligger ett gammalt herresäte, fordom kalladt
Åkertuna, nu omdöpt till Louiseberg. Byggnaden,
med sina fyra alnars tjocka murar, sina fasta hvalf,
sina glest sittande, med små rutor försedda fönster,
sina två runda torn åt sjösidan, samt de
ännu tydliga spåren af en under tidernas lopp så
småningom igenfylld löpgraf, som åt landsidan
försvarade gården mot anfall, tillkännagifva på ett
otvifvelaktigt sätt, att stället från ålder tillhört
någon af landets mäktiga, från den tid, då dessa hade
af nöden att förskansa sig mot fiendtliga tillgrepp.
Det hade intill sednaste tider bibehållit sig
i en af våra gamla, minnesvärda familjers ägo,
hvarunder det till sitt yttre och inre underhållits
i sin vördnadsbjudande aristokratiska stil,
tills för några år sedan, då den siste af ätten,
efter en oförargelig lefnad, afsomnade, stilla och
obemärkt, likt konturen af den sista aftonskuggan,
som vid solens nedgång sammansmälter med den allmänna
skymningen.
Det åldriga familjegodset var graveradt och måste gå
under den exekutiva klubban, då en f. d. källarmästare
i X...., hvilken, till en del på sin rörelse,
men synnerligast på en lycklig affär med en
koboltsgrufva, som han inmutat och försålt,
kommit till betydlig förmögenhet, stannade för
slaget. Med nämde f. d. källarmästare, eller, som
han nu benämnes, patron, står den, som antecknar
efterföljande berättelse, i någon slägtförbindelse,
med anledning hvaraf de lediga sommarmånaderna
för några år sedan tillbringades på det nyköpta
jordagodset. Der försiggick då ett vandaliskt
moderniserings-arbete. De gamla familjporträtterna
hade, huller om buller, blifvit inlogerade i
en unken källare i det s. k. »fångtornet»,
om hvilket fasaväckande sägner kunde inhämtas af
de ålderstigna bland allmogen i orten. Salen, der
porträtterna suttit, såg tom och ödslig ut. De öfriga
rummen voro sköflade på sin kostbara, i konstmessigt
skurna boiserier infattade väggbeklädnad af siden,
hvilken skulle ersättas af fina fransyska tapeter. De
skulpterade ekmöblerna sedan drottning Kristinas
tid voro kasserade, för att lemna rum åt andra
i en efterhärmad ålderdoms-stil, bestrukna med
blänkande fernissa. Det gamla var förstördt, det
nya icke ordnadt. Den åldrige kämpen var afrustad,
för att påkläda dagens brokiga drägt. Tiden,
med löften på sin fana och förgängelsen i sina
spår, tilltalade mig här mången allvarlig lärdom.
En dag, då jag slagit mig ned på en bänk under en
gammal lind på gården, kom min värde, så kallade
morbrors lille son, ropande af alla krafter: »Ta’
fast, ta’ fast, min drake flyger!»
Blickande upp i den riktning, ditåt gossen visade med
handen, såg jag verkligen en pappersdrake hastigt
bortföras af vinden. Det bar af ut öfver sjön;
draken var förlorad. Gossen gret och bad mig göra
sig en ny. Jag undskyllade mig med allehanda skäl och
slutligen med det, att jag icke hade något papper.
»Det vet jag råd för», sade pilten. »I hvalfgången
i nedra förstugan står en hel säck fullproppad med
papper. Det räcker till många drakar.»
»Men är troligen ämnadt till någonting helt annat
och ingalunda lofgifvet för oss.»
»Jo bevars! bara det duger; pappa är inte alls rädd
om det. Det är sådant, som man tagit i arkivet och
skall skicka in till staden, till hökar Tranqvist.»
»I arkivet?» En rysning gick mig genom märg och ben.
»Hvar finnes säcken?»
»Jag skall visa dig den», sade gossen, fattade min
hand och förde mig med stor brådska till det angifna
stället.
Der stod verkligen en säck med ett innehåll, hvilket
vid första påkänningen befanns vara papper; men
hvilket slags papper?! – – Jo, gamla handskrifter,
handlingar, bref, anteckningar och dylikt. Jag
skyndade till patronen, berättade, hvilket fynd
jag gjort, och bad honom i himlens namn rädda det
från förstörelse. Han uppgaf ett gapskratt och
frågade, hvartill de gamla luntorna väl skulle
kunna duga? Jag sade honom, att i dem kunde finnas
skatter af oberäkneligt värde för den historiska
forskningen, och att han skulle göra sig skyldig
till ett fosterländskt rån, om han fullföljde sin
plan att sända dem till hökarboden.
»Bah! hvem tror du skulle göra sig besvär att stafva
igenom de der gamla kråkfötterna? Ett så brödlöst
arbete lärer väl ingen vara galen nog att företaga
sig! Tranqvist betalade 1 riksdaler 50 öre lispundet
för en föregående sändning. Att sälja den på det
sättet ger dock något igen, och större profit kan
jag nog icke göra mig af dem.»
»En föregående sändning? Förödelseverket är då redan
börjadt? Jag måste in till staden i denna dag, för
att se, hvad som ännu kan räddas.»
Min kära morbror begabbade mig för min dårskap. Jag
lät honom hållas, och han lät mig fara.
Vid min ankomst till staden skyndade jag genast
till hökar Tranqvist, hvilken, då jag framförde mitt
ärende, såg på mig med en blick, hvaruti jag trodde
mig läsa ett visst tvifvel om mina sinnens fulla
redighet. Detta oaktadt frågade han dock en bodgosse,
som sysslade i en sillfjerding, om det fanns någonting
qvar af den makulatur, som kommit från Åkertuna. Vid
gossens jakande svar, befallde han att slumpen
skulle öfverlemnas åt mig, mot ett förhöjdt pris,
på hvilket jag ingick.
Oaktadt den starka lukt af »mille choses», som
dessa papper insupit i hökarboden, undersökte jag
dem dock med verklig förtjusning. Men hvad fann
jag? Några styckade lemningar af lefnadsteckningar,
anekdoter, bref och minnesblad af olika personer,
från det tidehvarf, då Karl den XI förde spiran öfver
Svea rike, och egentligast berörande händelser af mera
enskilt natur, öfver hvilka glömskan redan länge sedan
kastat sin slöja, men som icke torde sakna intresse,
för så vidt de röra ett hjertas historia, ett af
de renaste och ädlaste, som någonsin torde hafva
klappat i en qvinnas och drottnings bröst – Ulrika
Eleonora den äldres. Dessa lemningar voro emellertid
så stympade och ofullständiga, att de endast lemna
gissningar i stället för visshet och antydningar
i stället för upplysningar rörande de verkliga
anledningarne till de förhållanden och uppträden,
som då grumlade friden inom konungaborgen. Se der
allt! För litet, att erbjuda en för den historiska
konseqvensen intresserad läsare, för mycket,
att undanhålla vännen af historiskt strögods! Med
bättre vilja, än förmåga, har antecknaren derför
ur sin inbillnings fatabur sökt, icke att fylla
luckorna af det felande, för att ej med »de nya
klutarne vanpryda det gamla klädet», utan att i en
ny form sammanfoga de fragmentariska delarne till
mera afrundade episoder. Hvad saken emellertid genom
denna ombildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
