- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lakej, som sökte deras högheter, för att från hennes
majestät bjuda dem åtfölja på promenaden och säga,
att vagnen väntar.»

Prinsessorna reste sig upp för att efterkomma
kallelsen, men före dem ilade Malin att frambära
deras bud.

Adolf Segerhjelm stod ännu vid utgången till löfsalen,
då de begge prinsessorna lemnat den, liksom fängslad
af en osynlig hand. Prinsessan Ulrikas löfte och de
förhoppningar, åt hvilka det gifvit lif, intrycket
af den ljufliga mildheten i hennes väsende och det
oförväntade uppträdandet af den vackra, intagande
budbärerskan, allt bringade hans känslor i liflig
svallning och försatte honom liksom under makten af
en förtrollning. Innan han kunde slita sig härifrån,
lät han ännu sina ögon hvila på denna friska grönska,
dessa lummiga trädkronor, – denna plats, der han sett
Sveriges blifvande drottning i hela älskvärdheten af
en godhet, som lade allas hjertan för hennes fot;
denna sand, i hvilken ännu de friska spåren syntes
af ett väsende, som nästan förefallit honom som en
uppenbarelse.

Så stod han ännu, svärmiskt drömmande och förgätande
tiden och allt för de intryck, som beherrskade honom,
då han väcktes af en vek, sjungande röst, som slog
sina drillar så mjukt och enkelt som fåglarne, hvilka
qvittrade i träden, och liksom de tycktes sjunga ur
sitt hjertas djup – men med moll i tonen.

Då han såg sig om, fick han se den unga, för honom
okända, som med långsamma steg och ögonen oafvändt
fästade på marken, liksom sökte hon der någonting, kom
vandrande gången framåt. Vid ingången till löfsalen
såg hon upp och mötte Adolfs blickar, hvarvid hon
spratt till och rodnande tog ett steg tillbaka.

Adolf å sin sida var föga mindre brydd. Hvilket
skäl skulle han förebara till sitt qvarstannande,
och hvilka slutsatser skulle hon deraf göra? I sin
förlägenhet framstammade han några ord, för hvilka
hon i sin ordning tycktes hafva ett föga uppmärksamt
öra. Utan att rygga tillbaka inträdde hon i löfsalen
och fortsatte der att söka. Detta ingaf honom godt
hopp och han sade: »Det tycks, som om ni skulle hafva
förlorat något?»

»Ja, ett litet hjerta.»

»Ett hjerta?»

»Ett guldhjerta med en infattad ädelsten.»

»Nå ja, något ädelt, det kan lätt förstås.»

»Och tillhör prinsessan Ulrika.»

»Prinsessan Ulrika?«

»Hon saknade det, då hon skulle stiga i vagnen. Öglan,
som höll det vid kedjan, hvarvid hon bar det, har
troligen brustit, emedan den sednare var oskadad
qvar. Hon lät tillsäga om en noggrann eftersökning,
hvilken genast började inom slottet, men jag begaf
mig hit ned i trädgården, i tanka att hon måhända
förlorat det här.»

»Tillåter ni mig att hjelpa er söka?» frågade
Segerhjelm.

»I fall ni är lyckligare än jag. Helst ville jag dock
sjelf hitta det, ty det är prinsessan mycket kärt,
och jag ville så gerna, gerna kunna säga henne,
att jag återfunnit det.»

»Jag tviflar icke, att ju icke ni blir den lyckliga,
ty för sådana fynd har ni säkert en ofelbar
slagruta.»

»Ack!» fortfor hon, utan att lyssna eller låtsa lyssna
dertill, »det är det allra sötaste lilla hjerta och
under den stora ädelstenen är en liten gömma för
ett älskadt minne. Prinsessan fick det på sin sjunde
födelsedag af sin fader, konung Fredrik, och har deri
förvarat en lock af hans hår. Man bör deraf förstå,
huru kärt det skall vara henne.»

»Utan tvifvel!» biföll Adolf.

»Och hur smärtsamt att nu, just nu förlora det. Hennes
majestät enkedrottningen skulle deri se ett förebud
till stor olycka för prinsessan, ty hon tror mycket
på sådant.»

»Låtom oss hoppas på dess återfående!» sade Adolf.

Båda började söka i löfsalen, hvar på sitt håll. Efter
en stund såg Adolf något glimma i sanden och fann
verkligen den förlorade klenoden. Hans första känsla
var att med en vunnen täflans segerfröjd uppvisa den,
men den andra, att
deraf göra ett offer åt den unga flickans
önskningar. Men huru lyckas deri, utan att väcka
hennes misstankar?

Under det han öfvervägde detta, fick han helt nära
sig se en fjäril sitta med slokade vingar på ett
grässtrå. Nu uppgick en tanke hos honom! Han tog det,
som det tycktes med döden kämpande lilla kräket,
satte det på platsen, der fyndet låg, gick så bort
till Malin och sade:

»Tillåt mig påkalla er hjelp för en stackars liten
fjäril, som sitter der borta på sanden och, som det
ser ut, är ur stånd att röra sig ur stället. Han kan
lätteligen blifva ihjeltrampad, om ej en räddande
hand förbarmar sig öfver honom, men med min vågar
jag ej beröra hans ömtåliga varelse.»

»Ack, du arma lilla djur!» sade Malin i det hon lutade
sig ned mot fjärilen. Hon aftog sin hatt för att
varligt lägga den öfver honom, hvarvid hennes ansigte
visade sig i obeskuggad dager. Den fina ovalen af
dess konturlinie, formerna af hennes anletsdrag,
den smidiga halsen, som uppbar det lilla hufvudet,
allt öfverensstämde så med de af skönhetsreglorna
föreskrifna proportioner, att den strängaste
konstkritiker icke i detta hänseende skulle haft
någonting att invända. Men hvad som stod högt öfver
denna formfullkomlighet, var det intagande behag,
det uttryck af oskuld, glädje och godhet, hvaraf den
genomstrålades. Allt, hvad som finnes rent och godt
i ett sjuttonårigt hjerta, afspeglade sig i hennes
blickar och leenden. Medlidsamt såg hon ned på det
lilla kräket och mildt strålade hennes djupblå öga
under de långa, böjda ögonhåren, som beskuggade det.

Adolf stod betagen af beundran.

»Gif mig ett blad att lägga honom på», bad hon,
»så skall jag bära honom ut i solen bland blommorna,
om han der kan qvickna vid.»

Adolf skyndade att efterkomma hennes önskan.

»Ack, han rör sig icke, han är visst redan död!»
klagade hon, vid det hon upplyftade honom. I det samma
varseblef hon hvad, som doldes under hans vingar,
och utropade: »O himmel, här finner jag ju prinsessans
guldhjerta!»

»Verkligen! skulle det vara möjligt?» sade Segerhjelm
med låtsad förvåning.

»Ja, ja här, der den döende fjärilen låg, just
under hans vingar. Det var ett tecken af sorglig
betydelse!»

»Huru? Hvarföre skulle någon sorglig betydelse dermed
vara förknippad?»

»Hvarför? ..... för att vara uppriktig, förstår jag det
just icke, men för att vara sannfärdig, kan jag icke
neka, att jag finner det så bedröfligt förskräckande,
att prinsessans hjerta återfanns under dödens
vingar.»

»Under odödlighetens», sade Segerhjelm, »ty fjärilen
är ju en bild af vårt psykiska väsende.»

Den unga flickan såg allvarligt betänksamt på honom,
men utan att säga ett ord. Derpå blåste hon hvarje
stoftkorn från det lilla hjertat, inknöt det i ett
hörn af sin näsduk och sammanpressade denna i sin
venstra hand, under det hon med den högra tog bladet,
på hvilket den orörliga fjärilen låg, och nedlade det
på en liten tufva af blommande Bellis, hvarefter hon
helsade honom farväl med en kyss på fingret.

Adolf stod en betagen åskådare till denna lilla scen,
som utfördes med nästan pietetisk fromhet.

Då Malin med en lätt böjning på hufvudet bjöd honom
farväl, för att återvända till slottet, sade han med
bedjande röst: »Ännu ett ögonblick!» och tillade,
då han såg henne hejda sin gång: »Tillåt mig bedja
er bortvisa de sorgliga föreställningar, som ni nyss
tycktes fatta! Svårligen torde någon gå en större
lycka till möte, än den, som väntar prinsessan Ulrika
såsom gemål till vår unge, tappre och lyckosamme
konung och drottning i ett rike, der alla hjertan äro
stämda till vördnad och kärlek för henne och tusende
böner höjas för hennes välgång.»

»Jag vill tro er, ty om någon förtjenar att blifva
lycklig, är det hon. Att göra godt är hennes glädje
och afhjelpa sorg och lidanden hennes hugnad.»

»I sitt nya land skall hon finna tacksamma hjertan.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 15:49:37 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1871/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free