Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIV. Sverige och Frankrike, med anledning af tvenne skådepenningar från vår storhetstid. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXIV.
Sverige och Frankrike,
med anledning af tvenne skådepenningar från vår storhetstid.
År 1679 slogs i Frankrike en skådepenning, hvilken
utvisade den del af jordgloben, der Sverige finnes,
och, för bättre tydlighets skull, med påskrift:
Suecia, och deröfver var anbringad en tupp med utslagna
vingar. Omskriften var på latin: »Gallo tutore tuta »,
d. ä. »trygg under tuppens beskydd». Men Gallus
betyder ej blott tupp, utan äfven fransman, så att
omskriften sålunda innehöll en ordlek och kunde
betyda: under fransmannens beskydd, lika väl som:
under tuppens. På andra sidan lästes orden: »Under
hans vingars skugga.»
Omkring trettio år derefter präglades från svensk
sida också en skådepenning, hvarpå man såg en tupp
och en lilja, skyddade af ett krönt lejon. Tuppen
betyder äfven här Frankrike, och liljan, som var det
franska konungahusets sköldemärke, betecknar detta,
under det att det krönta lejonet betecknar Sverige.
Man finner vid första anblicken, att de båda
skådepenningarne utgöra till sin betydelse
hvarandras motsatser. Förhållandet af beskyddare
och beskyddad, med thy åtföljande öfvermått af
styrka och makt eller svaghet och behof af skydd,
måste sålunda ganska betydligt hafva skiftat om på de
mellanliggande trettio åren. Det var ock förhållandet,
och skådepenningarne slogos liksom för att i ett
oförstörbart ämne utprägla den hårda sanning,
som de innehöllo, hvarvid dock kan vara att anmärka,
att penningen af 1679 innehåller liksom en utmaning,
hvilken kräfde svar, hvarför ock det förhatliga
i detta sätt att håna den för tillfället svagare,
väl faller på utmanaren i första rummet. En blick på
de historiska tilldragelserna skall visa oss, huru
öfverensstämmande med verkligheten minnespenningarnes
bilder äro.
Det var under Carl XI:s krig, då Sverige hade att
försvara sin genom trettioåriga kriget nyvunna
maktställning i Europa. Kriget hade föranledts
af Frankrike och fördes mot halfva Europa:
Danmark, Holland, Tyskland, Brandenburg, kejsaren,
Spanien. Upprepade gånger hade Ludvig XIV i Frankrike
förklarat, att hans bundsförvandt icke skulle förlora
en fotsbredd land, och detta var nu godt och väl,
men medan den segrande och mäktige Ludvig uttalade
dessa stolta förklaringar, kämpade Sverige så godt
som för sin tillvaro. Vi kunna säga detta med afseende
på det utblottade tillstånd, hvari riket befann sig,
den slapphet, tröghet och oordning,
som visade sig öfverallt, i alla åtgärder, både
inom förvaltningen, och krigförandet, der
icke konungen sjelf var närvarande, och
slutligen med afseende på de många motgångarne
och nederlagen, som Sverige lidit och led. Den
tappre och utmärkte Otto Wilhelm Königsmark,
som hade måst upplåta i Stettin (det var i Januari
1678), hade väl derefter vunnit en lysande seger
öfver danskarne på Rügen, men i Oktober måste han
uppgifva Stralsund. Sverige hade förlorat alla
sina eröfringar på andra sidan Östersjön,
och danska hären gaf konungen sjelf fullt upp
att göra här hemma i Skåne. Att Sverige under
sådana förhållanden kunde komma ifrån saken på ett
sådant sätt, som skedde, så att konungen kunde yttra
till rådet: »för en så hederlig fred hembäre
vi den store Guden en innerlig tacksägelse, då
den är öfver all mensklig både förmodan och förmåga»,
– det är i sjelfva verket Frankrikes förtjenst.
Men det ligger i Frankrikes, d. v. s. Ludvig XIV:s
uppträdande i de fredsslut, som afslöto dessa
krig, en märkvärdig blandning af ordhållighet och
öfvermod. Han hade satt sin ära i pant, att Sverige
icke skulle förlora något, och han höll ord; men
när man genomläser, huru han dervid gick till väga,
kan man icke värja sig för den tanken, att det skedde
blojt och bart för hans äras skull. Men vi må låta
händelserna sjelfva tala. Sedan han sjelf slutit
fred med Holland, i Augusti 1678, och då Carl XI
på sina fienders stora fordringar svarade, att han
icke ville eftergifva det ringaste af hvad Sverige
vunnit genom trettioåriga kriget och det sista kriget
med Danmark under hans fader, samt med ett kort nej
afvisat Frankrikes förslag, att afträda något, för
att vinna återlemnandet af det öfriga, beslöt Ludvig
helt enkelt att sluta fred för Sveriges räkning, utan
Sveriges medverkan. Han började också genast med ett
par småfurstar i Tyskland (det var i Januari 1679,
i Celle), förklarande i bref: »jag har täckts åtaga
mig att förmå Sverige till fördragets ratifikation»,
och uppmanade konung Carl att bekräfta freden. Carl
svarade, »att det föll honom underligt före», men
bekräftade freden. Derpå följde frederna med kejsaren
och med en annan tysk furste, i Nimwegen, i hvilket
sistnämda fredsslut Sveriges sändebud fingo taga del,
dock med den befallning af Ludvig till sin minister,
»att han toge på sig följderna». Carl XI:s ovilja
steg, detta förmynderskap var olidligt, och när han
samma vår föll i en svår sjukdom, yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
