Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXII. Carl Gustaf Wrangel. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vännernas blommor. Så följde han konungen äfven
i slaget vid Lützen, der han fick i uppdrag att rida
med en order till venstra flygeln. Konungen hade i den
häftiga elden endast få omkring sin person, hvarför
Wrangel begärde att få stanna hos honom. Konungen
befallde dock: »Rid fort!», och han måste lyda. Då
han kom tillbaka, var konungen fallen. Aldrig förgät
han, ens i åldrens sena höst, denna dag, hvilken han
ock städse högtidlighöll med en sorgefest.
Gustaf Adolf hade, såsom bekant, bestämt, att,
om han skulle stupa, öfverbefälet skulle lemnas
åt Johan Banér, hvars uppmärksamhet äfven fästes
å den unge Wrangels tapperhet och mod, såsom vid
Zedemichs intagande under striden mot kurfursten
af Sachsen. Men Banér hade derjemte hos honom
upptäckt förslagenhet äfven i andra värf, hvarför
han uppdrog åt den unge mannen att begifva sig hem
till Sverige, för att der skaffa nya medel till
krigets fullföljande. Han återkom, af regeringen
upphöjd till öfverste vid lifregementet, till Banér,
som då stod i ett befästadt läger vid Torgau, med
en förstärkning af 8,000 man. Sjelf inqvarterades
han med tre regementen i Henneberg, hvarest han
angreps af österrikarne, men lyckades att slå dem
tillbaka. Sålunda, segerrik, begaf han sig med sitt
folk till hufvudarméen, hvarifrån han sedan skickades
att belägra staden Grosshayn, der han vid ett utfall
blef sårad, så att han föll af hästen och greps af
fienden. Österrikarne hade börjat släpa bort honom,
men varseblifvit den guldkedja, han bar kring halsen,
och stannat, för att rycka den af honom. Genom detta
dröjsmål kunde svenskarne hinna fram och åter frigöra
honom. I Torgau, dit han fördes, förlängdes hans
overksamhet af skarlakansfebern.
Då han åter tillfrisknat, fick han deltaga i den stora
reträtten till Pommern, hvilken betraktas som ett
mästerstycke och genom hvilken Banér räddade sin till
11,000 man sammansmälta armé undan fiendens 60,000,
i det han lyckades förena sig med Herman Wrangel
i Schwedt. Banér och Herman Wrangel kunde ej tåla
hvarandra. Carl Gustaf måste flera gånger medla mellan
sin far och sin befälhafvare. Brytningen emellan dem
blef dock till sist så stor, att den förre lemnade
sitt befäl och begaf sig hem till fäderneslandet.
Genom förräderi lyckades emellertid österrikarne att
bemäktiga sig fästningen Tribsee, hvars fall öppnade
Pommern för dem. Det såg nu illa ut för den svenska
hären, och den till generalmajor upphöjde 25-årige
Wrangel måste åter begifva sig till Sverige för
att skaffa undsättning. Han var snart tillbaka och
öfverlemnade till Banér en ny och väl rustad här,
bestående till största delen af ynglingar med mod
och kraft.
Banér följde nu sitt nya segerlopp, hvarunder Wrangel,
som öfverallt följde honom, delade hans lagrar. Kriget
öfverflyttades i kejsarens arfländer, och här intog
Wrangel genom en krigslist slottet Fetschau. Han
visste, att man der väntade undsättning, hvarför han
delade sitt folk i tvenne afdelningar och befallde dem
att i besättningens åsyn låtsa en strid med hvarandra,
som om den ene vore kejserlig, den andre svensk. Bäst
som de stredo, skulle den ena afdelningen i skenbar
förvirring taga till flykten och söka skydd af
fästningen. Detta lyckades. Slagbommen öppnades för
de flyende, som släppte in äfven de förföljande. Så
blef fästningen utan blodsutgjutelse intagen.
Banér följde efter med hufvudstyrkan och stod snart
med denna utanför Prag. Kort efter måste dock Banér,
hvars armé var för svag, söka sig andra platser för
kriget bch beslöt att företaga det märkvärdiga tåget
till Regensburg, der den nye kejsaren Ferdinand III
höll riksdag. De kejserliga fältherrarne hade högt
skattat denna stad, och Tilly sade vid sin död:
»Om Regensburg förloras, står kejsarkronan tillika
med baierska kurhatten på spel», tilläggande med
bleknande läppar: »Regensburg! Regensburg!» Också
grepos de der församlade ständerna af bestörtning, då
fiendens rop hördes från andra sidan floden och 600
svenska ryttare redan gått öfver isen. Ett plötsligt
töväder räddade staden. Banér hade insjuknat och dog
den 10 Maj 1641 i Halberstadt, öfverlemnande sitt
befäl åt de trenne generalerna Pfuel, Wittenberg och
Wrangel, tills Torstenson, hvilken han utsett till
sin efterträdare, hann inträffa från Sverige, der
han befann sig.
Afundsjuka öfver svenskarnes företräde, ville de
utländska öfverstarne vid hären göra myteri. Det
gick så långt, att, då Wrangel angrep Wolfenbüttel,
han måste i flera timmar ensam uthärda kampen med
fienden, under det att de tyska bundsförvandterna
från Lüneburg och Weimar stodo sysslolösa och
endast åskådade striden. Pfuel, som sjelf var
tysk, delade sina landsmäns missnöje, emedan han
trodde sig tillbakasatt af sina båda kamrater i
öfverbefälet, och råkade i synnerhet i osämja med
Wrangel. Omsider ingingo dock från Sverige medel,
hvilka återställde lugnet, under det att öfverbefälet
samlades i Torstensons starka hand. Wrangel fick
likväl ej deltaga i dennes första fälttåg, utan
måste begifva sig till Sverige, för att anskaffa
nya förstärkningstrupper. Han ankom äfven med
dessa under loppet af år 1642, så att Torstenson
slutligen såg sig i stånd att erbjuda de kejserliga
en hufvud-drabbning vid Leipzig, der den samma den 23
Oktober samma år äfven utkämpades och blef en seger
för svenskarne. Härtill bidrog Wrangel mycket, bland
annat derigenom, att han, då en del af de kejserliga
hade, i likhet med en anordning af Gustaf Adolf
vid det slag, han 10 år förut utkämpade på samma
minnesrika plats, dragit sig undan i en liten skog,
angrep dem i flanken och dref dem ut på fältet, der,
enligt hans eget yttrande, »hans ryttare så spelte
med dem, att knappt en enda undkom».
En mängd af de i Riddarholmskyrkan ännu hängande
fanor vittna om denna seger, af hvars rika byte
Wrangel fick en af fiendens öfverbefälhafvares,
erkehertig Leopolds, kalesch och guldservis.
Följande året beredde sig Torstenson att infalla
i sjelfva Österrike, då han kallades till
sitt härnadståg mot Danmark. För att inbryta
i Elbehertigdömena, delade han sin armé i tre
afdelningar, af hvilka Wrangel fick den ena och med
den intog Rendsburg. Slagen till lands, förtröstade
den danske konungen Christian på sin nybildade starka
flotta, med hvilken han seglade mot den genom Ludvig
de Geer utrustade svenska, under Thiessen, hvilken
han angrep utanför Slesvig. Striden blef oafgjord. De
båda flottorna – den svenska under Clas Fleming –
möttes åter vid Femern, der en drabbning stod,
i hvilken konung Christian förlorade ena ögat samt
fick 22 större eller mindre sår. Äfven denna strid
var oafgjord, men Fleming måste, för att afhjelpa
lidna skador, löpa in i Kielerfjorden. Torstenson
hade, för att kunna möta de kejserliga, som kommo
uppryckande, måst lemna Holstein, så att Fleming ej
hade något skydd från landsidan. Häraf begagnade sig
konung Christian, som lät sin flotta lägga sig utanför
Kielerfjorden och hålla den svenska innestängd,
medan han från Fyen landsatte 1,200 man, för att från
landsidan beskjuta denna sednare. Vid denna tid begaf
sig Wrangel, skickad af Torstenson, till flottan,
hvarunder hans slup besköts, så att af de 25 personer,
som åtföljde honom, 14 dödades. Tidigt på morgonen
den 26 Juli 1644, då amiralen stod i kajutan och
tvättade sig, kom en fiendtlig kula, som studsat
upp ur vattnet, in genom akterfönstret, krossade
hans venstra lår samt begge benen på tjenaren,
som höll handfatet. Fleming, som kände sin död nära,
kallade till sig alla flottans höfdingar och lemnade
öfverbefälet till allas öfverraskning åt Wrangel,
hvilket förordnande bekräftades af Torstenson vid
ett besök på flottan.
Wrangels lyckas vind började äfven blåsa i den
svenska flottans segel. Den ihärdiga nordanvind, som
en hel månad hållit flottan fängslad i Kielerfjorden,
kastade om samma dag, Wrangel tog öfverbefälet. Nu
hissades seglen och emot förmodan fanns sjön öfverallt
öppen. Den danske amiralen Gueti hade velat begagna
samma vind, för att ute på öppna hafvet erhålla bättre
plats för kamp med fienden, hvilken hufvudlösa tanke
också kostade den danske amiralen hufvudet. Wrangel
seglade alldeles obehindrad till Elfsnabben, hvarifrån
han begaf sig till Stockholm, der han, såsom flottans
räddare, blef i triumf emottagen. Och regeringen
stadfäste honom i öfverbefälet öfver flottan, fastän
den 70:årige riksamiralen Gyllenhjelm sjelf ville
göra tjenst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
