Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXII. Carl Gustaf Wrangel. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satte sig i rörelse på väg till Augsburg. Vid
Susmarshausen upphanns hans eftertrupp, 1,400 man,
af en svensk förtrupp, 800 man, under Kurck, och en
häftig strid uppstod, under hvilken förstärkningar
tillkommo på båda sidor. Melander blef skjuten, och
först nattens inbrott afbröt striden. Österrikarne
begagnade mörkret och begåfvo sig undan till
Augsburg. Genom denna kamp kunde den svensk-franska
hären gå öfver Lech, på samma ställe der Gustaf II
Adolf besegrat Tilly, och hela Bayern stod för dem
öppet. Man härjade vildt, dock svenskarne mindre,
ty »de bevisade framför de franska mensklighet,
ordhållighet och oegennytta».
Wrangel och Turenne beslöto nu att göra ett infall i
Österrike ofvan Ens, der protestantiska bönder skulle
resa sig, för att ansluta sig till dem. Kejsaren
räddades dock äfven nu genom tillfälligheter. Ett
oupphörligt regn föll och gjorde vägarne ofarbara,
hvarjemte floderna bragte öfversvämningar. Planen
öfvergafs derför, och eftersom Bayern var utätet,
måste de båda fåltherrarne begifva sig derifrån. Under
detta återtåg jagade Turenne och Wrangel en gång i en
af kärr omgifven skog vid Iserfloden. För att tryggas
mot öfverraskning, hade de ställt 600 ryttare på ett
näs, öfver hvilket allena man
kunde komma in i jagtskogen. Ryttarne blefvo
angripna och slagna af en ryktbar partigängare
Johan de Wert, som kommit till stället med
en öfverlägsen styrka. Stridsbullret väckte
dock de jagandes uppmärksamhet, och en hjort, som de
förföljt, visade dem en väg öfver ett vad,
genom hvilket de kommo undan.
Emedan Turenne ej ville gå till Öfra Pfalz, måste
Wrangel följa honom till Franken, hvarest de möttes af
underrättelsen om en fred, som afbröt deras ärorika
krigarbana, men äfven gjorde ett lyckligt slut på
denna krigsdram, öfver hvilken Gustaf Adolfs namn och
den af honom försvarade protestantismens idé, tankens
frihet, dock kastar ett skimmer af ideal storhet.
Wrangel hade visserligen gjort sig älskad af
soldaterna, derför att han ej höll så strängt på
krigstukten; men andra högre officerare, äldre än
han, kunde ej fördraga honom, hvilken stämning han
besvarade med en högdragenhet, som stegrade deras
missnöje, hvarför regeringen äfven såg sig tvungen
att se sig om efter en annan fältherre, och måste
Wrangel öfverlemna kommandostafven till prins Carl
Gustaf, i det han sjelf ersattes med guvernörs-posten
öfver Pommern, jemte förläningar. Han kallades dock
snart till deltagande i rådets öfverläggningar och
visste att i Stockholm genom sitt tycke för glans och
ståt ställa sig väl hos drottning Christina, sjelf
så praktlysten. Vid sin kröning upphöjde hon honom
äfven till grefve och gaf honom till grefskap Salmis
och Siustamaa, tvenne pagoster i Kexholms län.
Han förlorade dock hennes ynnest, derför att han
besökt hennes i onåd fallne förre gunstling Magnus
de la Gardie på Ekolsund, och flyttade derför ut till
Sko, der han sysselsatte sig med uppförandet af sitt
ståtliga slott, men avancerade till riksamiral.
Drottning Christina nedlade spiran och Carl Gustaf
besteg tronen, der han snart inledde planer på krig
mot Polen och Danmark. Wrangel skickades i hemlighet
till Öresund för att kunskapa om den danska flottans
styrka, hvilken han fann betydande, i det att den hade
ej mindre än tjugu linieskepp, fullt rustade. Vid ett
med konungen hållet rådslag tillstyrkte Wrangel, att
Danmark skulle först angripas. Fastän konungen redan
då tänkte på att genom Skånes, Hallands och Blekinges
intagande få en naturlig gräns åt sitt land, beslöt
han likväl att fullfölja Gustaf Adolfs plan om svenska
besittningar på andra sidan Östersjön.
Wrangel, som vid konungens kröning burit riksbaneret,
öfverförde, i sin egenskap af rikets vice-amiral,
med flottan den svenska hären och begaf sig, sedan
denna landsatts, till Danzig, hvars intagande ansågs
vara af vigt, såsom bildande ett lås i den kedja,
hvarmed Sverige höll på att omsluta Östersjön. Wrangel
måste dock här ligga alldeles overksam ända till sena
hösten, då han tillkallades af konungen, som lagt
hela Polen för sina fötter. Men detta reste sig samt
hyllade jungfru Maria såsom sin drottning; och den
djerfve Czarneski samlade en härskara, med hvilken
han bröt upp emot fienden. Wrangel ledde nu på svensk
sida i konungens broders namn krigsrörelserna. De
båda motståndarne möttes vid Gnesen, der polackarne,
efter ett det kraftigaste försvar, blefvo i grund
slagna. Czarneski vände sig mot Warschau, der han
förstärkte den belägrande polska hären och tvang
Wittenberg, som hjeltemodigt försvarat sig, att gifva
sig. Kurfursten af
 |
Basaltklippor vid stranden af Columbiafloden. (Tillhör art. "Underbar klippformation", se sid. 202.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
