Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXII. Carl Gustaf Wrangel. Axel Krook. - Underbar klippformation. - En faders testamente till sina döttrar. I. Sedlig skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu såsom yngling forlofvade han sig mot fadrens
vilja med fröken Anna Margareta von Haugewitz
i erkestiftet Magdeburg, med hvilken han, så att
säga, på fältfot gifte sig år 1640. Deras äktenskap
lyckliggjordes med fem söner, af hvilka ingen
öfverlefde honom, och fyra döttrar, af hvilka den
äldsta, Margareta Juliana, blef gift med grefve Nils
Brahe. Så kom Skokloster i den Braheska slägtens ägo,
och den store fältherrens stoft ditfördes.
Rikt begåfvad af naturen med reslig växt och ädla
anletsdrag, var han en riddersman i den tidens
tolkning och behagade såsom sådan högeligen drottning
Christina. Väl förebråddes han för praktlystnad
och fåfänga; men dessa fel
voro ej sällsyntheter hos den krets af stora män,
som i Gustaf Adolfs och hans dotters tidehvarf
spredo glans öfver svenska namnet, och hos Wrangel
fördunklades de af varm fosterlandskärlek, af stolthet
öfver att vara svensk och af fröjd i att bära det
namnet högt.
Jag minnes, huru jag i en af korridorerna på
Skokloster en gång bland mängden af tänkespråk
derstädes läste ett på latin, i svenskt mål så
lydande: »Stark i värf och ve vare hvarje dugtig
karl, så väl krigare som medborgare!» På få har det
tänkespråket så passat in, som på honom, hvars minne
hans samtid velat ständiggöra genom skådepenningen
med den sköna inskriften: Non est mortale quod opto
(Ej dödligt är, hvad jag åtrår).
Axel Krook.
Underbar klippformation.
Då vi nu förelägga läsaren ett par geologiska bilder
från Oregon-området i Amerika, så begagna vi oss
af ett par teckningar ur den kände resanden Biards
portfölj.
Den ena bilden (se illustrationen sid. 200)
framställer en basaltklippa, med ruinliknande
pelarformer, höjande sig på stranden af Columbia-
eller Oregonfloden, en af de största strömmar,
som flyta från Klippbergen till Stora Oceanen. Denna
klippa, liknande ruinen af trenne torn, fängslar redan
på afstånd den resandes uppmärksamhet. Icke långt
derifrån framflyter Walah-Walah, som med Ormfloden
eller Lewis’-Fork utmynnar i Columbiafloden och utgör
en af verldens vackraste floder. Den är 120 svenska
mil lång och på densamma röra sig seglare om 2–300
tons. Midt emot nyss nämda märkvärdiga monolit höjer
sig Mount Hood, en af de högsta spetsar man finner
på Kaskadberget, hvilket fått sitt namn från den
stora rad vattenfall, som störtar sig ned utför dess
höjder.
Den andra bilden (se föregående sida) framställer
salen uti en för icke länge sedan upptäckt grotta i
bergen i trakten af Valecito. En fransman, vid namn
Alhine, som hade vågat sig in i denna ensliga trakt,
för att söka guld, har först besökt hålan och derom
afgifvit en noga beskrifning. Två af hans följeslagare
nedstego med honom uti en djup, mellan branta klippor
sig nedsänkande öppning. Med spetsen af sina verktyg
undersökte de terrängen och bearbetade qvartslagren,
for att söka guldådror, då oförmodadt Alhine vid
undanbrytandet af ett väldigt klippstycke fann
framför sig en gapande afgrund. Till en början blef
ban förskräckt öfver det svarta djupet, och han var
villrådig, om han skulle våga sig längre. Sedan likväl
hans kamrater intalat honom mod, så lät han fästa ett
starkt rep om lifvet på sig och nedsteg på detta sätt
ungefär trettio fot, då han nådde bottnen. En fackla
nedsändes till honom och med tillhjelp af belysningen
från den samma tog han vägen till höger, krypande på
händer och fötter, hållande sig vid klippmuren. Öfver
hans hufvud bildade hvalfvet de
mest underbara former. Anländ till ändan af den
passerade förfärliga vägen befann han sig vid
ingången till en underjordisk håla, hvilken tycktes
otillgänglig till följe af ett framför liggande stort
klippstycke. Med någon ansträngning banade han sig
dock tillträde till grottan, som han fann smyckad med
stalaktiter och stalagmiter. Nu kallade Alhine på sina
följeslagare. Vid den gjorda upptäckten under denna
utflykt i jordens innandöme voro de alla temmeligen
nedstämda, ty rundt omkring herrskade en hemsk dödlig
stillhet, endast då och då afbruten genom vingslagen
af en flädermus, som fladdrade omkring facklan. Luften
blef dem allt tyngre och de hade svårt att hämta
andan. Det förekom dem, som om de befunno sig på
en underjordisk kyrkogård. De antände ännu ett par
facklor, och vid skenet, som fritt återkastades från
hålans väggar, upprullades för de tre skattgräfvarnes
ögon en tafla af gripande effekt: ett högt hvalf af en
temmeligen regelmessig oval form, hvarifrån nedhängde
stalaktiter i alla former och storlekar; de af tiden
förstenade vattendropparne liknade blommor, frukter,
arabesker och girlander i de underbaraste former. Ett
ensamt stående klippstycke bildade en platå eller
ett slags bordskifva, som tycktes vara bearbetad af
en skicklig stenhuggare. Då Alhine uppsteg på den
samma uppreste sig hväsande mot honom en väldig orm;
men så snart de andra ville angripa den, försvann
den ur deras åsyn. Nu undersökte de hålan närmare,
och huru stor blef icke deras förvåning, då de vid
foten af ett par väldiga stalagmiter funno en hop
ben, och deribland en del efter menniskor! Endast
skallarne voro förstenade, men gingo sönder, då man
ville lösa dem från deras plats. De undersökningar,
som med anledning häraf anställdes, gåfvo vid handen,
att benen tillhörde en utslocknad menniskoras, och
att döma efter de särskilta lager, som betäckte dem,
tror man, att de lefvat före syndafloden. De djerfva
resenärerna gåfvo hålan namnet »Kyrkogårdsgrottan»»
och återvände till dagsljuset med ett rikt geologiskt
fynd, för att fortsätta sökandet efter verkligt guld.
En faders testamente till sina döttrar.
I.
Sedlig skönhet.
Önskan att behaga är hos qvinnan ett verkligt
behof. Gud sjelf har i sin godhet velat så, för att
för qvinnan underlätta uppfyllandet af de talrika
pligter, hvartill hon är kallad här på jorden; men
det händer blott allt för ofta, att hon bedrager
sig i afseende på medlen att tillfredsställa
detta verkliga behof. Girig efter tomt erkännande
och beröm, sätter hon ofta sin närvarande lycka, ja,
till och med sin framtid på spel; åt de dåraktiga
fordringarne af en omättlig fåfänga offrar hon icke
sällan helsa, rykte och familjelycka, och betäcker
kanske slutligen sina gråa hår med skam och vanära.
Belt annorlunda förhåller det sig med den qvinna,
som allt ifrån den späda barnaåldern lär sig inse,
huru oändligen
mycket den sedliga skönheten förtjenar
företrädet framför den kroppsliga. Själens och
själsförmögenheternas gåfvor äro ostridligen de
enda, som bevara en älskvärdhet och en ungdomlighet,
åt hvilka tiden, i stället att försvaga dem,
tvärtom förlänar nytt behag.
En ärbar tillbakadragenhet är
hufvudkännetecknet på qvinnans sedliga skönhet. Hos den uppblomstrande
jungfrun tillkännagifver den sig genom en synbarlig
fruktan för, att verldens ögon ledas på henne:
blotta tanken derpå sätter henne i förvirring och
målar blygselns rodnad på hennes kinder; till och
med ett smickrande ord, som når hennes öra,
kommer henne att rodna; och kittlar detta
likväl hennes naturliga fåfänga, så erfar hon
dock i själen ett outsägligt misshag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
