Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reste sig »skogens skönhet», epilobium, med sina
röda, plymlika blommor vid sidan af några lummiga
löfpartier och en högstammig fura. Snart stod jag
bredvid denna trädgrupp, och kastande mig ned på
ett stenblock inom den krusiga bladbädden, blickade
jag bort mellan hvalfven och genom mitt hufvud for
tanken på vargklyftan i »Friskytten», Stoltzenfels
och Rolandseck vid Rhen, på drakar och skatter,
troll och tomtar. Ja, säkert hade någon osäll tomte
här dragit in, derföre suckade träd och telningar så
vemodsfullt, medan blad och strå fylldes af tårar,
och derföre var här redan natt, långt innan rymden
uppöfver svept sig i sin mörkblåa aftonskrud.
Intet buller nådde min ensliga plats. Jag kände mig
som en Robinson Crusoe på sin ö, men jag längtade
icke bort; en munk i sin cell kunde ej med mera lugn
tänka tillbaka på verlden, än jag i denna stund, och
jag fann ett stilla, outsägligt behag i att betrakta
de mörka, långa skuggorna omkring mig.
Men tyst! Hvarifrån kommer denna återupprepade,
mångdubblade klang, som källarhvalfvens eko så gällt
besvara?
Jag reste mig och var med ett hastigt språng uppe vid
furans topp – ännu ett, och ruinen låg bakom mig. Jag
kände i mina ben en oerhörd vighet och spänstighet och
jag stod i begrepp att med ett fågelartadt hopp ila
vidare, då det klara ljud, jag nyss hört, fjettrade
mig orörlig på min plats. – Det var en tusendubblad
bjellerklang, som nu återupprepades af berg och
dalar. Som på ett gifvet tecken kastade mark och träd
bort sin grönskande drägt. Jordens barm fylldes af
drifvornas kullar, medan träden prydde sina nakna
armar fulla af rimfrostens fasetter, som gnistrande
bröto sig mot ett fackelsken, hvars irrande flammor
föllo öfver oräkneliga slädar, som med kråmande och
dansande hästar, fladdrande nät och bandvippor allt
mera närmade sig.
Ur den första förgyllda släden hoppade en man, hvars
fina, qvinliga hy och stora, blåa, milda ögon stucko
fram mellan sobel och sammet. Han stödde sig lätt mot
en kavaljer, hvars bildsköna ansigte med ett uttryck
af vördnad och beundran var vändt mot honom.
»Vår fest skall bli lyckad; men, foi de gentilhomme,
Armfelt, du bär ju ingen mask!» – En blixt af missnöje
glänste i hans blåa ögon, i det han kastade en blick
på kavaljerens svarta mantel med dess breda, eldröda
slag af siden, hans röda skärp och röda väst.
»Jag har hållit på att putsa Aladdins lampa», svarade
han, »men jag skall kasta en domino af silfverskir
öfver mig.»
»Vraiment, rätt bra!»
Jag visste icke, om dessa ord gällde den tilltänkta
kostymen eller den syn, som nu mötte oss.
Från kullen höjde sig fristående korintiska
marmorpelare, mellan hvilka ett eldhaf bröt fram
och föll öfver kapitelernas yppiga acanthusblad,
och mot natthimlen aftecknade sig nu ett tempel,
liksom frambragdt af fantastiska andar ur »Tusen och
en natt», men hvars hela arkitektur öfverallt röjde
grekens smak, begränsning och formsinne.
Fackelbärarne hade samlat sig på en punkt. Lågorna
rörde sig kring dem likt otaliga irrbloss, hvars
sken föll öfver marmortrapporna och de dem omgifvande
ryttarestatyerna – mäktiga skepnader ur fosterlandets
historia – på hvilka de, liksom ock på obeliskernas
nedre partier, med yra och lekande eldtungor nästan
tycktes vilja bortslicka det blåaktiga månljus,
som bredde sig öfver dem eller flöt ned från »de
egyptiska spjutens spetsar».
Men öfver detta féeri göt Luna också ur sitt koger
de ymnigaste knippor af pilarnes briljanter, hvilka
skälfvande dröjde på frontonernas bilder – bilder
af konstens och vetenskapens, af skönhetens eller
kärlekens genier – för att slutligen med samlad
styrka gifva ökad glans åt en öfver hufvudfasadens
mittelparti sig höjande grupp, en Victoria med
frustande fyrspann och väldigt vingpar: ett
stjerndiadem öfver en gudoms panna.
Likt skönhetens urbild på vågornas skum, så höjde sig
slottet på snöhvita mattan, hvars fria ornering
med vexlande
skuggor utbredde bland färger från facklornas
bjerta orange en rik arabesk på den bländande duken.
Ett lätt moln kastar sin slöja öfver månens skifva,
fantasmagorien försvinner, facklorna släckas och
den bisarra broschyren är upplöst.
Och nu ila pelsklädda herrar och damer
med nästan ohörbara steg uppför de breda
marmortrapporna. Fransyska flödar från alla läppar,
artigheter vexlas, blandade med pikanta infall.
Uti den höga vestibulen, tätt invid två vid
uppgångarne till öfra etagen hvilande gyllene
sfinxer förändras hastigt denna lefvande tafla.
Pelsarne bortkastas, solfjädrar hvifta, styfkjortlar
trängas, och de med höga klackar försedda skorna bära
darrande sina ägarinnor, hvilka strött behagsjukans
rose öfver sina kinder och juveler och panascher i
det blonda, friserade håret. De mönstra hvarandra,
medan de skänka leenden till höger och venster åt
sirliga herrar i en hofdrägts korta, spanska kappa,
rikt veckade krås och pudrade lockar.
»Prenez garde, monsieur Desprez, att inte kungen
ser er tabatière,» hviskar en dame, som nu med en
drottnings hållning och en graties leende sväfvar
förbi. »Han finner er tabac tout affreux!»
»O, ma princesse!» ropar bugande den lille mörkhårige
mannen, till hvilken hon riktat sina ord, i det han
i en af sina vida fickor gömmer en sköldpaddsdosa.
Men prinsessan är borta, och i hennes ställe står en
bondflicka i en kort uppdraperad ljusröd kjortel och
ett trångt, svart sammetslif med en hvit blonderspets
korslagd öfver halsens liljor. Hennes blåa ögon lysa
skälmskt fram ur en halfmask, som lemnar obetäckt
munnens och hakans vällustiga rundning.
»Det vore synd om ni skulle komma i disgrace för en
så petite chose, monsieur Desprez», säger flickan och
vinkar mot honom med en glädtig abandon. »Surtout à
présent, sedan ni så à merveille lyckats med slottets
arrangementer!»
Den lille fransmannen gör en mannequinartad bugning,
gapar med vidöppen mun och gnider sig, grinande,
på magen.
Hvar har jag förut haft mina ögon, eftersom jag inte
sett, att han är en alldeles hvit pierrotfigur?
Men bort ilar bondflickan, följd af pierrot’en, och
efter dem yra omkring hvarandra masker och drägter i
alla färger. Kornetter vid Louis XIII:s musketerare,
med svajande plymer och spetsprydda stöflar, halfnakna
skottar och blomsterflickor från Florens, röfvare från
Apenninerna och jodlande tyrolare, doftande tulpaner
och rullande korthus med nickande tomtar på taken,
riddare med korsets tecken och vikingar, som vildt
slå mot blanka sköldar, abbéer med »pater noster»
på läpparne, nunnor, spanska grander, höga berg och
vederstyggliga babianer! Så från gemak till gemak
störtar denna brokiga samling och stannar först i en
rund sal af svindlande höjd och med ett kupolformigt
tak, prydt med gyllene kasetter, ur hvilka smyga
sig blad och rankors behagfulla slingringar. Men
högst i det djerfva sferiska hvalfvets midt blänker
en jättelik fönsterrosett, en nedåt vänd blomkalk ur
hvars hjertblad skjuta gyllene pistiller, stänkande
daggdroppars oräkneliga kristaller inom kretsen af
svärmande eldbin: en prismaskiftande krona med tusende
armar, derifrån vaxljus, hvimlande som himmelens
stjernor, sprida sin strålglans.
Denna kupol, med sina dristiga språng ofvan den
modillon-uppburna karnisens rand, målar sig för
ögat genom ljusskenets flor som en mångskiftande,
omätlig bubbla, lätt dallrande på svallet af osynliga
orkestrars toner.
Ett springvatten öfverstänker i regnbågens
färger en skog af doftande rosor, från hvilken
en dämpad musik strömmar ut, och efter hvars takt
de dansande maskerna röra sig, ömsom i en sällsam
oordning, ömsom i en stel menuett. Kring denna
skämtets och behagets verkliga tron höja sig,
likt en tyst lifvakt, azurblåa kolonner, krönta med
acanth-kapiteler af rödaste gull. Men ofvan
de gyllene bladverkens svällande kronor sväfva
i konstrikt mejslade grupper, med rankans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
