Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Welin och hennes hyresgäster. Af Sylvia. - Ett besök i Horten. Aldebaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och han tog till och med sängkläderna, så att mina
barn ... nej, hans barn, förstås, fingo ligga på
bara golfvet och vi, nej, de vill jag säga, hafva
aldrig rätt blifvit menniskor sedan dess; jag menar,
att det der folket aldrig rätt repat upp sina affärer
igen», och den stackars frun torkade ögonen med en
förklädessnibb samt erkände för fru Bast, att hon inte
rådde för, att hon hade ett så deltagande hjerta.
»Ja, mitt hjerta är också sådant; när något ledsamt
händer, står det alldeles stilla. Och jag fick just
en skräck i mig, då jag såg den stackars gossen gå
emellan de båda herrarne.»
»Det är klart som dagen, att de ha’ bysatt honom!»
»Kors, den der lagen tänkte jag var upphäfd!»
»Ja, inte vet jag! Men gumman får väl lof att skaffa penningar.»
»Tyst, der gick den svartmuskige öfver gården igen.»
»Att jag inte fick se honom!»
»Ja, jag är så matt och upprörd, att jag visst inte
orkar skura», återtog fru Bast, efter ett litet
besinnande, »jag kan derföre springa upp till fru
Welin med borsten igen.»
»Ja, när fru Bast ändå inte begagnar den, så ...»
Men fru Bast var redan uppe hos sin värdinna; och hvad
var naturligare, än att hon, som var boende i huset,
inträdde i köket, utan att först knacka på den olästa
dörren.
»Men tjugutretusen riksdaler, det är ju en
förskräcklig summa!» sade fru Welins röst.
»Jo, jo, unga söner kunna kosta! Tjugutretusen på
öret. Ja, det har sin riktighet!» inföll en grof
basröst.
»Och dessa penningar har då Emil ... tyst, jag tror
någon är i köket!» Och fru Welin visade sitt hufvud
i dörren.
»Jag är bara här igen med borsten», ropade fru Bast,
som väl visste hvad hennes frid tillhörde, och rusade
ut samma väg, som hon kommit.»
»Herre Gud!» sade fru Bast, så fort hon var öga mot
öga med frun i tygkängorna, »jag har visst inte förut
varit förtjust i fru Welin, men nu gör det mig ondt
om henne, hela menniskan såg ut, som om man doppat
henne i anilin. Och nu kan jag säga, att det gäller
inte mera eller mindre än tjugutretusen riksdaler!»
»Jag är som förstenad!»
»Jo, så står det till! Milde fader, hvad har han
funnit på! Stackars mor, hon har, som sagdt, visst
aldrig visat mig någon vänlighet, men jag kan beklaga,
ja, jag beklagar henne af hela mitt hjerta!»
Frun i tygkängorna försäkrade, att dessa tänkesätt
på det högsta hedrade henne.
»Nu vill jag se, hvad utgången blir på allt det
här!» Och fru Bast lutade hufvudet mot fönsterrutan,
resignerad att med tålamod afvakta händelsernas gång.
«Nej, se här är han och fru Welin bakefter honom! Hvad
i all verlden skall detta betyda?»
»Men det är visst inte Holm! Jag känner hvarenda
stadstjenare och en sådan är det inte!»
»Det är en af de detektive då! Herre Gud, tröste mig
för gumman, är hon nu också arresterad!«
»Hvad kan han ha’ funnit på, eftersom modern också
är inblandad?»
»Tänk, om han gifvit ut en revers, der han förfalskat
moderns namn; tjugutretusen, stackars menniska,
det är ingen småstyfver! Men är det henne möjligt,
så nog plockar hon fram dem – hon har mera än hundrade
gånger sagt mig: ’Om något ondt händer Emil, så lefver
jag inte öfver det!’»
»Det går en rysning öfver min rygg. Men jag tror fru
Welin likväl fri från att sjelf ha’ gjort något.»
»Det gör jag också, fast man skådar folk bara till
tänderna!»
»Ja, ja, det är nog så sant! Men sanna mina ord,
hon besöker honom bara i fängelset.»
»I dag kan jag inte göra någonting, mina ben bära
mig knappt! Få nu se, när gumman kommer hem; vi skola
passa på henne.»
Men huru påpassliga de båda väninnorna än voro,
så sågo de den dagen icke en skymt af sin
värdinna. På eftermiddagen blef den magerlagda
invigd i förtroendet om, huru mystiskt fru Welin med
son hade försvunnit. Den magerlagda talade om sitt
samvete, hvilket på inga vilkor kunde tillåta henne
att vara medveten om en olycka, den hon icke fritt
fick berätta, och att i händelse något brott vore
begånget, så hvem visste, om icke de sjelfva kunde
blifva invecklade och misstänkta för delaktighet
häri, i fall de icke öppet kunde se hvar menniska
i ansigtet och säga sina tankar? Till följe häraf
blefvo ögonblickligen tvenne trindlagda mamseller
uppe i vindsvåningen nedkallade, då de trenne fruarne
på intet sätt förnekade, hvad de visste i denna
hemlighetsfulla och invecklade sak. När qvällskuggorna
föllo, var det ingen af fru Welins hyresgäster, som
icke kände på sig, att något ledsamt händt; ingen,
från barnet, som bars på armen, till den stapplande
ålderdomen, kunde undgå inflytandet af den spännande
väntan, hvaraf luften nästan syntes inpregnerad, ja,
till och med den stora katten på gården gned sina
tassar mot nosen på ett sätt, som gaf tillkänna,
att också han tycktes ana något oråd.
(Forts.)
Ett besök i Horten.
En seglats, mina älskvärda läsarinnor, hvad
skulle ni säga om det? Ja, nej, åh ja – skönt! Alltså
öfvervägande ja. Sagdt och gjordt! Beslut och
handling äro ett hos eder, det vet jag, och derför
är endast frågan om, hvad vi skola välja för
farkost. Säkert skulle en af de fina kuttrarne ur
Svenska Segelsällskapet vara eder mest i smaken,
och då man känner Stockholmarens medfödda artighet,
äro vi öfvertygade om, att den furstliga »Dagmar», den
snabbseglande »Alma» eller den eleganta »Mathilda»
med nöje vore till edert förfogande. Då emellertid vår
seglats denna gången afser den norska kusten, hafva
vi närmare att utgå från Göteborg och vända oss
således till Göteborgs Segelsällskap, hvars jakter, af
den berömda Koster-fasonen, säkert lika beredvilligt
till oss öfverlemnas, så snart deras ägare få veta,
att ni ämna medfölja. Således om bord på »Ejdern»,
»Vanadis», »Sjöfröken», »Niagara» eller någon annan
af dessa angenäma sommarnöjen, och nu bär det af!
Se Göta-staden, den snart försvinner.
På ett par timmar man Marstrand hinner –
Ja, jakten flyger snabb som en pil,
På afton är man i Lysekil.
Här fullt af badgäster promenera,
Bekanta råkas, så en som flera,
Och vill man göra sig riktigt grön,
Man gör en tur med dem ut på sjön.
På Gullmar-fjorden man gladligt seglar,
När månen sig uti vattnet speglar,
Och se’n man landat, man går till kojs
Och drömmer kanske om – saylor boys.
Morgonen derpå fortsätta vi vårt vikingatåg till
brödralandet. Månne vi ej hafva tid att titta in till
Fjellbacka på vägen? Hvarför icke? Alltså hän öfver
den oroliga Sotefjorden och in till det pittoreskt
belägna fiskläget. Vi styra derföre emellan Gåsö och
Råö, förbi Hjertö och den vackra Hvalön, samt befinna
oss snart vid det märkvärdiga Gudmundsskäret.
»Hvarför är det der lilla skäret märkvärdigt?» hör
jag genast mina passagerare fråga. – Jo, vänta litet,
så skolen j få höra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>