Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Horten. Aldebaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en gång – så börjar ju hvar saga –
En prest i trakten, hvilken Gudmund het.
Om han var ung? Det måste man beklaga,
Att man det nu mer ej så noga vet;
Ty händelsen passerat länge sedan;
När som katolska tron var i sitt nedan.
När Christian tredje kommit väl till makten
Och blifvit konung uppå Danmarks tron,
Han sände andans män omkring i trakten,
Att der utbreda Lutheranska tron;
Men då blef presten Gudmund arg och svor, det
Han blott predika skall katolska ordet.
Men snart så kommo ifrån alla kanter
Kung Christians män, med läran ren och skön,
Och folket gerna hör de predikanter,
Som på dess moderspråk nu göra bön.
Då Gudmund sade: "Folket blir förbannadt,
Som ej mer Påfven tror; det kan ej annat."
Och vidt omkring den nya läran sprider
Sitt milda sken, den hyllas mer och mer.
Då Gudmund ser, att det ej tvifvel lider,
Att man hans helgon icke mer tillber,
Då tänker han: "Här hjelper ej predika;
Jag far till Påfven, jag här måste vika."
Så presten till en farkost sig begifver
Och talar, när han kommit väl om bord,
Predikande uti en helig ifver,
Han slutligen högt ropar dessa ord:
"Om ej katolska läran är den sanna,
Jag må vid närmsta skär i hafvet stanna."
Det kastas loss. Knappt presten hann till skäret,
Förr’n båten törnade och gick i qvaf;
Och derför än i dag den klippan bär ett
Namn efter presten, som der fann sin graf.
Den stackars presten bör man ju beklaga!
Så slutar Gudmundsskärets enkla saga.
Ja, mitt herrskap! så var det med den saken. Under
den lilla berättelsen hafva vi passerat skäret och
kunna ej annat än beundra det pikanta uti Fisklägets
belägenhet. På en smal strandremsa vid hafvet ligga
en mängd stugor, somliga ståtliga nog och nya, andra
deremot gamla och ruskiga, men kanske just derföre
mera tilldragande såsom ett artistiskt studium. På
pålar och stenkar ser man utanför stugorna, och ofta
nog sammanbyggda med dessa, de vid alla fisklägen så
vanliga sjöbodarne med sina åt hafvet vända gaflar
och utspringande bryggor. Strax bakom den smala
sträckan af byggningar reser sig det öfver hundra fot
höga Slottsberget, hvilket på flera ställen lutar
sig utåt, så att det bokstafligen hänger öfver de
nedanför varande byggningarne. Nästan beundransvärdt
vackert är Fjellbacka en klar sommarafton strax före
solens nedgång. Det öfver fiskläget hängande berget,
bekransadt samt här och der prydt med buskar och
grönt, skiftar då, i följd af sin stenart, i guld
och purpur.
Vi lägga till vid ångbåtsbryggan och mottagas genast
af den gästvänlige postmästaren L. derstädes. Har
äran presentera. – »Åh, mjuka tjenare, mjuka
tjenare! Herrskapet är ute på långtur – mycket
välkomna! – Har just nu fått präktiga ostron –
magnifika – var god stig in – får presentera min
gumma – varen så goda och varen ogenerade! – Ah,
der komma ostronen – se så, nu hjelpas vi åt att
duka. Se så der ja – varen så goda mitt herrskap!»
»Åh, herr postmästare, magnifika ostron!»
»Delicieusa!»
«Charmanta!»
»0ch en sådan anjovis! – den är superb!»
»Jaha jaha! Fjellbacka anjovis, verldsberömd,
prisbelönt i London, Boulogne, Malmö, Stockholm,
Paris o. s. v., skulle ödmjukast tro det.»
 |
Christianiafjorden, sedd från Hotellet i Horten. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
