Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Horten. Aldebaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället fått några år på sig, att under den vårdande
hand, som anlagt den samma, blifva en ganska angenäm
samlingsplats för varfvets befolkning.
Då en af sällskapet förut varit i denna gästfria stad
och är något bekant på stället, så presenterar han
de andre för varfs-chefen och några fler af norska
marinens officers-kår och tjenstemän. Ehuru norrmännen
äro, i likhet med engelsmännen, ganska oåtkomliga för
främlingar, som de icke äro bekanta med, och kanhända
icke minst för svenskar, så var här detta icke att
märka – kanhända dels emedan en af resenärerne var
känd förut, eller kanske äfven af det redbara och
öppna sätt, som alltid, i hvad land det vara må,
plägar vara hemmastadt hos medlemmarne af mariner.
Det är musik i Tivoli, äfven den en skapelse af
den person, som besörjt anläggningarne. Är det en
händelse eller en fin vänlighet? Vi tro nästan det
sednare – musiken spelar i afton nästan endast svenska
sånger. Resenärerna höra med nöje dessa toner; de
hviska sins emellan, och då X., Y. och Z. äro utmärkta
sångare samt den fjerde hjelplig nog, så passa de på,
under en paus mellan musikens föredrag,
och – – klart; tonar Kjerulfs herrliga tonskapelse
»Brudefærden» genom den stilla aftonen ut öfver
Christianiafjordens lugna vatten. Denna artighet
uppmärksammas, och, inbjudna till varfsbefälhafvaren,
njuter man den första aftonen i brödralandet af ett
angenämt familjelif.
När solen går upp uti purpurlågor
Och strör sitt guld öfver fjordens vågor,
Vi äro klara att oss bege
Rundt om i nejden, att den bese.
När kaffe druckits, en hvar uppträder,
Så fin och sprättig i sommarkläder,
Med hatt och handskar och käpp i hand,
Beredd att göra en tur kring land.
En vagn är redan qvällen förut beställd, och således
bär det af. Vi fara först åt söder utmed den i
morgonsolen glittrande fjorden och få, då vi taga
af till Borre kyrka, en vacker utsigt på ena sidan
åt Christianiafjorden och på den andra åt en liten,
i följd af sina stränder ömsom leende och ömsom
melankolisk sjö, vid namn Borrevand. Sedermera ila
vi utför och uppför backarne, rundt om nämde sjö,
till Nykirke.
Se, hur idyllisk är hela naturen
Här mellan bergen, der vägen går fram,
Och ner i dalen, de betande djuren:
Oxar och kossor och hvitaste lam.
Här man väl skulle en hydda sig önska,
Der ut på udden invid Borrevand,
Just der som klippan, beklädd med sin grönska,
Kastar sig stupande ned emot strand.
Hör! huru kyrkornas klockor nu ringa,
Hör! deras eko dör bort öfver sjön –
Allt är så fridfullt, naturen tycks bringa
Upp till sin skapare morgonens bön.
Det är söndag. Vi komma lagom för att åhöra en prest
i Nykirke, och vi ångra det icke. Det var en ren och
skön predikan, en predikan om kärlek och tro, och det
utan några svafvelsjöar eller tandagnisslan. Vi fara
vidare. Gran- och furuskogen tager något öfverhanden,
klipporna framträda tydligare, vi nalkas åter fjorden
vid det gamla herresätet Falkensteen. Då ingen tyckes
vara hemma, fortsätta vi och passera öfver en bro,
under hvilken en bäck från Borrevand, i sorlande fall,
nedrinner i fjorden till venster. På höger hand är en
högst pittoresk utsigt åt Borrevand, illustrerad af en
liten förfallen qvarn, påminnande om de taflor, våra
landsmän Gegerfelt och Hafström så gerna behandla.
Vägen går nu uppföre, tilldess en herrlig panorama
utbreder sig för våra blickar. Nedanför den höjd,
der vi befinna oss, ligger en massa små villor
och bostäder, omgifna af vackra träd och små
trädgårdar. Här bo de flesta af befäl och arbetare
vid verkstaden. Nedanför dessa behagliga ställen
utbreder sig den rymliga hamnen, hvari »Kong Sverre»,
»S:t Olof", »Nordsternen», med flera större och mindre
örlogsmän, fästade vid sina moringar, liksom ligga och vänta på att
få slippa loss. Till venster, det vill säga åt norr,
begränsas hamnen af de täcka öarne Löwö, Mellanön
ocho Östö med Vealös’ fäste midt emellan de båda
inloppen. Åt sydost se vi varfvet med Carl-Johans
värns fästning, storartade magasiner och verkstäder,
samt utanför dess mur kyrkan, exercishuset och chefens
med fleras boställen. Midt emot öfver fjorden ligger
Gjælön, från hvilken slottet Refsnæs höjer sina
tornspiror. Bortom nämde ö synes i solskenet de
glittrande fönsterrutorna i den gamla staden Moss.
Vi taga af till höger och fara rätt ned till den långa
ångbåtsbryggan. Till venster ligger hotellet, hvilket
äfven är gästgifvaregård och färjeplats, hvarifrån
med båt skjutsas till Trondvigen på Gjælön. Hit hörer
den af oss begagnade vagnen, och sedan vi betalt den
medföljande »gutten», infinna vi oss i matsalen i öfra
våningen, hvarifrån man har en präktig utsigt öfver
Christianiafjorden, hvilken är betäckt af en mängd
seglare och ångbåtar. Af de sednare lägga ej mindre
än fyra stycken till nästan samtidigt. Nedanför våra
fönster utbreder sig en nyanlagd trädgård, prydd med
en hög flaggstång.
Efter intagen middag återvända vi till varfvet. Vi
passera öfver en temmeligen ansenlig kanal eller
graf och befinna oss åter på den så kallade
»Holmen». Med chefens tillåtelse bese vi
sedermera etablissementerna. Mekaniska verkstaden,
kanonförrådet, möbel-salongen äro visserligen
intressanta, men rustkammaren och det ännu lilla,
men ändock ganska omvexlande museet böra framför
allt besökas. Det sednare är, liksom Tivoli m. m.,
en skapelse af varfschefen, kommendören och riddaren
C. H. Valeur. Kyrkan är ny, i spetsbågsstil, med
ett högt torn. Den ligger särdeles vackert på en
jemn upphöjning, nästan midt för expeditionshuset,
genom hvilket ingången är till varfvet.
Det är åter afton, och åter inbjudas vi till en af
tjenstemännen, der samtal, musik och sång omvexla med
förfriskningar, och sålunda njutes en den angenämaste
aftonstund.
Under en liten paus ropar en af resenärerna till Z.:
»Du måste nu sjunga en liten visa – gör det!»
Z. krusar, men det hjelper icke. Ombedd af de
älskvärda damerna, sätter han sig till fortepianot,
sägande; »Ja, mitt herrskap, ni få öfverse så godt
ni kan med:
Min hydda.
Jag mins en liten hydda
Ifrån min ungdoms vår,
Och höga klippor skydda
Den ännu år från år.
Men kanske frågar du, min vän,
Hvarför den tjusat ynglingen.
Men hvarför frågar du, min vän,
Hvarför den tjusat ynglingen?
Nå! hör då uppå svaret,
Som jag nu gifver dig:
Jo, derför att den var ett
Kärt ungdomshem för mig.
Nu frågar du ej mer, min vän,
Hvarför den tjusat ynglingen.
Nu frågar du ej mer, min vän,
Hvarför den tjusat ynglingen.
Jag kastas kring i verlden,
Med den man kämpa får;
Men kommer jag från färden,
Jag strax till hyddan går,
Och nu du gerna fråga kan:
Hvi längtar du än dit som man?
Och nu du gerna fråga kan:
Hvi längtar du än dit som man?
Jo, ser du, hörs jag svara,
Ty i den hyddan bor,
Min fästmö, vackra Clara,
Och så min gamla mor.
Och nu du ej mer fråga kan:
Hvi längtar du än dit som man?
Och nu du ej mer fråga kan:
Hvi längtar du än dit som man?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
