Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Horten. Aldebaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knappt hade Z. slutat sin lilla visa, förrän han
lifligt applåderades; en qvartett följde på visan,
och på detta sätt försvann qvällen fort.
Då vinden är nordlig, hafva vi beslutat att afsegla
på natten, hvarför man efter supéen skiljes från de
familjer, hvilkas förekommande gästfrihet bevaras i
tacksamt minne. Vi gå ombord, seglen fyllas af vinden,
jakten ilar ut ur hamnen, och länge kunna vi se de
hvita, hviftande dukarne, liksom deras ägarinnor
kunna höra
"Herr kapten! Sätt maskinen i gång, herr kapten!" etc.
Vinden friskar, småningom mörknar det, mer och
mer sjunka stränderna undan för vår syn, Bastö fyr
lyser som en klart tindrande stjerna. Den hedras
med en sång under förbifarten. Framåt rusar vår
jakt. Den ökar sin hastighet, skummet yr kring
dess välformade bogar, sällskapet om bord tyckes
ej vara sömnigt. Befälhafvaren och hans vänner
hafva insvept sig i kavajer och filtar, cigarrerna
blossa och samtalet afstannar småningom, kanhända
af de betraktelser, som passagerarne göra öfver sin
angenäma dag eller den vackra natten. Tystnaden
afbrytes endast af befälhafvarens entoniga befallningar
och besättningens återgifna lystringsord, såsom:
»Tänd lanternorna.»
»Tänd lanternorna, ja!»
»Syd till vest kurs.»
»Syd till vest var det.»
Eller också en rapport från vakten förut:
»Torgersö fyr om styrbord!»
»All right!»
»Fulehuks fyr rätt förut!»
»Det är bra! Ohoj der! kom akterut ett par man.»
»Akterut, ja!»
»Tag fram logglinan och glaset, så der ja. Calle håll
rullen! John! der har du linan, allt klart.»
»Klart är det – – törn! – – –»
»Törn! – får jag se! det är bra – sju knop, inte
illa – när vi passerat Fulehuk, så styr rätt syd och
»varsko» mig, när vi ha’ Färder rätt styrbord.»
»Skall ske, kapten.»
»Se så der, mina herrar», säger nu befälhafvaren till
sina gäster, »nu kunna ni gå till kojs, eller hvad
säga ni sjelfva?»
»Jo, det göra vi», svarar Z., »men skall du inte sjelf
’koja dig’, eller hvad det kallas att sofva?»
»Nej, jag tager sjelf rodret och låter folket sofva,
tills vi passerat Kosterfyrarne; sedan få Martin och
Johan ha’ vakten, medan Calle och jag hvila oss. Och
nu god natt med er!»
»God natt, god natt!»
Det är en skön natt, endast hafvets brus stör den
högtidliga tystnaden.
Tyst ilar jakten öfver svartblått vatten,
Den klyfver vågen med ett sakta brus;
Snart tusen stjernor i den ljumma natten
Upplysa hafvet med ett magiskt ljus.
Och Kosters fyrar uti vester glimma,
Likt eldar lysa de i nattens timma.
Just på en sådan stund sig själen höjer
På tankens vingar till en högre sfer,
Och skild från jordens grus, den gerna dröjer
Der uppe, der dess rätta hemland är.
Men länge får den ej dess sötma smaka,
Snart verkligheten för den ned tillbaka.
»En ångare på lä bog», rapporteras förifrån.
»Kan du se hans lanternor ännu?»
»Nej, men han styr visst rätt på oss», svarar Calle
helt lugnt.
En stund derefter ropar han: »Ångbåten har sett oss,
den lofvar, jag kan se hans röda signallanterna.»
»Godt! jag känner igen honom nu, det är en
gammal bekant, Excellensen Toll, han går till
Fredriksværn. Men se efter på lä bog, om du kan se
den nya fyren på Wäderöbod?»
»Kranbalksvis i lä synes den.»
»Så! – då få vi lofva litet. Strömmen sätter oss
något inåt land – så der – kom hit och tag rodret en
stund.»
Då det nu börjar att dagas, ombyter vakten, och vid
middagstiden är man åter i Lysekil.
»Skola vi stanna qvar öfver balen i afton?» frågar
Z. på eftermiddagen.
»Ja, hvarför inte? Fråga de andre.»
Således afgjordt,
vi bevista balen, och taga afsked tidigt morgonen
derpå i soluppgången från denna lilla lifvade
badort, som, enligt hvad det tyckes, går mer och mer
framåt. Vi passera nu Gåsö, en af de bäst bebyggda
platserna i skärgården. Detta kommer sig deraf, att
ön nästan endast bebos af sjökaptener och styrmän,
hvilkas prydliga byggnader taga sig väl ut från
segelleden. Efter att med frisk bris hafva seglat
förbi Gullholmen och genom Mollösund komma vi till
Kyrkesund.
Minsann, står inte fru O–n der sjelf på bryggan! Åh,
då måste vi lägga till på en liten stund och helsa
på den präktiga gumman.
»Se så der, ja! Nu är man i land. God morgon, min
bästa fru O–n! Måste nödvändigt lägga till litet,
för att fråga hur det står till.»
»Mycket bra mina herrar, välkomna! välkomna! vill
ni inte stiga in och dricka en kopp kaffe?» säger
den vänliga frun, och snart är man hemmastadd i det
gästfria huset.
Härefter ro vi öfver sundet, för att bese S:t
Olofs vallar. Högt och brant reser sig berget,
på hvilket dessa gamla minnesmärken hafva sin
plats. Sagan säger, att Konung Olof förvandlat några
trollqvinnor, som velat hindra hans framfart, i dessa
stenstoder. Ännu hör man någon gång sjungas den gamla
visan härom:
"Sanct Olof konung och hans bror,
De tvistade om Norges skär:
Hvilken af oss bäst segla kan,
Han skall vara kung i Norges land" etc.
Emellertid försiggick uppklättringen icke utan sina
löjliga episoder. Y., som alltid var ytterst gentil,
och icke ville smutsa ned sina stöflar, talade vid en
pojke, som följde oss, att denne skulle bära honom
öfver en liten mosse vid foten af berget. Z., som
alltid är full af gyckel, ropar åt pojken: »Akta dig,
du trampar på en orm!» Pojken blir rädd och vänder sig
om, han förlorar balansen, och både han och Y. stå på
hufvudet i dyn. Vi åskådare skratta naturligtvis åt
den olycklige; men detta förtretar Y. så mycket mera,
som han är ond förut. Han rusar efter Z., som ilar
uppför berget. Då vi andre komma upp, sitta Z. och
Y. genomsvettiga och andfådda, så att de ej kunna
yttra ett ord. X. är förtjust öfver deras missnöje
och proponerar genast, att vi skola sjunga en sång.
»Sju-un-ga, när man in-te kan an-an-das», svarar Y. förtretad.
»Sju-ung so-so-lo, d-u-u», stammar Z., halft skrattande.
Snart är det dock slut på vreden,
Och en sång här stämmes opp,
Till beseglandet af freden,
Hvilken slöts på bergets topp.
"Sången bäst är i naturen",
Sade Y., när den var slut.
"Ja, ty den kan tämja djuren",
Svarar X., ser listig ut.
Det sednare besvarade Y. med att skrattande taga
X. under armen och fråga honom, då vi började stiga
ned för berget, »om bror tänkte på både Z. och sig
sjelf, efter han han talte i pluralis».
Vi fortsätta nu vår resa efter ett »sjungande» farväl
till vår vänliga värdinna och anlända på aftonen till
Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
