Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»’Qvinnotårar torka, som dagg för solen’, svarade
baronen. ’Nu först kan ni se den dag till möte, då ni
skall kunna säga: Jag är envåldskonung i mitt rike.’
»Jag kunde ej höra mera af deras samtal, blott att en
suck gick från konungens bröst. Emellertid hade jag
intet lugn, innan jag fick berätta er detta, och som
jag hoppades, ni ej skulle misstycka min otålighet,
tog jag denna stund i akt, för att få göra det utan
vittnen. Må detta lända mig till ursäkt, om ni blifvit
störd i er morgonsömn.»
»Min kära Malins välmening är sig alltid lik. Jag
inser den och tackar dig», sade drottningen, i det
hon vänligt nickade mot Malin. »Nu önskar jag dock
ensamheten, för att förrätta min morgonandakt. Må
Gud förlåta mig, om jag icke kan bedja lika varmt för
Gyllenstjerna, som för mitt lands öfriga inbyggare.»
Då drottningen befann sig ensam, lyftade hon sitt öga
mot höjden och tackade Gud för den upptäckt, han genom
Malin låtit henne göra. Hon ville icke mera i sin
makes hjertelag söka en orsak till hans uppförande,
utan tro, att det under den kalla ytan fanns kärlek,
liksom eld under Heklas is, och hon bad om tålamod
och kraft att smälta skorpan öfver det varma djupet.
Hvad som dock låg henne smärtande qvar på hjertat,
var tanken på Segerhjelm. Att bedraga hans väckta
förhoppningar var för ett sinne, så flödande af godhet
och begär att glädja andra, som hennes, föga mindre
smärtsamt, än förödmjukande. För att emellertid i
någon mån godtgöra hvad som ej stod att ändra, gaf hon
åt danska ministern, som samma förmiddag hade sin
afskeds-audiens för att återvända till Köpenhamn, det
uppdrag, att i hennes namn tillförsäkra Segerhjelm
en rundligt tilltagen summa, för att genom några års
resor i främmande länder fortsätta sina studier och
förkofra sina kunskaper. Innan ministern skildes från
henne, sade han med en ton, som vida mer uttryckte
välviljans, än politikens intresse:
»Det gifves dygder, som icke äro skapade for tronen,
och till dem hör en anspråkslöshet, lik eder. Hvad
jag från första stunden befarade af enkedrottningens
uppförande mot eder, har tyvärr besannats, och den
förändring, hvarpå ni hoppades, har uteblifvit. Edra
företrädesrättigheter äro åsidosatta, men ännu är
tid att återtaga dem.»
»Hans majestät konungen känner mig tillräckligt,
för att veta, huru litet jag älskar att täfla om makt
och hedersbevisningar, och tillåter mig derföre att
afstå dem åt hans moder.»
Ministern ryckte omärkligt på axlarne och sade:
»Ni är dotter af en konung och regerande drottning;
ni är den första i ert rike, och det tillhör er att
upprätthålla er värdighet som sådan.»
»Ni bör besinna enkedrottningens ålder och min ungdom.»
»Och ni exemplet från det danska konungahuset.»
»Emedan drottning Sofia Amalia var för högsinnad att
bibehålla ett första steg, hvartill hon ej mera fann
sig berättigad; men utan detta, skulle väl konung
Kristian uppträdt som domare mellan sin moder och
sin gemål? Jag tror det icke, och skall af allt
hjerta afböja en missämja inom vårt hus, af så ringa
anledning.»
»Sveriges drottning är ännu den samma, som Danmarks
älskade prinsessa. O, kunde jag säga, att ni är lika
lycklig, som god!»
»Jag är det!» sade Ulrika. »Helsa alla mina
kära! ... och», tillade hon med halfqväfd röst,
»säg dem, att, om jag fäller tårar, är det bjott vid
saknaden af dem.»
*
Från Halmstad togo de båda drottningarne vägen öfver
Jönköping till Örebro, der konungen skulle möta, för
att föra sin gemål till Kungsör, der Ulrika skulle
uppehålla sig intill tiden för sitt högtidliga intåg
i hufvudstaden. Hon åkte i enkedrottningens vagn och
till venster om denna. Baklänges åkte fröken Greta
Wrangel, favoriten bland enkedrottningens hoffröknar,
och bredvid henne låg en
sammetskudde för Armida – ett kräk af spansk ras,
krushårig, argsint och okostig, ett mönster för alla
de olater, som menniskan kan inympa på ett sådant
djur. Alltid besvärlig för alla, utom för sin höga
ägarinna och för fröken Greta, var Armida det i ännu
högre grad på resor, hvaraf hon ingalunda tycktes
road. Än ville hon titta ut genom det ena, än genom
det andra vagnsfönstret; än tumla om på vagnsgolfvet,
för att nafsa de åkande i fötterna eller söndertugga
deras klädningar; än krafsa sig upp i deras knä
o. s. v., – med ett ord, hon var en plågoande,
som kunde tiodubbla hvarje väglängd. På den tiden
åtgick för en resa mellan Halmstad och Örebro hela
fjorton dagar, ett långvarigt prof för styrkan af
Ulrikas föresats, att med tålamod och fördragsamhet
uthärda den tryckande tråkigheten i enkedrottningens
sällskap.
En dag inträffade, att Armida befann
sig illamående. Hon låg stilla på sin dyna,
ville icke äta hvarken rån eller sockerbröd,
andedrägten var flämtande och försöken att skälla
voro vanmäktiga. Hedvig Eleonora var tröstlös och
fröken Greta spelade rollen af förtviflad. Kontrasten
af Ulrikas lugn stötte enkedrottningen och ökade
retligheten af hennes lynne.
Lyckligtvis var det så bestäldt, att det kungliga
tåget samma dag på eftermiddagen skulle inträffa
i Jönköping och der stanna till den påföljande,
hvarigenom nämda obehag blef för den unga drottningen
förkortadt.
Vid framkomsten till staden, der länets höfding
gaf en bankett till de båda drottningarnes ära,
blef Armidas vård anbefalld åt en af kammarfruarne,
med föreskrift om den noggrannaste tillsyn och
omsorgsfullaste skötsel. Djurets onda tilltog
dock med hvarje ögonblick, och den arma kammarfrun
förutsåg den olyckligaste utgång. Hon gret af oro
och darrade af fruktan för sin höga matmoders vrede,
om det kära kräket skulle gifva upp andan under
hennes frånvaro. Bland betjeningen, som åtföljt
enkedrottningen på resan, var en gammal kammartjenare,
Darin, hvilken i mer än tjugu år varit i hennes
tjenst och stod högt i hennes gunst. Han var af ett
godmodigt sinnelag och använde aldrig till andras
skada det insteg, han hade hos sin kungliga matmoder,
då han icke förnärmades i den ömtåliga punkten af
sin värdighet. Då Armidas försämring och den stackars
kammarfruns förtviflan kommo till hans öron, tänkte
han: »Hvi skulle icke jag förbarma mig öfver en
medtjenare?» och gick så att bedja sjukvårdarinnan
vara vid godt mod, ty, stod någon bot till, visste
han nog, hvar den skulle förskaffas. Han, som var
bördig från den lilla staden, hade der en svägerska,
enka efter en hans broder och hvilken stod i stort
rop för sina underbara krafter och kunde åstadkomma,
hvad ingen annan förmådde. Hon kunde signa bort
sjukdomar från menniskor och djur, i händernas
linier läsa framtidens öden och med ofelbar säkerhet
förutsäga kommande händelser, o. s. v. Hon var, med
ett ord, invigd i alla dessa mysteriösa konster, på
hvilkas kraft ingen då för tiden tviflade och medelst
hvilka deras ägare bröto guld ur okunnighetens mörka
klyftor. Henne, som Darin i alla händelser, såsom en
god slägting, ämnade besöka, beslöt han tillkalla
till favoritens räddning. Men då han påminde sig
allt, hvarmed denna, aftonen förut, låtit förpläga
sig af siskonkorf, pastejer m. m., fattades han af
en eskulapisk ingifvelse och gaf patienten en dosis
sal catharticum (bittersalt), innan han gick till
svägerskan.
Denna märkvärdiga person var på stället allmänt känd
under namn af »kloka mor Dora». När hon fick höra,
hvarom fråga var, lydde hon beredvilligt Darins
kallelse. Hon var till sin gestalt storväxt och
kraftfull, anletsdragen voro bestämda, med ett
genomgående uttryck af klokhet, blicken stadig och i
väsendet låg ett lugn, som ingaf aktning. Hon visste
att uppbära sitt anseende, hvilket väl i sin mån
bidragit att förskaffa henne sitt rykte. Af Darin
införd, gick hon fram till Armidas sjukbädd, gjorde
några mystiska tecken öfver henne och betraktade
henne noga.
»Hvad säger ni?» frågade den i hjertångest stadda
kammarfrun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0223.html
