Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ett vackert, ett mycket vackert djur; rasen äkta ...»
»Skall det lefva eller dö?»
Dora skakade betänkligt på hufvudet.
»Hennes majestät blir
utom sig, om Armida är död, när hon kommer från
banketten.»
»Det onda har gått långt, men jag vill göra, hvad
jag kan, ni skall snart få veta utgången; men jag
vill vara ensam med det sjuka lilla kräket.»
»Det vågar jag ej; hennes majestät har befallt mig
att ej ett ögonblick vika ifrån det.»
»Då blir utgången ganska oviss. Det finnes onda ögon
och mera sådant, som kan förtaga krafterna.»
»Jag har inga onda ögon, och jag skulle vilja sluta
dem for alltid, kunde jag dermed rädda Armida.»
»Jag skall försöka, men vet ej, hvad jag förmår»,
sade Dora.
»För att ej mina ögon må vara er till hinders, vill
jag vända mig ifrån er», sade kammarfrun och drog sig
tillbaka i en fönsternisch, derifrån hon dock kunde
iakttaga Doras åtgöranden. Armida gaf plötsligt
en lifsyttring, som försatte både kammarfrun och
undergörerskan i stor häpnad.
»Hon dör!» ropade den förra.
»Jag tror motsatsen», sade den sednare.
Efter en stund visade sig, att Dora hade rätt, ty det
dröjde ej länge innan Armida började krya till sig,
morra åt Dora samt med god aptit tömma ett tefat med
grädda och sockerbröd.
Vid hemkomsten från banketten möttes enkedrottningen
af konvalescenten, som med ett högljudt skällande
och oförsynta hopp gaf sitt återvunna välbefinnande
tillkänna. Att ett underverk åstadkommit detta,
fann Hedvig Eleonora helt naturligt och lät genast
förekalla Dora, för att, utom den rikliga belöning,
hon lät tillställa henne, också gifva henne sin höga
bevågenhet tillkänna.
Begäret att på underbara vägar afhjelpa vår
kortsynthet och genomtränga den slöja, som betäcker
morgondagen, har i alla tider visat sig mäktigt
hos den svaga menniskan och icke minst hos de högst
uppsatte. Vi vilja icke klandra dem derför, utan finna
i stället ganska naturligt, att de, som hafva högsta
insatsen i lifvets lotterispel, äfven lifligast
omfatta förutbestämmelsen af dragningen. Den
upplysning, som i våra dagar titulerar tron på
spådomar för vidskepelse, hade på den tiden trängt
till få, och till dessa undantag hörde ingalunda
Hedvig Eleonora. Då hon förnam Doras egenskap som
Sibylla, tviflade hon icke på, att hon var lika
ofelbar såsom sådan, som hon nyss visat sig vara
såsom undergörerska i det fack, hvarpå hon aflagt så
öfvertygande prof. Resultatet af allt detta blef,
att hon anmodade henne, icke allenast för sin egen
del, utan äfven för unga drottningen, till hvilken
hon skickade Greta Wrangel, att underrätta om Doras
ankomst.
Ulrika hade redan, med undantag af Malin, afskedat de
damer, som bestredo hennes uppvaktning, då fröken
Greta inträdde med budet från enkedrottningen. Ulrika,
som i sin religiösa fromhet måhända skulle afvisat
som en synd försöket att upptäcka, hvad Gud för
oss förborgat, fick dock icke tid till långa
öfverläggningar, innan spåqvinnan inträdde.
Dennas resliga gestalt och säkerheten i hennes
hållning lemnade icke Ulrika oberörd af ett eget
intryck. Hon betraktade henne med uppmärksam blick
och sade: »Hvem är ni?»
»Hvem jag är? Ers majestät är då icke
underrättad? ...»
»Ert namn?» ville jag säga.
»Mitt namn är Dora, och kallas jag af folket ’den
kloka’, till följe af min förmåga i ett och annat,
synnerligast att se, hvad som förestår menniskorna
och hvad de i framtiden skola upplefva.»
»Ni tyckes vara ganska säker på er förmåga.»
»Emedan den aldrig besvikit mig. I hvarje hand, den må
vara en drottnings eller den uslastes i hennes rike,
står en skrift ristad, som aldrig ljuger för den,
som fått syn att läsa den.»
Dora sade detta med en ton, som var öfvertygande,
och ett lugn, som imponerade.
En lätt rysning genombäfvade drottningen, och med
synbar motvilja höll hon sin hand tillbaka.
»Ni tvekar, nådigaste drottning?» sade Dora litet
missnöjd. Drottningen räckte henne handen. Nu drog sig
Malin mot dörren, för att icke visa en otillbörlig
nyfikenhet; men Ulrika hejdade henne med en blick,
och hon stannade på ett grannlaga afstånd.
Dora betraktade noga drottningens hand och sade:
»En sådan fin liten hand har jag aldrig förr sett
för mina ögon. .... Märkliga linier, förunderliga
streck! .... Nå, nå! så höga händer kunna icke likna
andra! .... Hvad kungligt är, skall ha’ sitt för
sig! .... Ers majestät skall möta mycken
kärlek i sitt nya land. .... Lefnadslinien? .... ja,
från den
utgå många bi-linier. Ers majestät skall få flera
arfvingar, och deribland en, som skall bli en stor
och mäktig konung och skaffa sig ett rykte, som skall
gå verlden om; det fattas icke regerande kronor för
fleras hufvuden, så att stor makt och många spiror
skola utgå från det svenska, nådiga konungahuset. Idel
välgång och ära synes vara det beskärdt.»
»En lycka utan afbrott är mer, än man vågar tro på»,
genmälde Ulrika,
»Nå, det förstår sig, att lyckolinien också har sina
afbräck, men på er höga plats är det ej så farligt.»
Ett sorgligt leende drog sig öfver Ulrikas läppar.
»Om ni icke vore den ni är, skulle jag säga, att
... men det är omöjligt!»
»Säg ut, hvad ni menar! Hvad skulle vara omöjligt?»
»Att någon illasinnad ville ställa sig i vägen för
er och göra er skada.»
»Och vidare?» frågade drottningen med en suck.
»Ingenting vidare!» sade Dora med en misstänkt
förbehållsamhet.»
»Ni fruktar att oroa mig; men jag ber er icke göra
er några skrupler i den vägen.»
»Nå väl då, efter ni vill höra det! Det är
besynnerligt, mycket besynnerligt! Det är, som ville
sorgerna följa er, men glädjen icke öfvergifva er.»
»Och den der illasinnade», inföll Malin lifligt,
»skall icke han nödgas vika?»
»De ondas anslag skola ej hafva långvarig framgång!»
sade Dora mystiskt. Malin vexlade en betydelsefull
blick med drottningen, som på tyska sade: »Nu,
Malin, är turen hos dig, ty du vill väl icke försumma
tillfället att få veta dina öden.»
Vid sina sjutton år var Malin ännu ett barn, som
icke börjat känna, hvad det är att lefva, eller,
med andra ord, att älska. Den gnista, som slumrade
i hennes bröst, var omedveten om beskaffenheten af
sitt väsende, och allt hvad hon kände och tänkte,
hänförde hon till sin kärlek till Ulrika. Denna var
henne som ett kulördt synglas, af hvilket alla föremål
lånade sin färg. I den hade hon sin hela tillvaro,
sin glädje, sin sorg; ja, hon kunde ännu icke fatta
sig sjelf som ett deraf oafhängigt väsende. Hon
besvarade drottningens fråga endast med ett: »Ack,
ers majestät!»
»Du är således icke angelägen att få veta, hvad dig
förestår? Och icke vill jag uppmana dig.»
»Ett skulle jag önska veta; men det står ej skrifvet
i min hand, och derom kan ingen annan säga mig något,
än ...» Här afbröt hon sig sjelf och slog ögat till
jorden.
»Än hvem?»
»Ers majestät sjelf», stammade Malin rodnande.
»Jag?» frågade Ulrika, lät affärda spåqvinnan och
frågade, sedan hon derefter befann sig ensam med
Malin:
»Låt nu höra den vigtiga fråga, du af mig önskar
besvarad!»
»Det var ett obetänkt ord, och jag tror jag önskar,
att jag icke sagt det.»
»Jag trodde icke, Malin skulle säga något, hvarför
hon behöfde frukta, eller att hon skulle återtaga
ett för mig hyst förtroende.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
