- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
221

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 192.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Nej, ack nej; men ... kanske skall ni anse min
nyfikenhet opassande, näsvis ... kanske skall ni
förtörnas.»

»Du har då rönt så fruktansvärda prof af min vrede?»
sade drottningen och strök hennes mörka lockar.

Malin kysste hennes händer och sade med knappast
hörbar stämma: »Den stackars svensken?»

»Hvilken?»

»Han, som i trädgården på Fredriksborg anropade er
med en bön.»

»Segerhjelm? Hvad vet du om honom?» frågade
drottningen med en ton, som ej allenast tillkännagaf
förundran, utan äfven missnöje.

»Ganska litet och så godt som intet! Jag vet blott,
att han hade något rätt tungt på hjertat och tog sin
tillflykt till er, och att er högsta glädje är att
hjelpa dem, som åkalla er; derföre ... Jag har ofta
tänkt på, huru det kan komma att gå honom, då det nu
föll sig så, att ... att ... det kom mig på läpparne
...»

»Hvem har yppat för dig något härom?» frågade
drottningen allvarsamt.

Malin berättade nu sitt sammanträffande med Segerhjelm
och hvad han derunder meddelat om sin bön till
Sveriges blifvande drottning och de förhoppningar till
dennas nåd, hvari hon (Malin) sökt befästa honom.

Denna berättelse uppref nästan till sin första sveda
det sår, som Karl genom sitt återtagna löfte tillfogat
drottningen, och sedan hon lugnat Malin öfver den unge
mannens öde, för hvilket hon förrådt sitt intresse,
djupare än hon kanhända sjelf anade det, bjöd hon
henne aflägsna sig, för att komma till hvila efter
denna mödosamma dag.

Innan Ulrika lyckte sitt öga till sömn, genomgick
hon ännu en gång i tankarne Doras spådomar. Sorgen
skall följa mig
... ja, den har redan hittat
min väg! .... Men glädjen skall icke öfvergifva
mig!
.... Nej, nej! så länge jag vågar hoppas på
Guds och min gemåls kärlek, skall den icke fattas
mig!» Och under bön, att hon aldrig måtte göra sig
ovärdig dessa, sänkte sig sömnens englar kring hennes
hufvudgärd och togo henne under sina vingars skygd.

*



Påföljande dag fortsattes resan, och Armida tycktes
riktigt vilja taga sin skada igen för den föregående
dagens ofrivilliga stillhet. Den tjugunionde Maj
anlände det kungliga tåget till Örebro, der konungen
var till mötes. Han helsade Ulrika med ett gladare
ansigte, än det, hvarmed han i Halmstad lemnat henne,
och betygade henne, om icke i förtjusta, dock i milda
och vänliga ordalag sitt nöje att se henne frisk
och välbehållen och påskyndade med otålighet afresan
derifrån till sitt kära Kungsör. Detta ställe, som
genom sin täcka belägenhet vid Arboga-åns utmynning i
Mälaren, sin leende naturomgifning och aflägsenheten
från hufvudstaden utgjort en omtyckt och ofta besökt
vistelseort för drottning Kristina, var Karl XI:s
afgjorda älsklingsplats. Här kunde han frigöra sig
från denna etikett, som så litet öfverensstämde
med hans lynne, men hvars fjettrar han ansåg den
kungliga värdigheten förnärmande att afskudda sig;
här kunde han, för det trånga utrymmets skull,
afsäga sig alla besök, som voro honom besvärliga,
och lefva i säkerhet för de främmande diplomaternas
uppvaktningar; med ett ord, här var honom godt att
vara, och denna känsla öfvergick i fullt mått till
Ulrika. Slottet, eller rättare "kungshuset", bygdt
af trä, uppfyllde i intet hänseende anspråken på en
konungaboning, men i all dess enkelhet märkte Ulrika
vid första anblicken spåren af en vänlig omtanka
för hennes smak. I förstugan och i korridoren till
hennes våning voro målningar, föreställande arkadiska
scener i medaljonger, omgifna af blomsterornamenter,
sins emellan sammanbundna genom mytologiska emblemer,
hvilkas friska färger tillkännagåfvo, att de nyss voro
anbragta på duken. Hennes enskilta rum voro prydda
med dyrbara konstsaker, som Kristina hitsamlat,
och i sitt kabinett fann hon porträtterna af hela
den danska konungafamiljen.

Vid denna syn brast hon i tårar, vände sig till Karl,
som sjelf förde henne omkring i slottet, fattade hans
hand och sade: »Aldrig, aldrig skall jag förgäta denna
kärleksfulla öfverraskning!»

Konung Karl fann aldrig ord för sina vekare
känslor, men han såg på sin gemål med en blick, som tolkade,
att han icke var känslolös för den rörelse,
hon erfor. Derpå förde han henne fram till ett fönster,
visade utåt och sade: »Hur tycker ni om detta?»

Här nedanför syntes nämligen, i regelrätta rader,
enligt den tidens trädgårdsstil, en samling sällsynta
orangeriväxter i prydliga vaser.

»Detta öfverträffar min förväntan», sade Ulrika. »Jag
trodde icke, att så rara växter trifdes här.»

»Jag har låtit min trädgårds-intendent, Hårleman,
göra denna anläggning och hitflytta växter från vår
trädgård i hufvudstaden; ty jag vet, att ni älskar
blommor.»

Sedan det inre af kungshuset blifvit beskådadt, ville
konungen äfven visa henne sina hästar och lät framföra
dem på gården; hon berömde äfven dessa, synnerligast
dem, han begagnat i kriget. Kungen utvalde tvenne
till ridhästar åt henne och lofvade, att hon skulle
få se ännu vackrare, då de kommo till Strömsholm.

Nu följde en tid af lycka och solsken för Ulrika. De
kungliga makarne syntes dagligen, sida vid sida, till
häst, i i vagn eller till fots, i de vackra nejderna
kring Kungsör, och öfverallt samlade sig folket,
för att få se den unga drottningen, som hvarje dag
steg mer i rop för den godhet, mildhet och vänlighet,
hon visade alla.

Efter några så lyckligt tillbringade dagar skulle ett
besök afläggas hos enkedrottningen, som från Örebro
begifvit sig till Strömsholm. Med ledsnad motsåg
den unga drottningen detta afbrott i en lycka, som
med hvarje dag blef henne kärare; men konungen och
konvenansen fordrade det, och för dessa böjde sig
Ulrika, utan att låta märka de känslor, hvarmed det
skedde.

Hedvig Eleonora var, såsom redan är antydt, den
personifierade formaliteten. Allt omkring henne
var stelt, själlöst och tråkigt. Hennes tal rörde sig
endast inom de trångaste tankars gränser och var föga
annat än ett ständigt upprepande af ett och samma
ingenting. Genom kontrasten med den lycka, Ulrika
nyss upplefvat, blef det mekaniskt enformiga lifvet
hos henne ännu mera plågsamt, hvartill ytterligare
bidrog den, så att säga, svartsjuka, hon visade
henne för Karls ömhet. Det var icke nog, att hon
tillvällat sig högsta rätten till hans uppmärksamhet
i etikettsfrågor; hon tycktes nu äfven vilja göra
det i hjertats angelägenheter.

För att emellertid roa den unga drottningen, företogs
en dag en färd ut på Mälaren till en af dessa täcka
holmar, hvilka som grönskande buketter ligga strödda
öfver dess yta och dit hofdamerna och kavaljererna
i förväg begifvit sig, för att, förklädda till
landtfolk, mottaga de kungliga personerna på stranden
och inbjuda dem till en landtlig måltid i det gröna.

Vädret var som bestäldt för tillfället. Solen lyste
varm och klar från en molnfri himmel, och vinden
var just frisk nog, för att fylla seglen och låta
den lilla farkosten raskt kryssa sig fram till sitt
mål. I en liten speljakt, fin och lätt till sin form,
med två klyfvare och bomsegel, samt för öfrigt utstyrd
med all prydlighet, inskeppade sig konungen och de
begge drottningarne, åtföljda af fröken Greta och
Malin samt den från sin höga matmor oskiljaktiga
Armida. Konungen fattade sjelf styret. Han var vid
särdeles upprymdt lynne och talade med lust och
glädje om sina jagter, som yngling, på Ålands-öarne
samt de äfventyr till både lands och vatten, han då
haft. Denna sällsynta språksamhet framkallade alla de
åhörandes odelade uppmärksamhet till hans ord, och
upplifvade så deras intresse, att hans eget vändes
från stundens förehafvande, och ett tecken från
den ordinarie styrmannen, att hålla upp mot venster
lemnades opåaktadt, tills båten, som intagit full
vind i seglen, tornade emot en undervattensklippa
med den fart, att den lade sig på sidan. Armida,
som vid olyckstillfället stod med framfötterna på
relingen, gjorde en öfverhalning och kom på hufvudet
i sjön.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free