Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enkedrottningen, som var på vippen att dåna, gjorde ett
plötsligt halt, och ropade i stället: »Rädda, rädda
Armida!»
En af betjeningen lyckades gripa denna i den
sistföljande delen och slunga henne tillbaka inom
bord, der fröken Greta fick det nöjet att upptaga
henne i sitt skyddande sköte.
Emellertid yppades innan kort en större fara. Båten
hade nämligen fått en läcka i botten och började
intaga vatten. Belägenheten var i högsta grad
vådlig. Afståndet från land var betydligt, ingen båt
syntes till så långt man kunde se, och försöket att
genom ösning hålla farkosten flott, visade sig ej
länge kunna lyckas. Fröken Greta uppgaf höga nödrop,
dånade af och lät Armida tumla ned ur sitt knä; Malin
satt blek och tyst och höll sina ögon orörligt fästade
på drottningen. Äfven hon var blek, men förlorade icke
ett ögonblick sin fattning. Konungen var visserligen
stark i konsten att simma, men skulle han väl derpå
kunna bygga sitt hopp om räddning? Och om han än
förmådde draga sig sjelf ur nöden, skulle han lemna
moder och maka i sticket? Han lemnade rodret, som i
närvarande belägenhet ej gjorde någon nytta, närmade
sig de begge drottningarne och fattade Ulrika om
lifvet, i det han såg på henne med en blick, hvari
stod skrifvet: »I lifvet och döden!»
Då fattade enkedrottningen honom vid den andra armen
och ropade med upprörd stämma: »Min son, min son, ni
vill väl icke öfvergifva mig, er moder! Det är jag,
som burit er till lifvet och som förestått regementet
under er minderårighet. Tänk på mina mödor och edra
pligter som son och låt mig icke gå till botten midt
för edra ögon!»
Ulrika löste sig sakta från hans omarmning och
hviskade: »Tänk i första rummet på er sjelf, min
konung! Ni är landets fader. Lemna mig åt himlens
nåd! Han kan hjelpa den honom behagar ur all nöd och
fara.»
»Min gemål!» stammade konungen med vek röst.
»Och derföre med rätt att bli’ bönhörd», svarade hon
med leende allvar.
En mörk skugga flög härvid öfver konungens ansigte;
men Ulrika fick icke tid att reflektera härtill, ty
ropet: »En båt, en båt!» hördes från Malin, hvilken
kastat spanande blickar utåt den blanka spegelytan
och långt bort varsnade en mörk, rörlig punkt, som
icke gerna kunde vara annat än detta efterlängtade
föremål.
Konungen befallde genast, att en hvit näsduk skulle
uppsättas på masttoppen, för att fästa uppmärksamheten
på stället och gifva olyckan tillkänna. Allas
ögon riktades med skärpta blickar på den angifna
punkten, hvilken snart växte och vidgade sig till
den omisskänneliga formen af en båt, som pilsnabbt
sköt rakt mot olycksstället.
Med hvilken glädje den helsades, är öfverflödigt att
beskrifva. Den hade icke förr hunnit lägga till vid
sidan af den nödställda farkosten, innan konungen
tog ett språng ditöfver och räckte ut handen till
hjelp åt de qvarvarande damerna. Enkedrottningen
med Armida under armen fattade den genast för att i
första rummet bringa sig och henne i säkerhet. Under
det Karl härefter hastade till sin gemåls bistånd,
var fröken Greta icke mindre angelägen om räddningen
af sin person och sträckte begge armarne mot en ung
man, som befann sig i den ankomna båten, hvilken dock,
utan att deraf låta hindra sig, hastade till Malin,
som stod undanträngd till den delen af båten, der
vattnet stod högst, och erbjöd henne sin hjelp.
Fröken Greta, som på detta sätt såg sig öfverlemnad åt
sitt öde, tog i förtreten ett skutt ifrån relingen och
befann sig, med ett högljudt rop, för sin drottnings
och sin älsklings fötter.
Sedan faran nu var öfverstånden och de skeppsbrutna,
så godt sig göra lät, instufvade i den så lyckligt
anlända räddningsbåten, reste sig den omtalade unge
mannen för konungen med en underdånig helsning. Karl
betraktade honom. Det var en lång, smärt karl, klädd
i riddrägt med höga stöflar, kort rock och tvenne
pistoler i bältet. »Hvem är ni», sade konungen, »som
kommit i så lagom tid till vår hjelp? Det tyckes mig,
som jag sett er förr.»
»Jag är stallmästare hos riksrådet, baron Gyllenstjerna.»
»Jag påminner mig er nu. En käck ryttare, som jag sett
styra hästar, som icke lydde någon annans hand. Men
att er herre också använde er till sjös, är något,
som jag ej haft mig bekant.»
»Min herre har skickat mig i ett angeläget ärende,
hvarföre jag, då jag kort efter ers majestäts
afsegling från Strömsholm dit anlände från Kungsör,
der jag först varit, och fick höra, hvar ers majestät
var att träffa, genast kastade mig från hästryggen i
en båt, der, under vägen att upphinna er, mitt goda
öga lät mig upptäcka en misstänkt punkt, som, närmare
i sigte, uppenbarade den olycka, som jag funnit vara
för handen.»
»Ni har således angelägna bref att föra från
riksrådet, er herre?»
»De underrättelser, jag har att föra, äro muntliga,
och, tyvärr, af beklagansvärd beskaffenhet.»
»Huru? Det har väl icke händt riksrådet någon
olycka.»
»Han låter i underdånighet säga ers majestät, att
han endast torde ha’ få dagar att lefva.»
»Bevare oss Herran från en sådan olycka!» utbrast
konungen, och hans nyss så förnöjda ansigte fick en
mörk och bekymrad uppsyn. »Är det verkligen fråga om
lifvet?»
»Så lära läkarne hålla före.»
»Då är icke tid för mig, att spisa middag i
gröngräset. Till Strömsholm tillbaka! Och spara
icke på krafterna!» befallde han dem, som sutto vid
årorna.
Drottningens och Malins ögon hade mer än en gång
mötts under detta samtal.
På hemvägen frågade konungen, när baronen insjuknat,
och stallmästaren berättade, att han för fyra dagar
sedan anländt till hufvudstaden frisk och sund, utan
några tecken till illamående, då han ett par dagar
derefter, en stund efter middagsmåltiden, börjat klaga
öfver häftiga plågor under bröstet. En läkare hade då
genast blifvit efterskickad och botemedel använda, men
utan åsyftad verkan. Det onda hade endast tilltagit
ända till samma dag, tidigt på morgonen, då baronen
affordrat läkaren dennes tankar om hans tillstånd,
och då han förnummit, att föga hopp fanns om hans
vederfående, låtit kalla stallmästaren och affärdat
honom med det bud, han framfört. »På åtta timmars
tid», tillade han, »har jag tillryggalagt vägen från
Stockholm hit, och jag tror icke, att någon annan
kunnat göra det snabbare.»
Konungen satt stilla, tyst, liksom i en domning; men
den bleka pannan och de allt hårdare sammanpressade
läpparne visade, att det var ett öfvermått af rörelse,
som förstummade honom.
Knappast hade båten lagt till vid Strömsholms brygga,
förrän konungen tillsade om en sadlad häst och bjöd
de begge drottningarne farväl. Vid afskedet från
Ulrika vidrörde han knappast den varma hand, hon
räckte honom, och afbröt hennes hjertliga önskan för
en lyckosam färd med ett kort: »Jag har brådt om!»
hvarpå han tvärt vände sig från henne.
Ulrika kände en rysning genomila sig och en tår
tränga sig fram i hennes öga. Väl hade hon kommit till
öfvertygelse om den makt, Gyllenstjernas personliga
inflytande utöfvade på konungen, i afseende på hans
uppförande mot henne; men att han också lät sig deraf
styras omedelbart och liksom genom kraften af en
trollformel, var mer, än hon kunnat föreställa sig.
Konungens besynnerliga förändring hade icke undgått
Malins vakna öga. Så snart hon befann sig ensam med
sin höga gynnarinna, sade hon: »O, ers majestät! Låtom
oss hoppas!»
»Sök icke att väcka ett hopp, som jag sjelf motarbetar
såsom en synd!» svarade Ulrika.
»Det kan ej vara synd, ej ens för ett samvete så
ömtåligt som ert, att hoppas på sanningen af dessa
ord: ’De ondas anslag skola ej hafva långvarig
framgång.’»
Drottningen log.
»Din tillgifvenhet för mig gör dig till advokat för
mitt samvete. Jag vet dock, att Gyllenstjernas död
skulle gå konungen djupt till sinnes och att han i
honom skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
